Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors kunskaper och rutiner för positionering och mobilisering under operationer med en anestesitid över 3 timmar. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätundersökning, med en kvalitativ aspekt. Data insamlades genom en enkät som lämnades ut till samtliga anestesisjuksköterskor på ett länssjukhus och ett länsdelssjukhus i Mellansverige. Resultatet visade att ca hälften av respondenterna önskar sig mer kunskap om vikten av positionering för att kunna förebygga skador. Anestesisjuksköterskor som ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om positionering undersöker oftare patientens hudstatus inför en längre operation. Det anestesisjuksköterskorna uppgav att de utför under långa operationer för att förebygga postoperativa skador var: gymnastik/rörelser, massage, lägesändringar, lägeskontroll och övrigt tryckförebyggande. Fler respondenter med lång yrkeserfarenhet upplevde att det finns tid att undersöka en patientens hudstatus inför en längre operation. Länssjukhusets anestesisjuksköterskor byter oftare finger för saturationsmätaren och upplever ett bättre samarbete med övriga i operationsteamet. Slutsatsen är att det kan behövas ytterligare kunskap och omvårdnadsrutiner för att minska risken för postoperativa skador i samband med kirurgisk positionering. / The aim of present study was to describe anaesthetic nurse's knowledge about and procedures used for positioning and mobilization during surgery where anesthesia prolonged for a longer period than 3 hours. Data were collected by a questionnaire, to all anaesthetic nurses at two different Swedish hospitals. The results showed that approximately half of the respondents would like to have more knowledge about positioning in order to prevent injuries. The anaesthetic nurses that more frequently examined the patient's skin condition before extended surgery, also showed more confidence in the subject of positioning. The results also showed that the anaesthetic nurses used physical exercises, massage, change of position and other preventative measures concerning pressure adjustments in order to avoid postoperative injuries. An additional part of the respondents with more professional experience had more time to examine a patient's skin condition prior to extended surgery. The anaesthetic nurses at one of the hospital changed the finger for the pulseoxymeter more frequently; they also experienced better teamwork within the operating team. The conclusion is that there might be a need for more knowledge about positioning to reduce the risk of postoperative injures due to skin or nerve pressure during extended surgery.

Bakgrund. Enligt den nya kompetensbeskrivningen för anestesisjuksköterskor framgår bland annat att anestesisjuksköterskan ska ha kompetens att övervaka och följa upp ventilation och cirkulation hos sina patienter. Det har länge varit vanligt att använda volymkontrollerad ventilation (VCV) till patienter som genomgår bukkirurgi. Nu finns det ett annat alternativ, tryckkontrollerad ventilation (PCV). Det är ett omdiskuterat ämne huruvida det mer traditionella VCV eller det senare PCV ska tillämpas på patienter som genomgår bukkirurgi. Syfte. Syftet med denna studie var att beskriva de aspekter som avgör anestesisjuksköterskans val av ventilationsmode vid bukkirurgi. Metod. Studien har en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Tio anestesisjuksköterskor fick svara på en frågeguide. Frågeguiden var konstruerad med öppna frågor. Svaren analyserades utifrån ett innehållsanalytiskt perspektiv. Resultat. Svaren på frågeguiden redovisas utifrån följande subkategorier: patientens bakgrund, operationsberoende aspekter, operationens förlopp, patient instabilitet, utbildning samt patientsäkerhet. Diskussion. Det visade sig att det fanns aspekter som påverkade anestesisjuksköterskan inför valet av ventilationsmode så som: patientens ålder, tidigare sjukdomar, operationsteknik samt kunskap om anestesiapparaten.

Rapid Sequence Induction (RSI) är en induktionsstrategi   som används när det föreligger risk för aspiration. Metoden syftar till att   tiden från anestesiinduktion till säkrad luftväg blir så kort som möjlig.   Snabbverkande läkemedel ges i följd, patienten har höjd huvudända och   ventileras inte innan luftvägen är säkrad pga. risken för aspiration.   Krikoidtryck kan ingå i RSI och är en metod som kan minimera risken för   aspiration. Delar av RSI har under senare år ifrågasatts, framförallt är det   val av läkemedel och användandet av krikoidtryck som har diskuterats i   senaste forskning. Syftet med studien var att beskriva   anestesisjuksköterskans erfarenheter av att utföra RSI utifrån aktuell   evidens. Studien baseras på intervjuer av sex verksamma   anestesisjuksköterskor och analyserades med hjälp av kvalitativ   innehållsanalys. Resultatet visade att anestesisjuksköterskorna erfor att   utförandet av RSI varierade trots att gällande kliniks uppdaterade riktlinjer   bygger på senaste evidens. Anledningen till denna variation berodde bl.a. på   att anestesiläkarna i sina ordinationer frångick riktlinjerna. Även   anestesisjuksköterskornas vana och trygghet med ett specifikt läkemedel   påverkade deras sätt att utföra RSI. Vidare är det svårt att ta till sig ny kunskap och   implementera nya arbetssätt och rutiner. Trots uppdaterade riktlinjer enligt   senaste evidens fanns svårigheter att följa dessa hos gällande klinik.  Forskning och verksamhet bör inrikta sig på   hur man på bästa sätt implementerar ny kunskap.

Barn upplever ofta oro inför sjukhusbesök. Ett av de moment som denna oro beror på är operation med tillhörande anestesi. Tidigare forskning har visat på att barns oro vid operation är korrelerad med postoperativ smärta och vårdtid. Anestesisjuksköterskans uppgift är att lindra denna oro, men för att kunna göra detta i så stor utsträckning som möjligt krävs det att de faktorer som påverkar nivån av oro identifieras. Syftet med denna uppsats var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelser om vilka faktorer som påverkar oro hos barn som ska genomgå anestesi. Den metod som valdes var kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen bestod av sex stycken semistrukturerade intervjuer. Resultatet bestod av tre huvudkategorier; föräldrarna hade betydelse för den perioperativa miljön, teamets egenskaper och inverkan, samt förberedelse inför operation och anestesi. Dessa tre kategorier bestod i sin tur av flera underkategorier som utgör de faktorer som påverkar oro. Något som utmärker flera av dessa faktorer är att de i många fall går att påverka med riktade och medvetna insatser.

Bakgrund: I det akuta skedet kräver svårt skadade traumapatienter omhändertagande av ett interprofessionellt team med flera specialiteter. Anestesi är en av dessa och utgörs av anestesiläkare och anestesisjuksköterska vars primära uppgift är att upprätthålla fri luftväg. För att kunna göra ett gott arbete för patienten krävs att anestesisjuksköterskan är flexibel, stresstålig och har lätt för att samarbeta i nya arbetskonstellationer. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att medverka i ett traumateam. Metod: En kvalitativ metod valdes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Åtta intervjuer hölls med anestesisjuksköterskor från ett mindre och ett medelstort sjukhus i västra Sverige. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre teman Att kunna arbeta i ett team, Att vara närvarande i mötet med patienten och Att invänta- genomföra- och avsluta vårdandet. Dessa delades in i ytterligare nio subteman. Konklusion: För att kunna bedriva effektiv och patientsäker vård krävs ett gott samarbete inom traumateamet. Samarbete främjas av tydligt ledarskap och god kommunikation. ATLS och tydlig arbetsfördelning är nödvändigt för att göra rätt bedömningar och sätta in relevanta åtgärder i det akuta läget. Det upplevs värdefullt att skapa en vårdande relation med patienten. När en vårdande relation etableras upplevs patientens oro och ångest minska.

Preoperativ oro och ångest är vanligt förkommande hos barn. Möten med oroliga barn preoperativt är något som de flesta anestesisjuksköterskor dagligen stöter på i sin yrkesroll. Möten med oroliga barn är en utmaning för anestesisjuksköterskan då det ställer höga krav. Det krävs ett personcentrerat förhållningssätt. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenheter av att vårda oroliga barn preoperativt. För att undersöka fenomenet genomfördes en kvalitativ intervjustudie där nio anestesisjuksköterskor deltog. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuernas innehåll. Av resultatet framkom en huvudkategori, ”Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet”. Denna huvudkategori består av de tre generiska kategorierna ”Förberedelse och teamsamverkan”, ”Barnets delaktighet” och ”Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt”. Varje generisk kategori har tillhörande underkategorier. I likhet med tidigare forskning framkom det att det var viktigt att informera och förbereda både barnet och föräldern. Det var också viktigt att själv vara förberedd som anestesisjuksköterska samt att kunna samarbeta med andra i teamet. Samarbete i teamet var viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap. Det framkom att det var viktigt för anestesisjuksköterskorna att kunna känna in barnet samt att vara flexibel och kunna situationsanpassa. Att göra barnet delaktigt visade sig också vara av stor betydelse. Tidigare erfarenhet av barn var något som påverkade anestesisjuksköterskans förhållningssätt och upplevelse av att vårda oroliga barn.

Bakgrund.  Tidigare studier visar att barn och föräldrar upplever oro och rädsla under sjukhusvistelsen. Forskning visar att omhändertagandet av barn är komplext och kan upplevas som stressande och otryggt för specialistsjuksköterskan.  Syfte. Syftet var att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av barn Metod. Deskriptiv design med kvalitativ ansats. Fem anestesisjuksköterskor och fem intensivvårdssjuksköterskor från två sjukhus i Mellansverige inkluderades i studien. Ändamålsenligt urval användes. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Kvalitativ manifest innehållsanalys utfördes. Huvudresultat. Fem huvudkategorier framkom Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha handlingsberedskap, Stöd, Föräldrars medverkan, Etiska dilemman och moralisk stress. Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i rädslor och osäkerhet då det saknades kunskap och erfarenhet. Att bygga upp en handlingsberedskap mentalt och praktiskt upplevdes skapa trygghet. Kollegialt stöd upplevdes betydelsefullt. Specialistsjuksköterskorna upplevde att skapa en relation till barnet och föräldrarna underlättade omhändertagandet. Föräldrar kunde ha positiv och negativ inverkan vid omhändertagande av barn. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå.  Slutsats.Föreliggande studie visar hur specialistsjuksköterskorna upplevde en rädsla och osäkerhet vid omhändertagande av barn. Att ha handlingsberedskap, stöd och teamarbete upplevdes som betydelsefullt. Föräldrar var en trygghet för barnet men kunde även försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera känslor förekom. Resultatet visar att ökad kunskap om hur specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn behövs för att förbättra och optimera omvårdnaden i en miljö anpassad för vuxna patienter. / Background. Previous studies have shown that children and their parents experience fear and anxiety during their hospital visit. Studies suggest that caring for children is complicated and can be perceived as stressful and leave a feeling of uncertainty for the registered nurse anesthetist’s and Intensive care unit (ICU) nurses.  Aim. The aim of the study wasto describe the nurse anesthetists and the ICU nurses experiences of caring for children. Method. Descriptive design with a qualitative approach was used. Five nurse anesthetists and five ICU nurses who had earlier experience of caring for children were recruited from two county hospitals in Sweden. Purposive sampling was applyed. Data was collected by semi-structured interviews. An interview form was used. Qualitative content analysis was performed. Findings Based on the data collected fivethemes emerged Inadequacy of knowledge and experience, To have a plan of action,Support, Parents participation and Ethical dilemmas and moral distress. The specialized nurses experienced that caring for children could create feelings of fear and insecurity due to their own lack of knowledge and experience. Establishing a plan of action both mentally and practically was described as giving a sense of security. To seek support from colleagues was also perceived as important. Create a relation gave comfort to the child could facilitate the caregiving process. Parents participating gave comfort for the child, however this could also have a negative effect on the caregiving. Ethical dilemmas was perceived to create emotions of moral stress. Emotional difficulties when caring for critically ill children could arise.    Conclusion.The presented study shows how specialized nurses experienced feelings of fear and insecurity when caring for children, due to their lack of knowledge and experience.  A sense of security arose when seeking support from colleagues and from mental and practical preparation. Ethical dilemmas could arise. The study shows that reg. anesthetic nurses and ICU nurses perceive that they need a deeper knowledge when it comes to caring for children, in order to enhance and optimize the care in an environment adapted for adult patients.

Introduktion: På specialistsjuksköterskeprogrammet inom anestesisjukvård utgörverksamhetsförlagd utbildning en del av utbildningen, där man använderparhandledning. Parhandledning innebär att studentparet arbetar tillsammans under denverksamhetsförlagda utbildningen där de delar idéer, åsikter och tankesätt genom ettreflektionsbaserat lärande. Syfte: Syftet med studien var att beskriva nyutexamineradeanestesisjuksköterskors upplevelser av att ha deltagit i parhandledning under sinverksamhetsförlagda utbildning inom operationsmiljö. Metod: En intervjustudiegenomfördes med deskriptiv design och kvalitativ ansats, bestående av åttasemistrukturerade intervjuer med nyutexaminerade anestesisjuksköterskor. Materialetanalyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet utgjordes av trekategorier: “Samarbete under parhandledning”, “Trygghet i parhandledning” samt“Handledarens roll under parhandledning”. Samarbetet hade betydelse hurparhandledning fungerade. Samarbetet och rollerna i paret bildades genom en processsom ställde krav på informanterna likväl som handledaren. Tryggheten var en av destora fördelarna med parhandledning. Likaså fördelen att kunna reflektera och diskuteramed varandra i paret samt att kunna lära sig av varandra. Det framkom även negativaaspekter med parhandledning, som exempelvis att behöva dela på praktiska moment.Det kunde också vara svårt att hitta sina roller, svårigheter med personkemin ochsvårigheter att ta plats. Det var viktigt för informanterna att handledaren såg dem somindivider, och även vara beredd på att bryta paret om samarbetet inte fungerade.Slutsats: Studiens resultat visar jämförbarhet med tidigare forskning inom andradiscipliner. Det framkom att anestesisjuksköterskestudenter upplevde det gynnsamt attlära sig genom observation. Den generella upplevelsen av parhandledning är positiv,men även vikten av viss enskild tid med handledaren betonades. Nyckelord: Anestesisjuksköterska, Parhandledning, Upplevelser, Verksamhetsförlagdutbildning

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till dödsfall i Sverige inom ålderskategorin 15-44 år är relaterat till trauma. Antalet inrapporterade traumalarm ökade från 7335 (2013) till  8711(2020). Inom sjukvården används traumateam för att vårda trauman, deltagare på traumalarm är bland andra specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser av traumalarm för specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Metod: Studien genomfördes med beskrivande design med kvalitativ ansats. De semistrukturerade intervjuerna gjordes med fem anestesisjuksköterskor och fem intensivvårdssjuksköterskor. Analys av data genomfördes med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av data resulterade i 4 kategorier med 2 subkategorier som sedan tilldelades; Att ha struktur och olika förutsättningar, Att samarbeta och kommunicera, Subkategori Trygghet i teamet, Subkategori Ansvar, Behov efter traumalarm, Att ha upplevelser som stannar kvar. Deltagarna efterfrågade möjlighet till mängdträning på lättare larm, deltagare uppgav behov av debriefing. Stress var återkommande bland deltagarna. Faktorer för lyckade omhändertaganden var god kommunikation samt struktur i teamet och erfarenhet av traumalarm. Slutsats: Att arbeta i team är mångfacetterat och ger stöd inte bara i att utföra uppgiften men även i efterspelet, att delta på traumalarm kan påverka både den fysiska och psykiska hälsan. Författarna önskar att det genomförs longitudinella studier i svensk kontext för att undersöka behoven och utmaningarna under och efter ett deltagande på traumalarm.

Bakgrund: Intravenös kanylering och inläggning av perifer venkateter är den mest förekommande proceduren inom sjukvården. I Europa lider 20–30% av vuxna individer av stickrädsla eller nålfobi, vilket innebär att det yttrar sig i en rädsla att se kanyler, nålar och sprutor eller känna ett införande av en nål i kroppen. Proceduren kan medföra stress och ångestfyllda känslor, vilket kan leda till att personer med stickrädsla eller nålfobi undviker miljöer där det finns nålar, kanyler och sprutor. Anestesisjuksköterskan ska utföra säker anestesiologisk omvårdnad med hjälp av stödjande insatser och pedagogiska hjälpmedel för att patienter med nålfobi och stickrädsla. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva hur vuxna med stickrädsla upplever och hanterar sticksituationer. Metod: Studien är en systematisk litteraturstudie med induktiv design vars resultat bygger på 17 kvalitativa vetenskapliga artiklar som har besvarat syftet. Artiklarna har kvalitetsgranskats och analyserats med manifest innehållsanalys. Resultat: Patienter med stickrädsla kan uppleva ett spektrum av olika negativa känslor som ångest, rädsla och panikkänsla, vilket kan leda till kraftiga kroppsliga reaktioner. Stickrädsla utvecklas från tidigare stickupplevelser och den fysiska smärtan ökade vid varje upprepat stickförsök. En trygg vårdrelation och kommunikation om stickrädslan är viktiga faktorer för stickupplevelsen. Stickrädslan kan vara så stark att den leder till att patienter avstår att söka vård och medicinsk behandling. Slutsats: Stickrädsla kan skapa lidande för patienter vilket kan leda till undvikande av vård och behandling.