Inaugural dissertation, Bonn, 1907. / Lebenslauf.

Diss.--Philosophische Fakultät--Fribourg (Suisse)--Universität, 1990. / Textes latins et commentaire en allemand.

A fines del siglo V y durante del siglo IV a.c. la medicina tuvo un momento cúlmine de valoración social y espiritual dentro de la cultura griega; cultura por sí misma orientada a la formación del cuerpo y del espíritu; el médico llegó a significar algo así como el representante de un conocimiento especial del más alto refinamiento metodológico, a la vez que personificaba la encarnación de una ética profesional de carácter práctico, supeditando su saber teórico al fin último del sentido de la vida humana. En la cultura moderna no llegará nunca a recobrar ese lugar. Sin embargo, es importante señalar que dicha medicina jamás habría llegado a convertirse en una ciencia sin las indagaciones de los primeros filósofos jónicos que buscaban una explicación “natural” a todos los fenómenos o sin esa tendencia a reducir todo efecto a una causa ni a descubrir en dicha relación (causa-efecto) la existencia de un orden general y necesario. Su fe inquebrantable en encontrar la clave de todos los misterios del mundo mediante la observación imparcial de las cosas y la fuerza del conocimiento racional fue un aporte sustancial. Sobre esa base, fueron los médicos griegos, disciplinados por aquel pensamiento normado por sus precursores filosóficos, los primeros que fueron capaces de crear un sistema teórico que pudiese servir de sustentación a un movimiento científico.

Diss. Univ. Heidelberg, 2002/2003.

Diss. Univ. Zürich, 2007. / Zugl. Diss., Univ. Zürich, 2007. Bibliographie: 243-258.

Religious phenomena, such as prayer, have more or less always interested and engaged people, but most likely for different purposes. Since the early 20th century, starting notably with Edmund Husserl and especially Martin Heidegger, phenomenologists have taken an interest in understanding and expounding the meaning of religious phenomena. The attention of such a discourse have not ceased but is rather current, and also of importance seeing that religious themes, such as prayer, still occupy a great extent of human life and practice. Phenomenology of religion is not a science of religion: the former approaches religion in terms of its meaningfulness, whereas the latter as an object of inquiry and in the same manner as an economist approaches economical indicators in order to understand and explain how the whole economy functions. In other words, phenomenology of religion expounds religion, as it were, from within, while science of religion does it from without or externally. When approaching prayer phenomenologically, it shows itself to be a process or structure through which the one praying empty himself in order to be able to receive the valuable presence of the other. The value that is received from the other will also be reflected by the one praying and in that sense effect his surroundings and fellow humans.

According to some logicians and philosophers, future contingent propositions pose a specific problem. Many of those who look into this problem now and those who looked into it (even hundreds) years ago, refer to Aristotle. Nevertheless not in agreement. Our aim is to give an overview of traditional and non-traditional interpretations of the part of Aristotle's work which deals with this issue. On the basis of their comparison we will try to uncover what causes the variety of readings. That will allow us to assess whether the truth of future contingent propositions really is a specific problem and what is its actual nature.

<p>Syftet med denna studie är att skapa en definition av begreppet praktisk kunskap. För att uppnå detta har en litteraturstudie genomförts, i vilken elva relevanta filosofer och deras teorier har belysts. I analysen utkristalliserades åtta olika komponenter i praktisk kunskap. Det råder konsensus dessa filosofer emellan om att denna är kopplad till handling och/eller är grundad på erfarenhet. Den praktiska kunskapen är kontextualiserad och i vissa avseenden råder det ett dialektiskt förhållande mellan teori och praktik. Reflektionen är av betydelse och kunskapen har en etisk dimension. Praktisk kunskap är personlig och sitter i kroppen.</p>

<p>I min yrkesverksamhet som Levande verkstadpedagog behöver jag ofta förklara vad det är jag arbetar med eftersom min yrkesgrupp inte är så känd. Då jag behöver samarbeta och samverka med olika yrkesgrupper är jag beroende av deras medverkan för att det jag vill uppnå med verksamheten inte skall motverkas. Tidigare har jag använt mig av förklaringar som formulerades vid starten av Levande verkstad 1968, men funnit att mycket av det jag sade inte stämde med min erfarenhet. Den upplevda oförmågan att uttrycka mig kring mitt arbete har lett mig till magisterkursen i praktisk kunskap. I uppsatsen har jag tagit hjälp av Aristoteles begreppsvärld för att undersöka vad som ligger bakom det jag gör d.v.s. vilka intentioner jag har med det jag gör då det borde ha betydelse för mitt handlande. Hur konstruerar jag min värld och hur ger jag mening åt mitt handlande? Och hur stämmer mina resonemang överens med mina egna intentioner? För att få svar på dessa frågor utgick jag ifrån en berättelse från den tiden när jag arbetade inom ett språkprojekt för språksvaga invandrarkvinnor. Berättelsen gav mig möjlighet att reflektera kring olika episoder från min egen erfarenhet och pröva dem mot olika teoretiska resonemang. Genom att kritiskt granska hur jag resonerade kring ett personligt möte med en kvinna och hennes livsberättelse fann jag att mina medvetna intentioner inte alltid stämde överens med hur jag handlade och tänkte. Intentionen att låta människor få komma till tals på sina egna villkor motsades till viss del av att jag i vissa situationer, ovetandes hade intagit en vertikal position i förhållande till kvinnorna i språkprojektet. Jag fann också att jag i andra sammanhang tenderat att värdera skapande kommunikativa uttryck enbart som konstformer i stället för att se deras mening som en viktig del i genuint personliga livsberättelser.</p>

Syftet med denna studie är att skapa en definition av begreppet praktisk kunskap. För att uppnå detta har en litteraturstudie genomförts, i vilken elva relevanta filosofer och deras teorier har belysts. I analysen utkristalliserades åtta olika komponenter i praktisk kunskap. Det råder konsensus dessa filosofer emellan om att denna är kopplad till handling och/eller är grundad på erfarenhet. Den praktiska kunskapen är kontextualiserad och i vissa avseenden råder det ett dialektiskt förhållande mellan teori och praktik. Reflektionen är av betydelse och kunskapen har en etisk dimension. Praktisk kunskap är personlig och sitter i kroppen.