Assistive technology allows students with disabilities opportunities for greater independence, improved productivity, and increased functional capabilities. It removes obstacles, helps students overcome disabilities, and holds great promise for enriching educational outcomes and affecting the lives of students. However, for over 90% of special education students, assistive technology is not part of their education. One reason for not applying assistive technology to help students is the lack of a clear vision of what assistive technology is, what it can help students accomplish, and how to appropriately access it through individualized education programs (IEPs). In this study a comprehensive concept analysis clarified key assistive technology concepts, and identified critical relevant and critical irrelevant attributes of assistive technology. Multiple focus groups and a survey of 191 special educators validated the concept analysis. The survey also provided valid and reliable data about the relevant and irrelevant critical attributes identified in the concept analysis. The survey identified discrepancies between understanding of the concepts and actual applications of assistive technology. The study applied a unique combination of concept analysis, focus group research, and survey research methods. The appropriate application of assistive technology considers (a) the role of technology, (b) how technology meets students' unique functional needs, (c) the appropriateness of assistive technology applications, and ( d) the use of technology to expand the environment of the student. Although special educators agree these concepts are critical, they seldom apply them. Other irrelevant, misconceived attributes often dictate the nonapplication or misapplication of assistive technology. Although the IEP is the programmatic method whereby students with disabilities access special education services, 86% of IEPs do not consider possible technology applications. This oversight occurs because IEP participants lack valid information, do not have assistive technology assessments available, perceive funding as a major obstacle, lack training, and/or there are not polices and procedures in place concerning assistive technology . Recommendations for special education providers, local education agencies, and parents are included.

Denna kvalitativa intervjustudie undersöker speciallärares och specialpedagogers yrkeserfarenheter och attityder till lästräning, kontra assisterande teknik, AT, i arbetet med elever i grundskolans senare år och gymnasiet. Vi har undersökt möjligheter och hinder för genomförandet av lästräning och användandet av AT som ett kompensatoriskt verktyg för elever med läs- och skrivsvårigheter. Även hur speciallärares och specialpedagogers attityder påverkar arbetet med lästräning och AT och vilken påverkan de anser att användandet av AT har på elevers läsförmåga har undersökts. Semistrukturerade intervjuer med nio speciallärare/specialpedagoger har genomförts och analyserats med tematisk analys. Resultaten har analyserats utifrån de teoretiska perspektiven: en teori om hjärnans utveckling och effekter av lästräning, the simple view of reading och utifrån det relationella och det kategoriska perspektivet. I studiens resultat framkommer organisatoriska förutsättningar som möjligheter och hinder till både genomförandet av lästräning och optimalt användande av AT. Endast tillgången till AT anses inte räcka som en förutsättning att det ska fylla den eftersträvade funktionen, utan kunskap om hur det ska användas är en lika viktig förutsättning. Även vikten av relation och motivation framkommer som betydelsefulla faktorer för möjliggörandet av läsfrämjande insatser. Resultatet visar en viss diskrepans mellan attityd och arbetssätt gällande lästräning och AT. Läsförmåga framställs av informanterna som väsentligt för eleverna, men de organisatoriska förutsättningarna kan utgöra ett stort hinder för att läsförmågan verkligen ska vara prioriterad genom systematisk lästräning. Istället tycks AT sättas in för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig kunskaperna i undervisningen och för att de ska få förutsättningarna att visa sina kunskaper. En stark anledning till prioriteringen av AT framför lästräning anges vara de kunskapsspäckade läroplaner som elever och personal, i den svenska skolan idag, på högstadiet och gymnasiet behöver förhålla sig till.

This study documented the experiences of agricultural workers with disabilities currently using assistive technologies (ATs) through one state’s AgrAbility Project. Comparisons between work life before and after their use of ATs were made. Moreover, this study explored motivational factors for continuing agricultural work using the Job Characteristics Model as a conceptual framework. The study used a qualitative approach with a purposive sampling method to ensure participants met specific criteria (born with or acquired a disability, diversity of disabilities, and use of AT for at least one year). Seven participants (two females and five males) completed a questionnaire and were interviewed by telephone. Data were analyzed based on thematic analysis using a deductive approach. The results showed that ATs had a mostly positive influence on disabled agricultural workers’ work life and work motivation. The implications of the study for future research and recommendations for practical application were provided.

Electroencephalography (EEG) was formerly confined to clinical and research settings with the necessary hardware costing thousands of dollars. In the last five years a number of companies have produced simple electroencephalograms, priced below $300 and available direct to consumers. These have stirred the imaginations of enthusiasts and brought the prospects of "thought-controlled" devices ever closer to reality. While these new devices were largely targeted at video games and toys, active research on enabling people suffering from debilitating diseases to control wheelchairs was being pursued. A number of neurochairs have come to fruition offering a truly hands-free mobility solution, but whether these results could be replicated with emerging low cost products, and thus become a viable option for more people is an open question. This thesis examines existing research in the field of EEG-based assistive technologies, puts current consumer-grade hardware to the test, and explores the possibility of a system designed from the ground up to be only a fraction of the cost of currently completed research prototypes.

No description available.

Mathematics instruction and discourse typically involve two modes of communication: speech and graphical presentation. For the communication to remain situated, dynamic synchrony must be maintained between the speech and dynamic focus in the graphics. Sighted students use vision for two purposes: access to graphical material and awareness of embodied behavior. This embodiment awareness keeps communication situated with visual material and speech. Our goal is to assist students who are blind or visually impaired (SBVI) in the access to such instruction/communication. We employ the typical approach of sensory replacement for the missing visual sense. Haptic fingertip reading can replace visual material. We want to make the SBVI aware of the deictic gestures performed by the teacher over the graphic in conjunction with speech. We employ a haptic glove interface to facilitate this embodiment awareness. In this research, we address issues from the conception through the design, implementation, evaluation to the effective and successful use of our Haptic Deictic System (HDS) in inclusive classrooms. / Ph. D.

The goal of this study was to improve English language proficiency of undergraduate second-language learners (SLLs) through the use of literacy-based assistive technology (AT). Both current literature and the Universal Design for Learning (UDL) model suggest that literacy-based AT, while traditionally designed to assist students with learning disabilities, can benefit learners studying in a second language. This study adapted the Times Series Concurrent Differential (TSCD) research methodology to test the efficacy of AT for second language learners. TSCD involves the collection of a series of participant performance measurements both with and without the aid of AT. The difference between the two sets of measurements represents the impact of the AT. Fifty-four participants (32 SLL, 22 non-SLL) enrolled in a cross-section of Cape Breton University's Shannon School of Business courses participated. The adapted TSCD model was applied through a series of structured reading exercises that alternated use of AT with traditional reading over a full academic term. The reading assignments were drawn from course material and accounted for a small percentage of the class mark. In non-intervention exercises, participants read and reviewed assignments directly from printed course material. In intervention exercises, participants read and reviewed digital copies of the required material with the aid of PDF Equalizer. A secure Moodle site facilitated digital material access, performance measurement, and data management. A multivariate analysis of covariance (MANCOVA) determined a significant effect (9%) of the use of screen-reading software on academic performance of SLLs and a positive but insignificant effect (3%) of the use of screen-reading assistive technology on academic performance of non-SLLs. In addition, more SLL participants reported that the use of screen-reading software improved their reading (84%), listening (75%), and writing (56%) skills as compared to their non-SLL counterparts (36%, 41%, and 27% respectively). The majority of SLLs also reported that the use of the screen-reader had a positive effect on their academic performance (84%), improved their study skills (84%), and increased their confidence (78%) in their English language skills.

For decades the care of disabled population in Brazil has been neglected by the government and was provided largely by the charitable institutions. It was as only recently, as in the year 2011 that Brazilian government created the national plan for the rights of the disabled people. The plan articulates policies regarding social inclusion, access to education, accessibility and health care. The last section of the plan includes the provision of wheelchairs free of cost to the Brazilians citizens, who are in need of a wheelchair. It is common knowledge that a wrong wheelchair specification can lead to physical damage for the user and the carer; the abandonment of device, and wastage of time and resources involved in the wheelchair provision. The World Health Organization has propounded several good practices and training material with reference to wheelchair services towards enabling of right wheelchair fit to the user characteristics. Though, there is no evidence that the service provided in Brazil adheres to these guidelines or any other wheelchair service good practice. This research reviews the wheelchair service provision in Belo Horizonte city, Brazil with the aim to understand the functionality of these services in order to provide context-specific interventions and recommendations to improve the design of current services. Herein, three main studies were conducted using a mix of methods: A first exploratory study was conducted to assess the Belo Horizonte assistive technology services and identify a research focus. A second study was conducted to develop an in-depth insight on the understanding of the wheelchair service provided and to collect the necessary information towards creating a context-based and collaborative designed intervention. A third study was conducted to evaluate and improve the proposed interventions. A total of sixty-six interviews were conducted (n=66) with service stakeholders and two hundred and fifty user care observed (n=250) from which ninety-five (n=95) tested the proposed interventions.

Personer med intellektuella funktionsnedsättningar har svårigheter med anpassning, kommunikation, sociala färdigheter, självständighet och prestationer i skolan och arbetslivet. Individerna är ofta stigmatiserade och möter ojämlikheter inom hälsovården. Användning av digitala hjälpmedel kan däremot förbättra deras livskvalitet genom att främja graden av självständighet. Trots fördelarna finns utmaningar. En betydande andel av de digitala hjälpmedlen överges av användarna. Det krävs anpassningar av hjälpmedlen för att möta de unika behov och vardagssituationer som personer med intellektuella funktionsnedsättningar har. Lägre grader av expertkunskaper och diffusa riktlinjer medför att det blir svårare att säkerställa att hjälpmedlen i högre grad används på rätt sätt. Enligt Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ska alla individer kunna leva på samma villkor med jämlika levnadsvillkor och fullständig delaktighet i samhället. Digitala hjälpmedel kan stödja det, men det krävs att vårdpersonal har högre grader av rätt kompetenser för att införa och använda dessa ändamålsenligt. I en mellansvensk kommun finns en ambition att främja graden av delaktighet i samhället med hjälp av digital teknik, oavsett individernas funktionsvariationer. Ett specifikt exempel är användningen av hjälpmedlet Memoplanner, som syftar till att hjälpa personer med intellektuella funktionsnedsättningar med struktur och planering. Men det finns utmaningar när det gäller att få brukarna att adoptera, använda och dra nytta av detta hjälpmedel. Syftet med denna kandidatuppsats i informatik är att identifiera, beskriva och förklara framgångsfaktorer som bidrar till högre grad av adoption och högre grad av användning av ett digitalt planeringshjälpmedel, som i sin tur leder till högre grad av självständighet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar, ur ett brukare−boendestödjareperspektiv. I studien har en kvalitativ metod använts inkluderande fallstudiemetoden, litteraturstudie och en abduktiv ansats. Under litteraturstudien skapades en litteraturbaserad analysmodell med ett iterativt arbetssätt. Baserat på semi-strukturerade intervjuguider genomfördes personliga intervjuer för att samla in djupa primära empiriska data från både brukare och boendestödjare. De tre viktigaste slutsatserna från studien är att användning av digitala hjälpmedel som Memoplanner bidrar till en ökad grad av självständighet i form av ökad trygghet, kontroll och lägre behov av stöd. En annan viktig slutsats är att brukares behov i högre grad är centrala att beakta vid adoption och användning av hjälpmedel. Till sist anses mötesplatser för visning och utbildning av digitala hjälpmedel vara särskilt fördelaktiga för adoption av digitala hjälpmedel som Memoplanner.

Au Canada, le nombre de personnes atteintes de troubles cognitifs n'est pas négligeable et les conséquences de ces troubles sur les activités de la vie quotidienne (AVQ) de ces personnes sont dramatiques. Suivant la sévérité des troubles, les personnes sont capables de réaliser leurs activités avec quelques difficultés ou sont totalement incapables de les faire, ce qui conduit souvent au placement de ces personnes dans des centres spécialisés. Ce placement, ainsi que le suivi de ces personnes, sont particulièrement onéreux pour la société. Pour cette raison, les gouvernements visent à favoriser des solutions de maintien à domicile. Une des pistes de solutions est de fournir aux personnes atteintes de troubles cognitifs un ensemble de services d'assistance technologiques, disponibles en tout temps et en tous lieux, capables de s'adapter aux différents outils technologiques présents dans l'environnement pour offrir une assistance continue. L'objectif de cette thèse est de concevoir une telle solution d'assistance en menant une recherche sur deux axes entrecroisés. Le premier axe concerne les solutions d'assistance d'un point de vue technologique, le second les aborde d'un point de vue plus clinique. Sur le plan technologique, à partir des solutions d'assistance déjà existantes ainsi que de leurs limitations, nous avons identifié un ensemble de services essentiels et les avons regroupés au sein de trois catégories. Nous présentons un modèle d'architecture logicielle pour la conception de ceux-ci visant à favoriser leur adaptation à différents contextes, leur évolution ainsi que l'intégration de nouveaux services. Enfin, nous présentons notre solution d'assistance baptisée SAMI. Au niveau clinique, nous montrons l'importance d'impliquer les personnes atteintes de troubles cognitifs, ainsi que leurs intervenants, tout au long du processus de conception de telles solutions. Nous présentons notre protocole de conception participative ainsi que sa mise en oeuvre dans le cadre de la conception de SAMI. La conception de cette solution a impliqué quatre patients ainsi que leurs intervenants professionnels et a été testée durant huit semaines. Les résultats montrent tout d'abord la possibilité de mettre en oeuvre de telles méthodes de conception, les patients ainsi que les intervenants ayant grandement participé tout au long du processus de conception. Ils montrent également la capacité des patients à apprendre à utiliser l'assistant élaboré ainsi que leur capacité à l'utiliser dans leur quotidien.