Bakgrund Endotrakeal intubation används i många olika situationer där det finns ett behov av att skapa en säker luftväg. Den manipulation av luftvägarna som krävs i samband med en intubation kan bland annat orsaka postoperativ halssmärta och heshet, vilket kan ha negativa konsekvenser för patienten. För att försöka undvika komplikationer vid intubering har det utvecklats olika intubationshjälpmedel, där ett av hjälpmedlen är videolaryngoskop, som minskar den kraft som behövs för att skapa en fri insyn i larynx. Syfte Syftet med studien var att jämföra Macintosh direktlaryngoskopi mot McGrath videolaryngoskopi, för att undersöka om någon av metoderna ger minskad förekomst av halssmärta och heshet postoperativt. Metod För att besvara syftet antogs en kvantitativ ansats. Studien utfördes sedan som en förberedande undersökning med en induktiv metod. Datainsamlingen utfördes på en operationsavdelning i Västra Götaland, totalt deltog 24 patienter, varav 12 patienter intuberades med direktlaryngoskopi och 12 patienter intuberades med videolaryngoskopi. Deltagarna fick postoperativt svara på validerade enkätfrågor, och gradera eventuell förekomst av halssmärta och heshet enligt validerade fyrgradiga skalor. Resultat Resultatet visade att det eventuellt kan finnas en viss skillnad gällande postoperativ halssmärta beroende på om man intuberas med Macintosh direktlaryngoskopi eller McGrath videolaryngoskopi. Presenterat i absoluta och relativa mått visar det på att endast 1 deltagare (8%) som videolaryngoskoperades graderade lindrig halssmärta postoperativt, medan det var 3 deltagare (25%) som direktlaryngoskoperades som graderade lindrig halssmärta. Dock var skillnaden inte signifikant (p=0,56). Skillnaderna gällande heshet var större, där 9 deltagare (75%) som videolaryngoskoperades graderade sig helt besvärsfria postoperativt och 3 (25%) graderade en lindrig heshet. Ingen av deltagarna som direktlaryngoskoperades graderade sig som besvärsfri postoperativt, 9 (75%) graderade lindrig heshet och 3 (25%) graderade måttlig heshet. Skillnaden mellan grupperna var signifikant (p=0,001). Slutsats Skillnad verkar föreligga gällande framför allt heshet beroende på vilken intubationsmetod som används. Det kan även finnas en eventuell skillnad gällande halssmärta, dock är denna ej signifikant i pilotstudiens resultat. Studiepopulationen är begränsad i sitt antal, och det finns få studier att jämföra resultatet med. Det finns ett behov av fler och större studier för att finna evidens för den bästa metoden. / Background Endotracheal intubation is used in many different situations where there is a need to create a safe airway. The airway manipulation force that is required when an endotracheal intubation is needed may cause postoperative sore throat and hoarseness. This can adversely affect the patient. To avoid complications of an endotracheal intubation, different intubation aids have been developed, one of which is a videolaryngoscope, which reduces the force needed to create a free laryngeal insight. Aim The purpose of the study was to compare Macintosh direct laryngoscopy to McGrath videolaryngoscopy, to investigate whether either method reduces the incidence of sore throat and hoarseness postoperatively. Method To answer the purpose, a quantitative approach was adopted. The study was then conducted as a preliminary study with an inductive method. The data collection was carried out in an operation theatre in Västra Götaland, Sweden. A total of 24 patients participated, where 12 patients were intubated with direct laryngoscopy and 12 patients with videolaryngoscopy. Postoperatively the participants responded to validated questionnaires, and evaluated any occurrence of sore throat and hoarseness according to validated four-dimensional scales. Result There was a difference in postoperative sore throat depending on intubation with Macintosh direct laryngoscopy or McGrath videolaryngoscopy. Presented in absolute and relative terms, the result show that only 1 participant (8%) that was intubated with videolaryngoscopy graded mild sore throat postoperatively, while there 3 participants (25%) who were intubated with the use of direct laryngoscopy graded mild sore throat. However, the difference was not significant (p=0.56). The differences in hoarseness were greater, where 9 participants (75%) that was intubated with the use of videolaryngoscopy graduated no hoarseness post-operatively and 3 (25%) graded a mild hoarseness. None of the participants who were intubated with the use of direct laryngoscopy graded no hoarseness, 9 (75%) participants graded mild hoarseness and 3 (25%) graded moderate hoarseness. The difference between the groups was significant (p=0.001). Conclusions A difference exists in advance of hoarseness depending on the intubation method that is used. There may also be a difference regarding sore throat, but this result remained non-significant. However, in this pilot study the population was limited in its number, and there are few other studies in this field available for comparison. Therefore, more, and larger studies are needed to find evidence for the best intubation method.

Bakgrund: Oro är vanligt hos patienter som ska opereras, oavsett om det är en elektiv eller akut operation. Studier har visat att en bra relation mellan anestesisjuksköterskan och patienten preoperativt minskar oron hos patienten. En akut operation upplevs som stressande för patienten då denne inte kan påverka sin situation. Anestesisjuksköterskan är den som inför en akut operation ansvarar för patientens trygghet och säkerhet. Syfte: Syftet är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av att vårda en orolig patient vid en akut operation. Metod: En kvalitativ intervjustudie med ändamålsenligt urval utfördes. Urvalskriterierna innefattade anestesisjuksköterskor med minst ett års erfarenhet på en operationsavdelning som bedriver akut verksamhet. Datainsamlingen genomfördes i form av semistrukturerade intervjuer och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Fyra kategorier framkom i resultatet; Att ha kunskap om patientens tidigare erfarenheter, Att ta över ansvar för patient som är utelämnad, Att undvika felaktig och otillräcklig information och Att utforma personcentrerad information. Slutsats: Anestesisjuksköterskan behöver vara lyhörd och inkännande för att kunna anpassa sig till den unika individen. Med denna kunskap kan anestesisjuksköterskan bemöta oro genom att informera patienter på ett personcentrerat sätt utifrån deras villkor och önskemål.

Bakgrund: Evidensbaserad vård är en indikator på god och säker vård. Att arbeta evidensbaserat är ett förhållningssätt som förutsätter kunskap och praktiskt handlande. Förhållningssättet innebär viljan att tillämpa bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap som underlag för vårdbeslut och det praktiska handlandet är processen i vilken sjuksköterskor tillämpar vetenskaplig kunskap. Anestesisjuksköterskor behöver vara rustade för att delta aktivt och ta ansvar för evidensprocessen i den anestesiologiska omvårdnaden. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors uppfattningar av evidensbaserad vård som förhållningssätt och process. Metod: En kvalitativ forskningsansats med fenomenografisk inriktning. Insamlad data från 18 kvalitativa intervjuer, som genomfördes med anestesisjuksköterskor från två sjukhus i Sverige, analyserades induktivt. Resultat: Tre beskrivningskategorier om anestesisjuksköterskors uppfattningar av evidensbaserad vård framträdde och presenteras i ett utfallsrum; Vårdkultur med fokus på vårdvetenskapens dolda funktion, Kunskap med ansvar och begränsningar och De goda handlingarna: att vilja bättre för patienten, Vårdkultur och vårdvetenskapens dolda funktion förefaller ha en övergripande position i förhållande till övriga beskrivningskategorier. Slutsats: För att förbättra den evidensbaserade vården och stärka anestesisjuksköterskornas profession kan insikten om de olika uppfattningarna mötas med utbildning och kunskapsöverföring. Särskilt viktigt är att stärka den egna professionen genom att värdera det vårdvetenskapliga evidensbegreppet. / Background: Evidence-based practice is an indicator of best practice. Evidence-based practice is an approach that requires knowledge and practical action. The approach is the willingness to apply the best available scientific knowledge as a basis for clinical decisions, and practice is the process in which nurses apply scientific knowledge. Nurse anesthetist’s need to be equipped to participate actively and take responsibility for the evidence process in the anesthetic care. Aim: To describe the nurse anesthetist’s’ perceptions of evidence-based practice as an approach and a process. Method: A qualitative research design with a phenomenography approach. Data from 18 qualitative interviews, conducted with nurse anesthetists from two hospitals in Sweden, were analyzed inductively. Findings: Three descriptive categories of nurse anesthetist’s perceptions of evidence-based practice appeared presented in an outcome space: Culture in healthcare settings: focusing on the hidden function of caring science, Knowledge with responsibility and limitations, and Good actions: To want better for the patient. The culture in healthcare settings and the hidden function of caring science seems to have an overall position in relation to the other descriptive categories. Conclusions: In order to improve evidence-based practice and strengthen the profession of nurse anesthetists, the insight of different perceptions can be met with education and knowledge. Particularly important is to strengthen the nurse anesthetist’s profession by appraising the concept of caring science.

Sammanfattning Bakgrund: Det är fortsatt förekommande med komplikationer relaterat till medelsvår och svår postoperativ smärta. Anestesisjuksköterskan har det samlade omvårdnadsansvaret för patienten perioperativt. En helhetsbedömning av patienten avgör postoperativt smärtlindringsbehov. Den Perioperativa dialogen skapar mening i arbetet och trygghet för patienten. Författarna identifierade avsaknad av riktlinjer vid genomförandet av en individuell helhetsbedömning vid handläggning av postoperativ smärtlindring. Syfte: Syftet var att belysa hur anestesisjuksköterskor planerar, genomför och utvärderar postoperativ smärtlindring i generell anestesi utefter tidsfaserna pre-, intra- och postoperativt samt inverkan av den perioperativa dialogen. Metod: En kvalitativ studie genomfördes med tio semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom fyra huvudkategorier med totalt elva underkategorier som berör informanternas handläggning. Preoperativa åtagande - Planeringsprocess Känna ansvar för planering, Skapa vårdrelation, Beakta patientens känslotillstånd. Intraoperativa vårdmoment - Konstant utvärdering av behandling, Anpassa behandling fortlöpande, Självständigt ansvarsområde. Postoperativa förhoppningar - Eftersträva återkoppling, Undvika smärtgenombrott. Perioperativa organisatoriska aspekter - Anpassa utefter arbetsförhållanden, Avsaknad av den Perioperativa dialogen. Slutsats: Handläggningen av postoperativ smärtlindring är ett komplext område vilket kräver beaktning av flera faktorer för ett gott utfall. Den perioperativa dialogen är inte prioriterad. Det saknas konsensus för anestesisjuksköterskans handläggning av postoperativ smärta. Det krävs utveckling och ett utökat samarbete av hela vårdkedjan för att kunna möta den postoperativa smärtproblematiken. / Abstract Background: Complications still occur in connection to moderate and severe postoperative pain. The nurse anaesthetic´s is completely responsible for the patient care perioperative. An overall assessment of the patient all together determine the postoperative need of analgesic. The perioperative dialogue is a method which gives the nurse anaesthetic´s a sense of meaningfulness of the work and creates a perception of safety for the patient. The authors identified the absence of guidelines to make an individual overall assessment when managing postoperative pain. Aim: The aim of the study was to elucidate the nurse anaesthetic´s planning, implement and evaluate postoperative analgesic during total anaesthesia along the time-phases pre-, intra and postoperative and the impact of the perioperative dialogue. Method: A qualitative study was conducted with ten semistructured interviews. A qualitative content analysis was made with an inductive approach. Result: The result is presented in four head categories and eleven sub-categories that illuminate the informants’ experiences. Preoperative undertakings - Feeling responsibility for planning, Create a care-relation, Respect the patients emotional state. Intraoperative steps – Constant evaluation of treatment, Adapt the treatment continuously, Independent responsibility. Postoperative expectations – trying to obtain feedback, Avoid outbreak of pain. Perioperative organizational aspects – Adjustment along work situation, Absence of the perioperative dialogue.    Conclusion: The postoperative pain management is a complex matter that demand consideration of several aspects to achieve a good outcome. The perioperative dialogue is not prioritised. There is a lack of consensus among nurse anaesthetic´s managing postoperative pain. Developing and increasing cooperation along the entire chain of care is necessary to manage the issue of postoperative pain.