Trauma är den vanligaste dödsorsaken under livets första fyra årtionden och kan orsaka stort lidande för den enskilda individen samt höga samhällskostnader. I Sverige saknas nationella och regionala riktlinjer för traumaomhändertagande, men ett flertal projekt pågår för att uppnå en säkrare traumavård. På grund av det låga antalet traumalarm av större dignitet får anestesisjuksköterskan, som ingår i det multiprofessionella traumateamet, efter genomgången Trauma Nursing Core Course (TNCC) -utbildning ringa praktisk övning vilket kan medföra en svårighet i att upprätthålla förvärvad kunskap. Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans uppfattning av att kunna arbeta evidensbaserat vid omhändertagandet av en patient på akutmottagningen i samband med ett traumalarm. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex verksamma anestesisjuksköterskor och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Efter bearbetning av data framträdde tre kategorier: krav på kunskap, krav på arbetssätt i akutrummet och möjlighet till utveckling. En rad specifika förutsättningar krävs för att anestesisjuksköterskan ska kunna arbeta evidensbaserat i samband med ett traumalarm. Det krävs att anestesisjuksköterskan har erhållit kunskap genom förvärvad erfarenhet i sina vardagliga anestesiologiska arbetsuppgifter, ett giltigt TNCC certifikat, delaktighet vid traumaövningar, debriefing efter traumalarm samt ges möjlighet till utveckling. Resultatet kan bidra till ökad medvetenhet hos anestesisjuksköterskor som medverkar i traumaomhändertagande att arbeta evidensbaserat, vilket i sin tur kan bidra till en ökad patientsäkerhet med förhoppningsvis minskat lidande för den enskilda patienten samt i förlängningen minskade kostnader för samhället.

I Sverige har alla rätt till en god och patientsäker vård. För att försäkra patienter i Sverige om att de får en patientsäker vård är det därför viktigt att den legitimerade sjuksköterskan utnyttjar kunskap och kompetens på bästa sätt. Vilka faktorer i sjuksköterskans kompetens lägger grunden för en patientsäker vård? Syftet med litteraturstudien var att belysa hur sjuksköterskans kompetens påverkar patientsäkerheten. Problemområdet har studerats i form av en litteraturstudie. I resultatet framkom olika faktorer i sjuksköterskans kompetens som påverkade patientsäkerheten, vilka var förmåga att behärska ledarskapsrollen, att kommunicera med medarbetare, evidensbaserad omvårdnad och tekniska hjälpmedel. Hur sjuksköterskan förhåller sig till dessa lägger grunden för en patientsäker omvårdnad.  Vården är en föränderlig bransch där nya rutiner ofta implementeras. Vidare forskning behövs ständigt för att möta morgondagens behov för att uppnå Hälso- och sjukvårdslagens mål om en god och patientsäker vård.

Denna studie är ett försök att sammanställa redan befintliga kunskaper om hur patienter med diagnosen Parkinsons sjukdom omhändertas i Sverige genom en kartläggning av hur många neurologiska öppenvårdsmottagningar i landet som har dokumenterat lokalt vårdprogram för diagnosen Parkinsons sjukdom och hur dessa vårdprogram är utformade. Kartläggning ägde rum under våren 2005 genom ett brev dels med förfrågan om mottagningen hade lokalt vårdprogram och att via ett svarsbrev skicka in detta vårdprogram till studien. Alla mottagningar svarade och av 60 mottagningar hade två lokalt vårdprogram enligt studiens definition av lokalt vårdprogram. Detta får anses som en mycket låg siffra. Avsaknad av nationella riktlinjer kan vara en orsak till den låga siffran, en annan att det saknas en gemensam definition av vårdprogram i landet. Definitionen kan variera från diagnos till diagnos och i olika delar av landet. Den kliniska traditionen inom neurologi, där behandlingsalternativen tidigare varit få kan ytterligare påverkan det låga antalet vårdprogram. Neurologin är ett relativt ungt forskningsområde och det tar tid att utveckla riktlinjer och utarbeta vårdprogram.

Bakgrund Nationella kvalitetsregister används idag inom vården för att kunna göra jämförelser mellan kliniker och nationellt. Kvalitetsregistren kan också användas till forskning och förbättringsarbeten. Nationella kvalitetsregister utvecklades av den medicinska professionen under 1970-talet. På senare år har det utvecklats kvalitetsregister med registerdata för flera professioner för att få en mer komplett utvärdering av vårdkedjan. Syfte Att beskriva vilka omvårdnadsdata som registreras i nationella kvalitetsregister inom de största folksjukdomarna. Metod En kvalitativ kartläggning av omvårdnadsdata i fyra nationella kvalitetsregister med Hendersons fjorton omvårdnadsfaktorer inom allmän omvårdnad som utgångspunkt. Resultat Omvårdnadsdata fanns representerade i tre kvalitetsregister med olika omfattningsgrad. Av Hendersons 14 omvårdnadsfaktorer fanns 11 representerade i kvalitetsregistren, men med olika fördelning mellan de olika kvalitetsregistren. Det mest representerade omvårdnadsdata var ADL (aktivt dagligt liv), ett begrepp som fanns representerat i flera av Hendersons omvårdnadsfaktorer. Slutsats Avsaknad eller låg representation av omvårdnadsdata i kvalitetsregister försvårar för omvårdnadsforskningen och att använda kvalitetsregisterdata i förbättringsarbetet inom omvårdnaden.

Konfusion är en klinisk diagnos och forskning har visat att en stor del av sjukhusvårdade patienter drabbas av konfusion någon gång under vårdtillfället. Konfusion är kopplat till längre vårdtider, ökade vårdkostnader och högre mortalitet. Äldre patienter löper en högre risk att drabbas av konfusion. Diagnosen ställs utifrån de diagnoskriterier som är beskrivna i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) eller International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems (ICD) och det finns bedömningsformulär som är utformade utifrån dessa kriterier. Det har visat sig att de negativa effekterna av konfusion kan begränsas genom tidig identifiering av symtomen. Bedömningsformulär för att identifiera och diagnostisera patienter med konfusion är utarbetade då enbart klinisk bedömning visar på att diagnosen inte ställs på patienterna. Syftet med studien var att belysa hur sjuksköterskan kan göra en bedömning för att identifiera patienter med konfusion som vårdas på sjukhus. En litteraturöversikt har genomförts för att besvara syftet. Femton studier inkluderades i översikten, datainsamlingen skedde genom databaserna PubMed och CINAHL. Studierna som inkluderades har kvalitetsbedömts av författaren. En innehållsanalys har genomförts och resultatet presenteras under tre teman. De teman som framkom i resultatet var identifikation, bedömning och kunskap. Sjuksköterskor identifierar många symtom och beskriver begrepp som kan härröras till konfusion utan att de nödvändigtvis kopplar ihop symtomen eller begreppen till konfusion. Under temat bedömning visade det sig att sjuksköterskorna gör en bedömning av en patient samtidigt som de utför andra arbetsuppgifter. Om de använder ett bedömningsformulär så får de inte lika många positiva utfall med formuläret som när en forskare använder formuläret. Dock identifierar inte sjuksköterskor falskt positiva patienter med ett bedömningsformulär. Temat kunskap utformades då sjuksköterskor beskriver och bedöms i studier som om de inte har adekvat kunskap om konfusion. Sjuksköterskornas önskar också mer kunskap om konfusion. Olika utbildningsinterventioner är genomförda med gott resultat. I resultatet har det framkommit att sjuksköterskor har en förmåga att identifiera och att de identifierar symtom på konfusion. Många begrepp dokumenteras och symtom uppfattas bland sjuksköterskorna, men de önskar mer utbildning om konfusion. Bedömningsformulär kan användas men innan formuläret implementeras bör det föregås av en utbildningsintervention. Oavsett vilken typ av utbildningsintervention som genomförs, internetbaserad kurs, workshops och/eller fokusgrupper så upplever sjuksköterskor att de tillhandahöll mer kunskap. Där kvantitativa metoder använts har en förhöjd kunskapsnivå kunnat mätas efter en utbildningsintervention.

Bakgrund: Perioperativ hypotermi är vanligt i samband med operation vilket ökar morbiditeten och samhällskostnader. Den kan leda till vårdskador, vårdlidande, och äventyra patientsäkerheten. Perioperativ hypotermi kan observeras genom mätning av barnskroppstemperatur. Därefter kan olika värmebevarande insatser sättas in som förebyggande åtgärder. För att kunna möjliggöra detta är det viktigt att arbeta utifrån en evidensbaserad säker vård. Syfte: Var att undersöka effekter av varmluftstäcke på barns kroppstemperatur under det perioperativa förloppet. Metod: En systematisk litteraturöversikt baserad på kvantitativa artiklar vilket resulterade i att tio vetenskapliga artiklar inkluderades i litteraturöversiktens resultat. Resultat: Varmluftstäcke förbättrade barnskroppstemperatur vilket förebyggde perioperativ hypotermi under det perioperativa förloppet. Hög grad av värme på varmluftstäcket kunde dock leda till hypertermi hos barn i den intraoperativa fasen. Komplikationer orsakade av perioperativ hypotermi kunde även undvikas postoperativt. Diskussion: För att förebygga perioperativ hypotermi är det viktigt att anestesisjuksköterskor har en lämplig perioperativ uppvärmningsstrategi. Detta uppnås genom en noggrann mätning av kärntemperatur och kontroll av effekten av uppvärmningsterapi under det perioperativa förloppet.

Bakgrund: Cirka 70% av alla inneliggande patienter har en perifer venkateter (PVK), trots att det är en vanlig procedur i vården finns en stor risk för komplikationer. Den vanligaste komplikationen relaterat till PVK är tromboflebit, som kan leda till livshotande tillstånd. Handhavande av PVK är en utav sjuksköterskans uppgifter och det är därför viktigt att sjuksköterskan har kunskap om handhavandet och de preventiva åtgärderna för att arbeta evidensbaserat för att kunna förebygga risken för tromboflebit. Tromboflebit kan leda till lidande för patienten och utefter Katie Eriksson teori att lindra lidande ska sjuksköterskan tillägna sin kunskap till patienten för att minska onödigt lidande.   Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder för att förebygga tromboflebit vid handhavande av perifer venkateter inom slutenvården. Metod: En allmän litteraturöversikt med kvantitativ design och induktiv ansats, baserad på åtta artiklar. Artiklarna analyserades genom Fribergs fyrstegsmetod. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i två huvudkategorier vilka var insättning av PVK med underkategorierna val av insticksställe och val av PVK samt huvudkategorin handhavande av PVK med underkategorierna aseptik och hantering samt avlägsnande och eftervård. Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder för att förhindra tromboflebit var att undvika insticksställen med flexion, anpassa PVK-storlek till kärlet, använda aseptik vid insättning, undvika palpation efter desinfektion, undvika upprepad venpunktion, byta PVK:n inom 48–72 timmar, daglig inspektion med hjälp av flebitskala samt inspektion och rengöring efter avlägsnandet av PVK:n.   Slutsats: Genom att sjuksköterskan utför dessa preventiva omvårdnadsåtgärder kan tromboflebit förebyggas. Det kan finnas brist på kunskap om den evidensbaserade vården eller bristande följsamhet till den i praktiken. Resultatet kan bidra till att preventiva omvårdnadsåtgärder uppmärksammas vilket är av stor vikt eftersom tromboflebit kan leda till livshotande tillstånd och orsaka lidande för patienten.

Bakgrund Evidensbaserad vård (EBV) är ett välkänt begrepp som används för att tillförsäkra patienter en säker vård som vilar på bästa tillgängliga bevis, beprövad erfarenhet och patientens individuella preferenser. Många studier har tidigare undersökt hinder för sjuksköterskor att bedriva och/eller implementera EBV för att förklara gapet som kan uppstå mellan teori och praktik. Färre studier har undersökt vilka faktorer som främjar sjuksköterskors användande av EBV. Syfte Att genom en litteraturöversikt beskriva vilka faktorer som främjar sjuksköterskors möjligheter att bedriva en evidensbaserad vård. Metod Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Databaserna CINAHL, PubMed och Web of Science genomsöktes och 15 artiklar valdes ut (8 kvalitativa, 4 kvantitativa och 3 mixedmethod). Resultat Fem kategorier identifierades som främjande faktorer för sjuksköterskor att bedriva och/eller implementera EBV; arbetsmiljö, stöd, kunskap, sjuksköterskans inställning och organisation. Stöd i form utav underlättare var den mest framträdande faktorn. Slutsats Sjuksköterskan har ett individuellt ansvar att bedriva EBV och kan genom sin egen inställning påverka att en sådan vård bedrivs. De flesta främjande faktorer som framkom var dock tydligare kopplade till ledningen och chefens del i att främja användandet av EBV. / Background Evidence-based practice (EBP) is a well-known term used to ensure that patients receive a safe care based on the best research evidence, clinical expertise and patient individual preferences. A variety of studies have examined the barriers for nurses to conduct and/or implement EBP to explain the gap that can occur between theory and practice. Fewer studies have examined the factors facilitating nurses’ use of EBP. Aim Was to describe the factors facilitating nurses’ use of evidence-based practice through a literature review. Methods The study was conducted as a literature review. The databases searched were CINAHL, PubMed and Web of Science and 15 articles were chosen for the result (8 qualitative, 4 quantitative and 3 mixed-method). Results Five categories were identified as facilitating factors for nurses to conduct and/or implement EBP; work environment, support, knowledge, nurses’ attitude and organization. Support from facilitators were the most emerging factor. Conclusion Nurses have individual responsibility to conduct EBP and can through their attitude influence that it’s being used, though a majority of the facilitating factors identified were more direct connected to the leadership and managerial part in facilitating the use of EBP.

Ingrepp som thoracotomi och skopi är kända för att orsaka patienterna svår smärta och stort lidande. Inom anestesisjuksköterskans område ligger att ansvara för dessa patienter perioperativt. Perioperativ vård syftar till att ge patienten trygghet, kontinuitet, ge en helhetssyn, förbättra kommunikationen och minska patientens lidande samt kvalitessäkra vården. Till hjälp har anestesisjuksköterskan behandlingsriktlinjer till grund för den perioperativa vården. Kliniska evidensbaserade riktlinjer är grundläggande instrument för att säkerställa vårdkvalitet för den enskilda patienten så att vården utförs efter bästa tillgängliga kunskap och beprövad erfarenhet. Studiens syfte var att granska och bedöma de kliniska behandlingsriktlinjerna med avseende på patienter som genomgår thoracotomi och skopi som idag används på svenska och norska thoraxkirurgiska kliniker.Studien utfördes enligt kvantitativ metod och presenterades deskriptivt där resultatet redovisades i siffror och tabeller med förklarande text. Ett brev skickades ut till samtliga Sveriges och Norges thoraxkirurgiska kliniker varav svarsfrekvensen uppgick till 50%. Författarna erhöll sex av totalt tolv tänkbara riktlinjer. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Samtliga thoraxkirurgiska kliniker hade riktlinjer och dessa som kom till författarnas kännedom var relativt lika med avseende på behandling och interventioner. Resultatet visar att samtliga thoraxkirurgiska kliniker saknade behandlingsriktlinjer som kan rekommenderas eftersom de inte bygger på dokumenterad evidens. Endast två av områdena hade riktlinjer som författarna kan rekommendera efter viss modifikation. Samtliga riktlinjer hade metodologiska brister i rapporteringen om hur riktlinjen togs fram och detta utgör ett hinder för att behandlingsriktlinjerna ska kunna utgöra den kvalitetssäkring de är avsedda att vara. Evidensen som ligger till grund för riktlinjen bör synliggöras och det är viktigt att patientgruppens åsikter och preferenser i framtagandet tas i beaktande. Den perioperativa vården som riktlinjerna beskriver finns väl dokumenterad i litteratur och riktlinjerna hade fått ett högre värde om kopplingen mellan åtgärder och evidens dokumenterats. Med tanke på att tusentals lungpatienter opereras årligen anser författarna att de riktlinjer som vården grundar sig på självklart skall bygga på aktuell forskning och evidens. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Bakgrund: En av sjuksköterskans kärnkompetenser är evidensbaserad vård, som handlar om att kritiskt bedöma om vården är den bästa tillgängliga baserat på dagens aktuella evidens. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att arbeta med evidensbaserad vård. Metod: För att besvara syftet användes en litteraturöversikt med innehållsanalys. Resultat: Två kategorier med tillhörande underkategorier framkom. Den första kategorin var Attityder till evidensbaserad vård. Huvudfyndet var att de flesta sjuksköterskor insåg fördelarna med evidensbaserad vård men implementeringen är begränsad på grund av inneboende hinder hos individen som rädsla inför nya arbetsmetoder, lågt engagemang och kunskapsluckor. Motivationen till evidensbaserad vård ansågs som drivkraften, men att sjuksköterskan även påverkas av avdelningskulturen och ledningen. Den andra kategorien som framkom var Kunskapsutveckling som visar att sjuksköterskor har olika förutsättningar att ta till sig kunskap på grund av varierande utbildningsnivå. Men att fortbildning genom kurser, mentorer och förebilder kan vara stödjande. När ett vårdproblem uppstår vänder sjuksköterskans sig inte i första hand till vetenskapen för kunskap, anledningen ansågs vara bland annat kunskapsbrist och svag tillit. Slutsats: En av sjuksköterskans största utmaningar är att förhålla sig till de olika delarna av evidensbaserad vård, och med en ökad kunskap och medvetenhet kring fenomenet kan motivation och attityder förändras.