Inledning: Småvatten som dammar har försummats i bevarande-och övervakningsstrategier där fokus har lagts på större sötvattensmiljöer. Kunskap om småvattens roll i bevarandet av biologisk mångfald är bristfällig men studier har visat att dammar kan försörja fler arter, fler unika arter och mer ovanliga arter än sjöar, floder och vattendrag. I Sverige är 100 av 240 rödlistade sötvattensorganismer knutna till småvatten, där de flesta är arter av evertebrater men inkluderar även 38 % arter av den svenska amfibiefaunan. För att säkra den svenska amfibiefaunan måste faktorerna som missgynnar faunan, framförallt de hotade arterna, bli kända. Att bedöma vattenmiljöer lämpade för framgångsrik reproduktion hos amfibier kan vara komplicerad med hjälp av instrumentmätningar och vattenprover då kemiska parametrar i vattnet är ostabila. Alternativt kan man studera sötvattenslevande makroevertebrater där sammansättning, förekomst eller frånvaro kan indikera om miljön är utsatt för stressfaktorer. Utdikningar, övergödning och introduktion av invasiva arter har missgynnat amfibiefaunan genom minska reproduktionslokaler och skapa spridningsbarriärer. I Skånes region, som har högst diversitet av groddjur, har hundratals vatten återskapats för amfibier men behovet att fortsätta med naturvårdsinsatser kvarstår. Syfte: Med denna studie önskar jag lyfta vikten av att bevara och återskapa dammar för amfibier. Studien fokuserar på artrikedom hos amfibier, hotade arter samt reproduktiv framgång hos dessa. Studien omfattar 15 dammar fördelade över tre områden i Skåne. I två områden har flera dammar återskapats för att gynna amfibiefaunan och genom att följa upp kolonisering av dessa och utvärdera reproduktiv framgång, önskar jag bidra med lärdom om naturvårdsinsatsers effektivitet. De två områdena kommer även att jämföras med ett referensområde där inga omfattande naturvårdsinsatser har genomförts. Kemi- och fysikaliska parametrar kommer mätas i dammarna men även makroevertebrater i vattnet kommer att studeras för att se om det finns ett samband mellan dammar med framgångsrik reproduktion hos amfibier och förekomsten av makroevertebrater. Frågorna som ska besvaras är 1) vilket område är mest artrikt? 2) Har naturvårdsinsatserna i relation till referensområdet gynnat hotade arter? 3) Skiljer sig sammansättningen av vattenkemiska parametrar åt mellan dammar med framgångsrik reproduktion hos Anura med dammar utan framgångsrik reproduktion? 4) Skiljer förekomst, diversitet, sammansättning av evertebrater samt andelen rovinsekter åt mellan dammar med framgångsrik reproduktion hos Anura med dammar utan framgångsrik reproduktion? Metod: Projektområdet begränsades till sydöstra Skåne. Två områden, Ravlunda och Högestad valdes ut efter vetskapen om att omfattande naturvårdsinsatser utförts i områdena med syftet att gynna amfibier. Markanvändningen i områdena skiljer sig åt där Ravlunda är ett aktivt skjutfält och i Högestad drivs bland annat jord- och skogsbruk. Det tredje området, Referensområdet, bestod av spridda dammar runt Ravlunda skjutfält. Här hade inga naturvårdsinsatser utförts i syftet att gynna amfibier. Amfibier och deras utvecklingsstadium inventeras under säsongen när gruppen är som mest aktiv i vattenmiljön. Utvalda kemi-och fysikaliska mätningar tas med hjälp av mätinstrument och vattenprover analyseras i laboratorium. Evertebrater samlas in genom håvning för att beräkna Shannons diversitet index och Average score per taxon (ASPT) index. Andelen rovinsekter beräknas från antalet larver av Odonata och individer från familjerna Dytiscidae och Notonectidae. Variansanalyser kommer utföras för att identifiera skillnader mellan områdena och korrelationsanalyser utförs för att identifiera samband mellan evertebrater och framgångsrik reproduktion hos amfibier. Non-metric multidimensional scaling analyser kommer utföras för att identifiera hur lokalerna förhåller sig till varandra i sammansättning av vattenkemi samt sammansättning av familjer och fördelning hos evertebrater. Resultat: Högestad var det mest artrika området. Där var signifikant skillnad i antalet individer av hotad art mellan Ravlunda och de andra områdena. Naturvårdsinsatserna bedömdes gynnat hotad art i Ravlunda men inte i Högestad. Korrelationsanalysen visade inget samband mellan framgångsrik reproduktion och index-beräkningarna. Slutsats: Naturvårdsinsatser i syftet att bevara den svenska amfibiefaunan och dess hotade arter kan vara framgångsrik om man lägger alla bitar i pusslet rätt, för det är många faktorer som spelar in för att insatser ska bli både effektiva och framgångsrika. Att fortsätta med uppföljningar av naturvårdsinsatser efter att projekttiden är slut är viktigt för att kunna ta lärdom om vilka metoder som skapar bäst förutsättningar för stabila populationer hos amfibier.

Understanding how migration, genetic drift, and natural selection interact to maintain the genetic and phenotypic variation we observe in natural populations is a central goal of population genetics. Amphibians provide excellent model organisms for investigating the interplay between these evolutionary forces because amphibians are generally characterized by limited dispersal abilities, high philopatry, and are obligately associated with the areas around suitable habitats (e.g. breeding ponds). Thus, on relatively small geographic scales, the relative effects of all of these evolutionary forces can be studied together. Here, we study the interaction of migration, genetic drift, natural selection, and historical process in the ornate chorus frog (Pseudacris ornata). We report the development and characterization of 10 polymorphic microsatellite genetic markers. Number of alleles per locus ranged from 2 to 21 averaging 9.2 and expected heterozygosities ranged from 0.10 to 0.97 averaging 0.52. However, in an analysis of two populations, three locus-by-population comparisons exhibited significant heterozygote deficiencies and indicated that null alleles may be present some loci. Furthermore, we characterized genetic structure and historical biogeographic patterns in P. ornata using these microsatellite markers along with mitochondrial DNA sequence data. Our data indicate that in these frogs, migration may play a large role in determining population structure as pairwise estimates of FST were relatively small ranging from 0.04 to 0.12 (global FST = 0.083). Additionally, we observed an overall pattern of isolation-by-distance in neutral genetic markers across the species range. Moreover, our data suggest that the Apalachicola River basin does not impede gene flow in P. ornata as it does in many vertebrate taxa. Interestingly, we identified significant genetic structure between populations separated by only 6 km. However, this fine scale genetic structure was only present in the more urbanized of two widespread sampling localities. Finally, in this study, we demonstrated that there was a significant correlation between the frequency of green frogs and latitude. There was a higher frequency of green frogs in southern samples and a lower frequency of green frogs in northern samples. However, when we interpreted this phenotypic cline in light of the overall pattern of isolation-by-distance, it was apparent that the neutral evolutionary forces of genetic drift and migration could explain the cline, and the invocation of natural selection was not necessary.

Amphibienpopulationen sind weltweit bedroht. Für fundierte Entscheidungen im Naturschutz ist ein wissenschaftliches Hintergrundwissen notwendig. Eine wichtige Komponente ist die Verbreitung der Arten und die Gründe hierfür. Dies setzt auch Klarheit bezüglich des taxonomischen Status voraus. Vernachlässigte Regionen liegen meist in den Tropen. Um diese Lücke zu füllen, untersucht die vorliegende Arbeit die Makroökologie westafrikanischer Amphibien. Eine neue Art der Familie Phrynobatrachidae wird beschrieben. Anschließend werden die taxonomischen Unterschiede zweier Mitglieder der Familien der Hyperoliidae und der Arthroleptidae untersucht. Dies ebnet den Weg für die Makroökologie. Es wird analysiert, ob Westafrika eine einzigartige biogeographische Region ist. Die Untersuchung zeigen, dass Westafrika in der Tat einzigartig ist. Die Ähnlichkeiten innerhalb der Region sind größer als die innerhalb ähnlicher Habitate aus unterschiedlichen Regionen. Der Cross River ist die wichtigste Barriere. Mehrere geographische Zonierungen innerhalb Westafrikas werden entdeckt. Es wird untersucht, ob der Chytrid Pilz, Batrachochytrium dendrobatidis, (Bd), ein wichtiger Faktor beim Rückgang der Amphibien Populationen, in West Afrika vorkommt. Bisher gibt es keinen positiven Nachweis westlich Nigerias. Dennoch sagen Modelle geeignete Habitate für Bd vorher. Die wahrscheinlichste Erklärung ist, dass die Dahomey Gap als natürliche Barriere die Ausbreitung von Bd verhindert. Als letztes werden die Nischen westafrikanischer Amphibien eruiert. Für die meisten Arten werden Nischenmodelle berechnet. Dies bestätigt bereits bekannte Gebiete hoher Alpha Diversität und zeigt bisher unbekannte Gebiete auf. Des Weiteren werden Erklärungen für unterschiedliche Verbreitungsgebietsgrößen gesucht. Generell wird die Nischenbreite hierfür verantwortlich gemacht. Die vorliegenden Daten lassen allerdings auch den Schluss zu, dass das Ausbreitungsvermögen das beobachtete Muster ebenfalls erklären kann. / Amphibian populations are declining globally. For informed conservation decisions a sound scientific background is needed. One major component is species distribution and the underlying causes. This also requires clarity on the taxonomic status. Often neglected regions are located in the tropics. In order to fill this gap, the present thesis examines the macroecology of West African amphibians. A new species of the family Phrynobatrachidae is described. Afterwards, the taxonomic differences between morphologically similar members of the families Hyperoliidae and Arthroleptidae are discussed. Beside other studies, this sets the field for macroecology. It is tested whether West Africa is a unique biogeographic region. The similarity of amphibian assemblages from Sub-Saharan Africa is analysed and it is shown that West Africa contains unique assemblages. Similarities within the region are higher than similarities between habitats across different regions. The main barrier towards Central Africa is the Cross River. Several geographic divisions within West Africa are detected. It is examined whether the chytrid fungus Batrachochytrium dendrobatidis (Bd), one important factor for amphibian population declines in many other regions, occurs in West Africa. So far there is no positive record west of Nigeria. However, models predict that environmental suitability for Bd is high. The most plausible explanation for the absence is that the Dahomey Gap acted as a natural barrier against the spread of the Bd. Finally, the niches of West African amphibians are investigated. For most species environmental niche models are calculated. This confirms previously known areas of high alpha diversity and so far unknown species rich areas are detected. In a further study, explanations for differing range sizes are searched for. Niche breadth is commonly assumed to be the general cause. However, the analysed data also suggests that dispersal ability can also explain the observed pattern.