<p>I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.</p><p>Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.</p><p>Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.</p><p>Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.</p><p>Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.</p>

I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott. Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen. Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit. Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp. Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.

In the early 1990s the Intergovernmental Panel on Climate Change predicted that the gravest effects of climate change could be on human migration, as millions would be displaced by coastal erosion, flooding, and drought. Today, this is considered a reality that is coming ever closer. Yet, there are currently no binding international frameworks dedicated to the issue of climate induced migration. In addition, the current regime of international refugee law is woefully inadequate at responding to the issue. Individuals that do not fall under the refugee definition are thus commonly left with the general scope of international human rights law standards, so-called complementary protection.   On these premises, this thesis sets out to examine the circumstances under which the non-refoulement principle in international human rights law could be applied in the context of climate change effects and especially slow onset processes, and how the principle could potentially be developed. Principally through examining jurisprudence concerning the International Covenant on Civil and Political Rights and the European Convention on Human Rights, this thesis finds that while there is a possibility for non-refoulement obligations to arise due to the effects of climate change, the precise scope of such protection is unclear. Although case law has emerged and continues to do so, the complex nature of climate induced migration and the undeveloped jurisprudence on this issue leaves important questions unanswered. This thesis finds that there seems to be no obvious response to the question whether climate change is a relevant factor in the legal analysis of non-refoulement claims, and whether it should be. Furthermore, there are great challenges in discerning the required intensity of harm for the threshold to be met and protection to be granted. In addition, this thesis finds that applying the non-refoulement principle in the context of slow onset processes entails several difficulties, particularly concerning the timing and prediction of the harm. It is therefore concluded that, as long as there is no framework dedicated to the issue of climate induced migration, clarity will be much needed in case law as to the scope of non-refoulement obligations in the context of, especially, slow onset processes due to climate change.