No description available.

No description available.

No description available.

The purpose of this degree project was to examine which remedies are available to individuals when the State has violated their right to a fair trial as stated in article 6 in the European Convention on Human Rights. Furthermore, the aim was to, in cases where the remedy is determined to money, to clarify the indemnity rates that apply in determining the non-pecuniary damages. The starting point was a review of the European Court practice, domestic Swedish practice and relevant literature. The outcome of the review is that the remedies available to the individual’s disposal can be divided into two categories: primary and secondary remedies. Primary remedies mean compensation not consisting of money, and must be exhausted first. If the primary remedies are inadequate to compensate for the breach of the European Convention, a secondary remedy may be realised, i.e. pecuniary compensation. The primary remedies may include any legal measure, as long as it complies with the national traditions of the country and do not contradict the principle of legality. As for the non-pecuniary damage levels, it was found that the so-called Tariffs stated in the Zullo-case are not binding, but offer some guidance to be found from its flat rate. Each Convention State may decide upon the amount that it considers to be appropriate compensation for the Convention violations, as long as the levels are not significantly lower than what the European Court would decide.

Competition law constitute a significant part in the maintenance of an internal market. Due to its relevance and its deleterious effects that may emerge in the lack of competition between companies, the European union has institute laws to prevent lack of competition and to encourage a free competition. In accordance with the purpose to achieve an internal market, the European union has enacted article 101 in the Treaty on the Functioning of the European Union. Despite the prohibition against anti-competitive collaborations nevertheless companies conclude agreements with anti-competitive contents. For instance, competitive companies agree to set sales prices, limit or control productions or/and share markets or sources of supply. As a result of these anti-competitive actions the commission has acquired a far-reaching authority to detect and to remediate anti-competitive collaborations. This capacity that the commission has received, is however restrained by the rights and freedoms prescribed in the European Convention on Human Rights. According to article 6 in the European Convention on Human rights everyone within the members’ jurisdiction is guaranteed the right to a fair trial. The right to a fair trial contains inter alia a right to remain silent and also a right to not incriminate oneself by being forced to leave oppressive information. Article 6 in the convention also includes a right to not be presumed guilty until convicted or until evidence can prove otherwise. Pursuant to this presumption of innocence it is the prosecutor, or more rightfully in this case, the commission, that has the burden to prove that the accused is in fact guilty. Furthermore, article 6 stipulates that independence and impartiality of courts is of great importance in the context of the right to a fair trial. Associated with the requirement of an independence and impartial court, the commission has been criticized for not attain these demands. This paper aims thus to investigate if the right to not incriminate oneself according to article 6 in the European Convention on Human rights is respected in the European Union, and to establish whether a company that is suspected for anti-competitive collaborations is guaranteed a trial in an independent and impartial court. The essay is based on relevant directives and regulations, doctrine and relevant practice. The European Convention is intended to have a permeating effect by providing inviolable rights and freedoms for everyone. However, after a comparison between the Court of Justice of the European Union and the European Court of Human Rights some differences can be noted. It seems that the right to a fair trial, and more specific, the right to not incriminate oneself, is not as established and far-reaching in the practice from the Court of Justice of the European Union as it is in the practice from the European Court of Human Rights. It can be noted that the commission's entities seem to have a more primary position when it comes to competition law rather than fully uphold the right to not incriminate oneself, which the European Court strictly enforce. Furthermore, the legal status of the Commission as an independent and impartial court can be questioned due to the Commission's dual roles as both investigators and prosecutors. Against that background some questions could be raised concerning which legal status the European Convention of the Human Rights actually has in the European Union in field of competitive law. / Konkurrensrätten utgör en viktig beståndsdel i främjandet av den inre marknaden inom EU. På grund av dess stora relevans och med bakgrund av de skadliga effekter som kan uppstå vid en brist på konkurrens, har den europeiska unionen instiftat lagar för att upprätta och vidmakthålla en effektiv konkurrens. I enlighet med syftet att uppnå en inre marknad med fri rörlighet, har unionen antagit artikel 101 Funktionsfördraget vilken stipulerar ett förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Trots det förbud som finns lagstadgat så förekommer det ändå att företag ingår överenskommelser med varandra som har ett konkurrensbegränsande syfte och/eller resultat. Uppgörelserna består ofta i ett försök att fixera försäljningspriserna, begränsa eller kontrollera produktionen och/eller fördela marknader eller inköpskällor.  På grund därav har kommissionen getts långtgående befogenheter för att upptäcka och beivra konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag. De befogenheter som kommissionen har tilldelats begränsas emellertid av de rättigheter samt friheter som den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, uppställer. Enligt artikel 6 Europakonventionen ska alla garanteras en rätt till en rättvis rättegång. Rättigheten omfattar bland annat en rätt att tiga samt en rätt att inte behöva lämna uppgifter som betraktas vara besvärande för den misstänkte. Artikel 6 Europakonventionen omfattar även en rätt att betraktas vara oskyldig tills dess att motsatsen har bevisats, den så kallade oskyldighetspresumtionen. Enligt denna presumtion åligger det åklagaren, eller snarare kommissionen i det här fallet, att frambringa bevis som styrker att den misstänkte faktiskt är skyldig. Därutöver stipulerar artikel 6 Europakonventionen en rätt att få sitt ärende prövat av en opartisk samt oavhängig domstol. Under den senaste tiden har kritik riktats mot kommissionen då organet inte anses uppfylla de krav som uppställs för att få betraktas vara en domstol i konventionens mening. Den här uppsatsen syftar till att utreda huruvida de nämnda rättigheterna i artikel 6 Europakonventionen garanteras och respekteras i EU:s konkurrensrätt. Uppsatsen är baserad på relevanta förordningar, doktrin samt rättspraxis. Europakonventionen är tänkt att ha en genomsyrande effekt genom att tillhandahålla okränkbara rättigheter och friheter för alla. Vid en jämförelse mellan den praxis som har utarbetats av EU-domstolen och den praxis som har sammanställts av Europadomstolen, kan emellertid vissa skillnader noteras. Rätten till en rättvis rättegång, eller snarare rätten mot självangivelse, synes inte vara lika etablerad och långtgående i EU-domstolens praxis vad avser konkurrensrättens område, till skillnad från Europadomstolens praxis. Inom unionen tycks kommissionens befogenheter ha en primär position och konventionens rättigheter en sekundär sådan. Vidare kan kommissionens legala status som en opartisk och oavhängig domstol ifrågasättas då organet agerar såväl utredare som åklagare. Med bakgrund därav kan det diskuteras kring vilken status som konventionens rättigheter och friheter egentligen har och om dessa är förenliga med konkurrensrätten.

Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på. Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

No description available.

Av artikel 6 Europakonventionen (EKMR) följer att den som är anklagad för brott har rätt att vara tyst och inte belasta sig själv. På så sätt tillgodoses den enskildes intresse av att inte behöva medverka till utredningen av den egna brottsligheten. Samhället har å andra sidan ett intresse av att rättskipning och lagföring sker effektivt så att straffsystemets brottspreventiva syfte upprätthålls. Ett sätt att säkerställa att så sker är att upprätta verktyg som lockar den enskilde, utredningsincitament, till att medverka i utredning av det egna brottet. Ett exempel i gällande rätt utgörs av 29:5 p 5 BrB som ger rätten möjlighet att utdöma ett lindrigare straff vid utredningsmedverkan. Beslut om strafflindring tas i dessa fall vid huvudförhandling av rätten. I betänkandet Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg  framfördes förslag om att införa möjlighet för åklagaren att fatta beslut redan under förundersökningen om att utfästa ett högsta straff i utbyte mot den enskildes utredningsmedverkan. Förslaget lades fram i svensk rätt år 2019 men har inte föranlett proposition. En utfästelse om ett högsta straff förutsätter att den misstänkte och åklagaren har en överläggning under förundersökningen där den misstänkte informeras om möjligheten att ingå en sådan överenskommelse med åklagaren. Utfästelsebeslutet innebär att åklagaren yrkar på ett straff som, likt ett tak, förhindrar rätten att utdöma svårare påföljd än åklagaren yrkat. Idén om utfästelsebeslut innebär därmed att (1) en överenskommelse kan ske mellan den misstänkte och åklagaren under förundersökningen samt att (2) det av åklagaren fattade beslutet om utfästelse binder rätten likt ett tak. Utredningsincitament och övriga förfaranden som syftar till att effektivisera den straffrättsliga processen är tillåtna förutsatt att de är förenliga med rätten till en rättvis rättegång, artikel 6. En analys av det rättsliga utrymme konventionen ger den svenska lagstiftaren är därmed nödvändig. Detta arbete behandlar rätten att vara tyst och rätten att inte belasta sig, artikel 6. Dessa garantier aktualiseras vid utfästelsebeslut då det förutsätter en överläggning mellan den enskilde och åklagaren i syfte att informera den enskilde om möjligheten och sondera terräng för överenskommelse. Utredningsmedverkan vid utfästelsebeslut resulterar således, till skillnad från medverkan enligt 29:5 p 5, i att den enskilde i större utsträckning försätts i en förhandlingsposition gentemot åklagaren. Den förändring förslaget innebär på det straffrättsliga området föranleder även ett behov att se hur ändringen passar in i det befintliga straffsystemet.

<p>Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom.</p><p>Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget.</p><p>EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott.</p><p>Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.</p>

<p>EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.</p><p>Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.</p><p>Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet.</p><p>Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt.</p><p>Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet.</p><p>Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.</p>