The purpose of this degree project was to examine which remedies are available to individuals when the State has violated their right to a fair trial as stated in article 6 in the European Convention on Human Rights. Furthermore, the aim was to, in cases where the remedy is determined to money, to clarify the indemnity rates that apply in determining the non-pecuniary damages. The starting point was a review of the European Court practice, domestic Swedish practice and relevant literature. The outcome of the review is that the remedies available to the individual’s disposal can be divided into two categories: primary and secondary remedies. Primary remedies mean compensation not consisting of money, and must be exhausted first. If the primary remedies are inadequate to compensate for the breach of the European Convention, a secondary remedy may be realised, i.e. pecuniary compensation. The primary remedies may include any legal measure, as long as it complies with the national traditions of the country and do not contradict the principle of legality. As for the non-pecuniary damage levels, it was found that the so-called Tariffs stated in the Zullo-case are not binding, but offer some guidance to be found from its flat rate. Each Convention State may decide upon the amount that it considers to be appropriate compensation for the Convention violations, as long as the levels are not significantly lower than what the European Court would decide.

Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 "Skadestånd och Europakonventionen", som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i "3 kap. 3 § SkL" beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i "3 kap. 3 § SkL" har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Uppsatsens syfte är att först ta reda på vilka rättsmedel som finns till hands om en avtalscontroller anser att motparten avviker från vad som avtalats, för att sedan avgöra om de idag tillgängliga rättsmedlen är tillräckligt effektiva i praktiken. Detta kommer att göras utifrån en rättsdogmatisk metoden. Det är tack vare civilrättens dispositiva konstruktion, och samspelet med lagen om offentlig upphandling (LOU), som det möjligt att kunna hantera de avvikelser som kan uppstå under en avtalsperiod. Med det sagt är de rättsmedel som finns idag tillräckliga.

Pursuant to Chapter 58 Section 11 of the Swedish Code of Judicial Procedure, he who has missed the time applicable to, inter alia, appeal against a court’s judgement, may have the time restored, given that he had legal excuse for not appealing. Through an analysis of the Swedish Supreme Court’s extensive case-law, this essay provides general guidelines as to what constitutes legal excuse in two common situations and what the applicant has to do to fulfill his burden of proof.

The right to an effective remedy in Article 47 of the EU Charter of Fundamental Rights obligates the Member States of the European Union to provide effective remedies for the protection of individuals’ rights. Within this framework, Mem- ber States must offer access to effective interim measures when national courts rule on matters of EU law. Due to varying national regulations and lack of clear EU guidance, there is no consensus on how interim measures should be inter- preted and applied in order to fulfill the individuals' rights to effective remedies. In this context, the thesis aims to analyze the application of interim measures in the Swedish case NJA 2021 s. 147 in order to ensure that Sweden meets its re- quirements under EU law and to safeguard effective protection of individuals' rights.  The Swedish EU case C-432/05 Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd v Justitiekanslern is a prominent case concerning interim measures and the right to an effective remedy. The case stipulates that when an individual challenges a national regulation’s compliance with the EU law, interim measures must be available, if needed, in order to protect invoked EU rights. The Swedish Supreme Court ruled that interim measures were not necessary in this specific case because the claim was not going to result in an enforceable judgment and therefore there were no EU rights in need of protection.  Now, 15 years later, a comparable question has come before the Swedish Su- preme Court in the case NJA 2021 s. 147. While bearing many similarities to the Unibet case, the key difference is that it is based on an enforceable judgment. However, the Supreme Court did not follow the argumentation line of Unibet, but decided to dismiss the application because it was considered to be abstract judicial review, which is not allowed according to Swedish law.  This thesis concludes that the Swedish Supreme Court likely breached EU law as it did not fulfill the obligations that follow from the right to effective remedies when applying the rules on interim measures in the case NJA 2021 s. 147. This conclusion is based on the finding that the Court failed to properly assess EU law in its judgment and limited itself to national law only, both in allowing interim measures and evaluating its necessity. This thesis argues that interim measures might have been allowed and necessary from an EU law perspective, hence the Court’s ruling limited the individual in exercising their EU rights.

I denna uppsats behandlas frågan om resning kan och bör beviljas på grund av en oriktig bevisprövning utan att någonting nytt tillkommit i ärendet. Senast en sådan resningsgrund var uppe för seriös diskussion i Sverige, i slutet av 1930-talet, avfärdades den med hänvisning till att bevisfrågor kunde fullföljas till högsta instans. Så är inte längre fallet men det ovillkorliga nyhetskravet i 58 kap 2 § fjärde punkten RB ligger likväl fast. Den ursprungliga bevisprövningen kan trots det få viss betydelse inom ramen för ett resningsärende, särskilt vid en prövning enligt den så kallade tilläggsregeln. Det kan ifrågasättas om det är berättigat att upprätthålla nyhetskravet enligt denna regel eftersom den nyhet som åberopas inte behöver ha någon nämnvärd betydelse för bedömningen av om synnerliga skäl för resning föreligger. Nyhetskravet är i detta sammanhang närmast att betrakta som en formalitet. Trots att resningsgrunderna i RB inte tillåter resning på grund av en omprövning av redan föreliggande material finns en möjlighet för HD att besluta om resning utan stöd av dem. Så har skett i NJA 2013 s 746, med hänvisning till EKMR:s krav på effektiva rättsmedel vid rättighetskränkningar. Motsvarande skulle möjligen kunna ske om den ursprungliga bevisprövningen kunde sägas ha utgjort en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. I grannländerna Danmark och Norge är resning möjlig vid synnerliga skäl utan att nya skäl åberopats, enligt vanliga straffprocessuella regler. Mot bakgrund av detta utreder uppsatsen om en liknande lagreglering skulle kunna införas i RB. Den största utmaningen ligger därvid i att finna en modell för bedömning av bevisprövningen som upprätthåller respekten för att densamma i grunden är fri. En exposé över rättskällematerialet rörande bevisprövning visar att det finns krav som kan ställas utan att domarens frihet att värdera den föreliggande bevisningen inskränks i alltför hög grad. Med utgångspunkt i dessa krav skulle praxis kring tillämpningen av en resningsgrund enligt ovan kunna utvecklas. Efter en diskussion om för- och nackdelar med en sådan lagändring nås slutsatsen att en extraordinär resningsgrund vid oriktig bevisprövning hade varit en både rättssäkrare och mer ändamålsenlig lösning än dagens tilläggsregel.