- About
-
The Global ETD Search service is a free service for researchers
to find electronic theses and dissertations. This service is
provided by the
Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
Search results
Showing 11 to 19 of 19 (0.03 seconds)| 11 |
Skada vid överprövning : Skaderekvisitet i mål om överprövning av offentliga upphandlingar / Harm in Review ProceduresArksand, Eugenia January 2023 (has links)
This thesis examines the requirement that a supplier must have been harmed or risked being harmed in the review procedures of public procurements. The requirement for harm is analysed using the Swedish legal dogmatic method in connection with EU law. The requirement for harm is part of the implementation of the Remedies Directive, which balances the interest of protecting suppliers from unlawful decisions against the interest of effective and rapid procurement and review procedures. A review is a non-financial remedy in which the purpose is to act against unlawful decisions, preferably at a stage when no actual harm has occurred. In the case of a review, harm means that the supplier's ability of being awarded the contract is impaired. The concept of harm is thus more abstract than the required harm within tort law to receive damages (skadestånd). There are two kinds of requirements for harm in the Swedish Public Procurement Act for the review procedure. The first is that a supplier according to Chapter 20. Section 4 must consider itself to have been harmed or risked being harmed to apply for a review. Thus, it is the supplier's own perception of harm that is relevant, and the requirement is of a subjective nature. However, according to a precedent from the Swedish Supreme Administrative Court in conformity with the Remedies Directive, the supplier is also required to have an interest in obtaining the particular contract that is up for review. The second requirement is in the court's review according to Chapter 20. Sections 6 or 13-13(b), depending on the type of case. It means that a supplier must show that it has been harmed or risked being harmed due to an infringement of the Swedish Public Procurement Act. The harm must have a causal link with the alleged infringement and the particular contract up for review. Thus, the supplier needs to describe in a clear and explicit manner how the infringement has resulted in harm or risk of harm and the requirement is of a more objective nature. According to another precedent from the Swedish Supreme Administrative Court, the second requirement is not fulfilled unless the supplier has done enough to limit the harm which it is subject to. For example, by asking questions regarding an infringement in the contract documents before submitting a tender. The European Court of Justice has ruled that the objectives of the Remedies Directive are not fully implemented if a supplier is allowed to apply for a review at any stage, as has long been the case in Swedish law. However, there is no limitation period or general obligation for suppliers to limit harm in the event of a review according to EU law or previous Swedish law. Thus, there is an uncertainty regarding the exact scope of the second requirement of harm. / https://urt.cc/reportage/skada-vid-overprovning/
|
| 12 |
MR-institutionen: universalmedelför stärkt rättighetsskydd? : Är Sverige i behov av en MR-institution i enlighet med Parisprinciperna?Zoteeva, Anna January 2019 (has links)
The Paris Principles, a UN document adopted in 1993, requires that states establish NationalHuman Rights Institutions [cit. NHRI] for the protection and promotion of human rights. AlthoughSweden was one of the countries that promoted the adoption of the Paris Principlesinternationally, on a national level there is a still ongoing debate on the necessity of such aninstitution. This paper aims to present arguments for and against the establishment of a NHRIin Sweden in accordance with the binding and additional provisions of the Paris Principles.The Swedish system for promotion and protection of human rights is discussed in this paper,including the issue of access to justice.The main purpose of the paper is to draw conclusions as to how the legal norms shouldbe formed. Primary sources being used are therefore legal literature (both Swedish and foreign)and Swedish preparatory works. The paper contains a comparative section where thecomparative method is used.The paper concludes that Sweden is in need of a NHRI established in accordance withthe binding provisions of the Paris Principles. In addition, in order to promote individuals’access to justice the additional principles should be implemented as well. Since there is arange of obstacles for that, both practical and constitutional, the author of the paper goes on todiscuss how the protection of human rights in Sweden can be reinforced in other ways.
|
| 13 |
A Comparative Study of Injunctive Relief and Specific Performance in the Arbitral ForumZojaji, Dustin January 2023 (has links)
This thesis concerns the issue of injunctive relief and specific performance in arbitration. The availability of such relief varies significantly between different jurisdictions and the issue is further complicated when parties opt out of litigation in favor of arbitration, not the least in terms of enforcement. In light of this, the thesis aims to determine the consequences for parties opting for arbitration instead of litigation with regard to the availability and enforceability of specific performance and injunctive relief. This overall research question has been answered under the laws of Sweden and the United States of America. First, this thesis has concluded that there are considerable differences between the jurisdictions in the availability of specific performance and injunctive relief in litigation. In Sweden, remedies are issues of substantive law and for many kinds of contracts, the primary remedy for breach. Consequently, courts do not differentiate claims for specific performance or injunctive relief, and routinely grant such claims in no different way than granting monetary relief. Conversely, in the United States, remedies are viewed as procedural issues, not substantive. There, specific performance and injunctive relief are discretionary matters of equity and not rights at law. Hence, the availability of specific performance and injunctive relief is limited as compared to damages. Further, this thesis has concluded that the categorization of reliefs and remedies as substantive and procedural, respectively, is mirrored also in arbitration. While in Sweden, the choice of arbitration as proper contract forum does not affect the availability of the reliefs now in question, it does so in the United States. There, courts have held that the division of remedies into legal and equitable is not applicable in arbitration. Thus, parties have the freedom to by contract control which reliefs an arbitrator may grant. In absence of such agreements, courts have presumed arbitrators to have been given a broad grant of authority, allowing otherwise unavailable reliefs.Third, this thesis has concluded that, inter alia, because of the inherent contempt powers of courts in the United States, the means of enforcing arbitral awards providing specific performance and injunctive relief are more extensive in the United States than in Sweden, where comparable powers do not exist. Further, parties may by means of contract, grant arbitrators the authority to supervise such reliefs and enforce previously granted specific performance and injunctions by contractual fines and sanctions. Again, in absence of explicit contract language such authority is presumed in the United States, but not in Sweden. Overall, the choice of arbitration has consequences in both jurisdictions. In the United States, mostly for the availability of the reliefs in question and in Sweden, mostly for the enforcement.
|
| 14 |
Förtal mot juridisk person och bristen på effektiva rättsmedel i svensk rätt : Ett skadeståndsrättsligt perspektiv / Defamation of Legal Persons and the Absence of Effective Legal Remedies in Swedish Law : From a Tort Law PerspectiveHuskanovic, Edina January 2018 (has links)
Sammanfattning Yttrandefriheten utgör en av grundbultarna i en demokratisk rättsstat. I svensk rätt är den grundlagsskyddade yttrandefriheten, reglerad i TF och YGL, starkt förankrad. De inskränkningar som får göras i denna bygger på noggranna överväganden. Att utpeka annan fysisk person såsom brottslig, klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denna för andras missaktning utgör förtal. Förtal är såväl ett yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § p. 14 TF, som ett brott mot person enligt 5 kap. 1–2 §§ BrB. Det som den svenska förtalsregleringen syftar till att skydda är den objektiva äran: anseendet, det goda namnet och ryktet hos det potentiella offret. I svensk rätt har intagits en ståndpunkt om att juridiska personer inte är berättigade till ett rättsligt skydd vid förtal, eftersom förtalet inte anses angripa någons anseende. Införandet av ett straffrättsligt ansvar vid förtal mot juridisk person har föreslagits, men avfärdats med motiveringen att det skulle utgöra en omotiverad inskränkning i yttrandefriheten. I vissa utländska rättssystem, vilka upprätthåller en stark yttrandefrihet, åtnjuter juridiska personer dock ett rättsligt skydd mot förtal genom straffrättslig eller civilrättslig lagstiftning. Juridiska personer åtnjuter därtill flertalet grundläggande ekonomiska och personliga fri- och rättigheter inom unions- och konventionsrätten. Av nämnda fri- och rättigheter är rätten till effektiva rättsmedel av särskild betydelse. Därtill är medlemsstater i Europeiska unionen (EU) skyldiga att tillhandahålla effektiva rättsmedel till enskilda för att säkra ett effektivt domstolsskydd. Det har ännu inte prövats huruvida en särskild civilrättslig skadeståndsreglering vid förtal mot juridisk person bör införas i svensk rätt, i syfte att skapa ett effektivt rättsmedel som är mindre benäget att inskränka yttrandefriheten. I förevarande framställning konstateras att juridiska personer åtnjuter ett kommersiellt anseende och ett rykte som kan bli föremål för kränkningar genom förtal. Skadeverkningarna av förtal är i huvudsak ekonomiska. Svensk rätt, avseende bristen på rättsmedel vid förtal mot juridisk person, är oförenlig med unions- och konventionsrätten, eftersom den riskerar att direkt kränka juridiska personers grundläggande fri- och rättigheter. I svensk rätt existerar en möjlighet att reglera förtal mot juridisk person i skadeståndslagen (1972:207). Direkta ingrepp i den grundlagsskyddade yttrandefriheten undviks därigenom. Det särskilda civilrättsliga skyddet som i förevarande framställning föreslås, bör omfatta ogrundade uppgifter som utgör anklagelser om brott vilka har begåtts inom den juridiska personens verksamhet eller i dennas namn, eller eljest ogrundade uppgifter om specifik omständighet. Det nämnda skyddet mot förtal bör kunna göras effektivt genom införandet av en särskild skadeståndsregel.
|
| 15 |
Förordnandet av offentliga biträden i migrationsprocessen : En analys i fråga om ändamålsenlighet, rätt till effektivt rättsmedel och rättsstatsvärdenKarlsson, Ellinor January 2021 (has links)
No description available.
|
| 16 |
FN-stadgan och Europarätten : En studie av fallet Somaliasvenskarna och de mänskliga rättigheterna beträffande genomförandet i EU av säkerhetsrådets resolutioner om intelligenta sanktionerDenikson, Daniel January 2007 (has links)
<p>Vilket rättssystem har enligt folkrätten företräde vid konflikt mellan folkrätten från FN, Europakonventionen och gemen-skapsrätten, beträffande giltigheten av säkerhetsrådets resolutioner för bekämpande av den internationella terrorismen, i förhållande till mänskliga rättigheter?</p><p>Säkerhetsrådets resolutioner har ändrat karaktär när det gäller att bekämpa världens terrorism. Genom så kallade intelligenta sanktioner är säkerhetsrådets mål nu att frysa egendom för enskilda individer och företag, utan att de drabbade har någon rätt till rättvis rättegång, efter att dessa svartlistats som knutna till terroristorganisationer. Svartlistningen sker på mer eller mindre godtyckliga grunder som inte finner stöd inom folkrättens regler om jus cogens och säkerhetsrådet har förklarat att i kampen mot terrorismen är det nu tillåtet att med alla medel slå tillbaka hot mot fred och säkerhet.</p><p>Mänskliga rättigheter utvecklades inom FN och dess stadga tillkom före Europakonventionen och torde i princip ha företräde framför konventionen och Europadomstolens praxis, vid tillämpning av principen lex posterior derogat priori.</p><p>Dock har det tillskapats ett rättssystem av nytt slag (sui generis) inom gemenskaps-rätten, med ett starkare skydd för mänskliga rättigheter; i synnerhet egendomsrätten och rätten till rättvis domstolsprövning. Vid tillämpning av principen lex specialis legi generali derogat, torde dessa regler ha företräde framför de generella reglerna från FN.</p><p>EG-domstolens förstainstansrätt har i fallet Somaliasvenskarna (T-306/01) förklarat sig själv och unionen som bunden av FN:s stadga och säkerhetsrådets resolutioner och därmed åsidosatt egendomsskyddet och rätten till rättvis rättegång för unionsmedborgare.</p><p>I fallet går rätten emot tidigare praxis från EG-domstolen, genom att förklara unionen som bunden av FN-stadgan och genom att tilldela EU-rådet en kompetens som inte står att utläsa i fördragen.</p><p>En oroväckande fråga är vilka rättigheter som kommer att inskränkas framledes. För framtiden bör unionen sätta en tydlig gräns för när de mänskliga rättigheter som man under så lång tid byggt upp skall kunna inskränkas.</p><p>Medlemsstaterna bör anta en gemensam ståndpunkt där man deklarerar att gemenskapens grundläggande rättigheter och friheter inte kan inskränkas på godtyckliga grunder.</p>
|
| 17 |
FN-stadgan och Europarätten : En studie av fallet Somaliasvenskarna och de mänskliga rättigheterna beträffande genomförandet i EU av säkerhetsrådets resolutioner om intelligenta sanktionerDenikson, Daniel January 2007 (has links)
Vilket rättssystem har enligt folkrätten företräde vid konflikt mellan folkrätten från FN, Europakonventionen och gemen-skapsrätten, beträffande giltigheten av säkerhetsrådets resolutioner för bekämpande av den internationella terrorismen, i förhållande till mänskliga rättigheter? Säkerhetsrådets resolutioner har ändrat karaktär när det gäller att bekämpa världens terrorism. Genom så kallade intelligenta sanktioner är säkerhetsrådets mål nu att frysa egendom för enskilda individer och företag, utan att de drabbade har någon rätt till rättvis rättegång, efter att dessa svartlistats som knutna till terroristorganisationer. Svartlistningen sker på mer eller mindre godtyckliga grunder som inte finner stöd inom folkrättens regler om jus cogens och säkerhetsrådet har förklarat att i kampen mot terrorismen är det nu tillåtet att med alla medel slå tillbaka hot mot fred och säkerhet. Mänskliga rättigheter utvecklades inom FN och dess stadga tillkom före Europakonventionen och torde i princip ha företräde framför konventionen och Europadomstolens praxis, vid tillämpning av principen lex posterior derogat priori. Dock har det tillskapats ett rättssystem av nytt slag (sui generis) inom gemenskaps-rätten, med ett starkare skydd för mänskliga rättigheter; i synnerhet egendomsrätten och rätten till rättvis domstolsprövning. Vid tillämpning av principen lex specialis legi generali derogat, torde dessa regler ha företräde framför de generella reglerna från FN. EG-domstolens förstainstansrätt har i fallet Somaliasvenskarna (T-306/01) förklarat sig själv och unionen som bunden av FN:s stadga och säkerhetsrådets resolutioner och därmed åsidosatt egendomsskyddet och rätten till rättvis rättegång för unionsmedborgare. I fallet går rätten emot tidigare praxis från EG-domstolen, genom att förklara unionen som bunden av FN-stadgan och genom att tilldela EU-rådet en kompetens som inte står att utläsa i fördragen. En oroväckande fråga är vilka rättigheter som kommer att inskränkas framledes. För framtiden bör unionen sätta en tydlig gräns för när de mänskliga rättigheter som man under så lång tid byggt upp skall kunna inskränkas. Medlemsstaterna bör anta en gemensam ståndpunkt där man deklarerar att gemenskapens grundläggande rättigheter och friheter inte kan inskränkas på godtyckliga grunder.
|
| 18 |
EU:s statsstödskontroll och den svenska statsstödsregleringen : En rättslig utredning av kommissionens beslut vid prövning av art. 107.1 och 107.3 c FEUF, samt huruvida talerätten för konkurrenter är tillräcklig i svensk rätt / The EU control of State aid and the Swedish regulation of State aid : – A legal investigation of the Commission’s decision in examining art. 107.1 and 107.3 c TFEU, and whether the right of appeal for competitors is sufficient in Swedish lawEriksson, Ellen January 2022 (has links)
Den unionsrättsliga statsstödsrätten är ett omfattande rättsområde med huvudregel att statligt stöd är förbjudet enligt art. 107.1 FEUF, eftersom statliga stödåtgärder kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Det finns undantag från förbudet, exempelvis när ett statligt stöd kan underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter. Kommissionen gör i de fallen en skönsmässig bedömning av stödåtgärden och dess förenlighet med den inre marknaden. Två sådana bedömningar har gjorts angående offentliga medfinansieringar av multiarenor i Uppsala respektive Köpenhamn. Utredningen i uppsatsen av kommissionens beslut i frågorna innebar att undersöka hur kommissionen bedömer rekvisiten i art. 107.1 och 107.3 c FEUF, och undersöka när undantaget bedöms som tillåtet respektive otillåtet. Utredningen visar att undersökningen huruvida statligt stöd förelåg enligt art. 107.1 FEUF utgjorde en relativt enkel bedömning, och tillämpningen av art. 107.3 c en djupare granskning av påverkan på konkurrensen och samhandeln. Trots multiarenornas olika karaktärer, lokal respektive kommersiell, där den ena var tänkt att drivas av världens största evenemangsbolag, utgjorde arenorna ett undantag från förbudet att statligt stöd inte är tillåtet. Kommissionen lade bland annat vikt vid att den offentliga medfinansieringen inte fick vara större än vad som var tillräckligt för marknadsmisslyckandet, men även att det saknades arenakapacitet i områdena. I uppsatsen behandlas även förekomsten av olagligt stöd. Kommissionen har befogenhet att utöva kontroll över medlemsstaternas stödåtgärder, och nationella domstolar har en skyldighet att pröva en talan som väcks av en enskild som påstår att en åtgärd skett i strid mot genomförandeförbudet, med grund i förbudets direkta effekt i medlemsstaterna. Ett stöd som beviljats i strid mot genomförandeförbudet innebär flertalet legala risker för stödmottagare respektive stödgivare. I uppsatsen diskuteras riskerna, bland annat skyldigheten för stödgivaren att återkräva ett utbetalat stöd som bedöms olagligt med alla medel som krävs. Ett sådant förfarande kan innebära att stödmottagaren tvingas i konkurs, på grund av att staten som stödgivare inte anmält stödåtgärden till kommissionen. Även konkurrenters möjligheter till överklagande vid ett beslut som innefattar en eventuell olaglig stödåtgärd utreds. I den svenska statsstödslagen, vilken hanterar olagligt statsstöd, har endast stödgivaren rätt att väcka talan om olagligt stöd. Lagen har kritiserats och rättsläget betraktas om osäkert, inte minst eftersom svensk rätt innehåller ett huvudförbud mot tredje mans talan. I uppsatsen utreds en konkurrents överklagandemöjligheter enligt kommunallagen, förvaltningslagen samt i allmän domstol. Utredningen visar att den kontrollfunktion som konkurrenter ska utgöra på statsstödsrättens område inte är tillräcklig i svensk nationell rätt. De risker som diskuterades tidigare i uppsatsen kan således antas ha en relativt låg risk att realiseras när en konkurrent vill angripa ett olagligt statsstöd. Det är sannolikt att den svenska nationella statsstödsrätten inte uppfyller unionsrättens krav på effektivt rättsmedel för enskilda, och att regleringen för konkurrenter således är bristfällig i svensk rätt.
|
| 19 |
De grundläggande rättsprinciperna vid direktupphandling : HFD 2018 ref. 60 och EU-rätten / The General Principles of Swedish Direct Awards : HFD 2018 ref. 60 and EU LawLignell, Elias January 2022 (has links)
This thesis examines the general principles in European Union (EU) public procurement law, as they apply to Swedish direct awards of low value, outside the scope of the EU procurement directives. A combination of Swedish and EU legal methodology is used to investigate two overarching themes. Firstly, the two different legal bases of the general principles, in the light of the Court of Justice of the EU’s definition of cross-border interest, as well as the Swedish implementation. Secondly, the central substantive consequences imposed by the principles on direct awards. The only national precedent on the subject, HFD 2018 ref. 60 of the Supreme Administrative Court, is both utilised and criticised against the backdrop of EU law to paint a picture of the principles’ inner workings in a direct award context. Pertaining to the first theme, an analysis of the applicability of EU primary law on direct awards is undertaken in order to distinguish the legal bases of the principles. If a contract is of certain cross-border interest, the general principles flow directly from EU law. In the absence of such an interest, the principles are exclusively based in Swedish law, which nationally extends the EU principles to all procurement (gold-plating). Overall, contracts valued below a quarter of the applicable EU directive threshold usually lack certain cross-border interest, unless there are concrete indications of the opposite. As a result, most direct awards fall outside the scope of EU law. An awareness of the legal bases of the principles is relevant to avoid breaches of EU primary law. It is argued that the Swedish gold-plated implementation of the general principles causes unnecessary uncertainty, and that separate national principles should be introduced outside the scope of EU primary law. As for the second theme, a thorough analysis concludes that the principles do not prohibit direct awards given without any exposure to competition, as long as the contracts are of low enough value. Direct awards can therefore be conducted through direct contact with a single supplier, in accordance with the legislative aims of the procedure. This may not be the case for social and other specific services of relatively high value. Nonetheless, the principles still affect direct awards, for instance in prohibiting flagrant cases of differential treatment without objective justification, based in arbitrary or corrupt decision-making. Unfortunately, these requirements are able to be circumvented due to the wide discretion given to procuring entities. On the other hand, if a direct award procedure is voluntarily advertised, the principles have greater practical significance. Still, the requirements in such cases are more lenient than in ordinary procurement procedures.
|
Page generated in 0.0396 seconds