Den 1:a april 2013 beslutade de 47 medlemsstaterna i Europarådet att EU kan bli en kontrakterande part till Europakonventionen. Innan EU blir en kontrakterande part återstår det för EU-domstolen att analysera det slutgiltiga utkastet till anslutningsfördrag, för att se om det är förenligt med EU-rättens bestämmelser och principer. Syftet med min framställning är att utreda vissa risker med EU:s anslutning till Europakonventionen. Jag har i huvudsak behandlat tre problematiska områden. Konsekvenserna av anslutningen i de områden där kompetensen mellan EU-domstolen och Europadomstolen har överlappats, problematiken med medsvarandemekanismen samt konsekvenser av ratifikationen av protokoll 16. Risken för att Europadomstolen och EU-domstolen har olika praxis inom samma område kan bli problematiskt anslutningen. Kommer Europadomstolen att bortse från EU-domstolens praxis? Anslutningsfördraget tillåter inte en överträdelse av EU-domstolens tolkningsföreträde och Europadomstolen kommer att begränsas till att konstatera huruvida bestämmelser i EU-rätten är oförenliga med Europakonventionen. På så sätt bevaras EU-rättens autonomi. Vidare är de båda domstolarnas praxis i de områden jag har undersökt snarlika och därmed blir risken att Europadomstolen kommer att förbise EU-rätten liten. Medsvarandemekanismen innebär bland annat att EU får möjligheten att ingripa i mål som medsvarande i fall när en medlemsstat står inför rätta, rörande EU-rätt. Risken som uppstår är att om medsvarandemekanismen inte aktiveras, kan det leda till att EU-rätten förbises. EU har försäkrat att EU alltid kommer att begära att bli medsvarande i mål som gäller EU-rätt. Riskerna för att EU-rätten kommer förbises är dels att kommissionen misslyckas med begäran om att bli medsvarande, dels att Europadomstolen avvisar EU:s deltagande i ett mål. Protokoll 16 innebär att de kontrakterande parternas högsta domstolsinstanser har en möjlighet att begära rådgivande yttranden av Europadomstolen. Problematiken består i att EU-domstolen kan komma att förbises. Medlemsstaterna kommer inte att vända sig först till EU-domstolen och sedan till Europadomstolen när de söker rådgivning. Protokoll 16 behandlar inte nyss nämnda problematik, utan EU- domstolen måste tas upp frågan när de granskar anslutningsfördraget.

NGO:s roll och inflytande inom folkrätten har ökat de senaste decennierna. De har påverkat  utvecklingen av folkrättsliga regler och normer på ett antal olika sätt. Ett forum för påverkan är internationella domstolar. Men vilka möjlighetr har NGO:s att utöva påverkan på folkrätten genom agerande i internationella domstolar? Kan NGO:s påverka folkrätten i lagskapande riktning genom sitt deltagande i internationella domstolar - och kan denna påverkan ses som lagskapande?

<p>Denna uppsats behandlar frågan om rätten till eutanasi och läkarassisterade självmord. Den svenska lagstiftningen och praxisen på området har jämförts med den holländska motsvarigheten, då Holland 2001 blev det första landet i världen som legaliserade eutanasi och läkarassisterade självmord.</p><p>Frågan om rätten till självvalt livsavslut är ingenting nytt men ändock är frågan kontroversiell och ger upphov till fler frågor än den kan ge svar på. Frågorna som skall besvaras i den här uppsatsen lyder:</p><p>Vilka likheter respektive skillnader finns mellan den svenska rättsliga hållningen avseende eutanasi och den holländska Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act (2001)? Vilka filosofiska spörsmål och konsekvenser bör man ta ställning till innan en legalisering sker och hur skulle en svensk lagstiftning kunna utformas?</p><p>I Sverige är det inte olagligt att begå självmord eftersom det är ett angrepp mot den egna rättssfären. Således är det inte heller olagligt att hjälpa någon att ta sitt eget liv. Genom domstolsavgöranden innebär medhjälp att man ger den som vill dö tabletter eller giftdryck som personen själv måste svälja. Den som vill dö måste själv utföra den dödande handlingen, annars riskerar medhjälparen att dömas för dråp. Svensk lagstiftning förbjuder någon ur den medicinska professionen att assistera vid ett självmord, dock är detta tillåtet för anhöriga eller nära vänner.</p><p>Hollands lagstiftning grundar sig på trettio år av domstolsavgöranden. Successivt har domstolarna byggt upp olika rekvisit eller due care-kriterier som måste vara uppfyllda för att en läkare som utfört eutanasi eller assisterat självmord skall gå fri från ansvar. Den holländska lagstiftningen kräver även att det skall finnas fem regionala kommittéer som skall granska inkomna rapporter om eutanasi. De har sedan att avgöra huruvida due care-kriterierna blivit mötta eller om ärendet skall överlämnas till åklagaren. En kontroversiell aspekt med den holländska lagstiftningen är att den tillåter minderåriga att begära eutanasi eller assisterat självmord.</p><p>Europadomstolen har i ett avgörande beslutat att det inte strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna att förneka någon assistans med att ta sitt liv. Domstolen tolkade artikel 2 och 8 så att det är viktigare för en stat att skydda alla individer i samhället än att ge en enskild individ rätt till assistans vid självmord.</p><p>Slutligen har ett förslag till svensk lagstiftning utformats, liknande den holländska lagstiftningen. Förslaget innebär att individen skall ha rätt att få eutanasi eller assisterat självmord utfört av en läkare och inte vara hänvisad till att någon anhörig vill och vågar agera medhjälpare. Frågan är inte när utan om en svensk lagstiftning kan bli realitet i Sverige, då den styrande makten inte anser att en lagstiftning liknande den holländska är önskvärd i Sverige. Enligt svensk lag är det idag tillåtet att svälta ihjäl en människa genom passiv dödshjälp eller att assistera någon att begå självmord. Däremot är det inte tillåtet för beslutskompetenta individer att själva välja när de vill avsluta livet och ett outhärdligt lidande, genom att använda eutanasi eller läkarassisterat självmord. Det borde vara en rättighet att i liknande situationer kunna välja att dö i en för individen trygg miljö omgärdad av sina närmaste.</p>

Denna uppsats behandlar frågan om rätten till eutanasi och läkarassisterade självmord. Den svenska lagstiftningen och praxisen på området har jämförts med den holländska motsvarigheten, då Holland 2001 blev det första landet i världen som legaliserade eutanasi och läkarassisterade självmord. Frågan om rätten till självvalt livsavslut är ingenting nytt men ändock är frågan kontroversiell och ger upphov till fler frågor än den kan ge svar på. Frågorna som skall besvaras i den här uppsatsen lyder: Vilka likheter respektive skillnader finns mellan den svenska rättsliga hållningen avseende eutanasi och den holländska Termination of Life on Request and Assisted Suicide (Review Procedures) Act (2001)? Vilka filosofiska spörsmål och konsekvenser bör man ta ställning till innan en legalisering sker och hur skulle en svensk lagstiftning kunna utformas? I Sverige är det inte olagligt att begå självmord eftersom det är ett angrepp mot den egna rättssfären. Således är det inte heller olagligt att hjälpa någon att ta sitt eget liv. Genom domstolsavgöranden innebär medhjälp att man ger den som vill dö tabletter eller giftdryck som personen själv måste svälja. Den som vill dö måste själv utföra den dödande handlingen, annars riskerar medhjälparen att dömas för dråp. Svensk lagstiftning förbjuder någon ur den medicinska professionen att assistera vid ett självmord, dock är detta tillåtet för anhöriga eller nära vänner. Hollands lagstiftning grundar sig på trettio år av domstolsavgöranden. Successivt har domstolarna byggt upp olika rekvisit eller due care-kriterier som måste vara uppfyllda för att en läkare som utfört eutanasi eller assisterat självmord skall gå fri från ansvar. Den holländska lagstiftningen kräver även att det skall finnas fem regionala kommittéer som skall granska inkomna rapporter om eutanasi. De har sedan att avgöra huruvida due care-kriterierna blivit mötta eller om ärendet skall överlämnas till åklagaren. En kontroversiell aspekt med den holländska lagstiftningen är att den tillåter minderåriga att begära eutanasi eller assisterat självmord. Europadomstolen har i ett avgörande beslutat att det inte strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna att förneka någon assistans med att ta sitt liv. Domstolen tolkade artikel 2 och 8 så att det är viktigare för en stat att skydda alla individer i samhället än att ge en enskild individ rätt till assistans vid självmord. Slutligen har ett förslag till svensk lagstiftning utformats, liknande den holländska lagstiftningen. Förslaget innebär att individen skall ha rätt att få eutanasi eller assisterat självmord utfört av en läkare och inte vara hänvisad till att någon anhörig vill och vågar agera medhjälpare. Frågan är inte när utan om en svensk lagstiftning kan bli realitet i Sverige, då den styrande makten inte anser att en lagstiftning liknande den holländska är önskvärd i Sverige. Enligt svensk lag är det idag tillåtet att svälta ihjäl en människa genom passiv dödshjälp eller att assistera någon att begå självmord. Däremot är det inte tillåtet för beslutskompetenta individer att själva välja när de vill avsluta livet och ett outhärdligt lidande, genom att använda eutanasi eller läkarassisterat självmord. Det borde vara en rättighet att i liknande situationer kunna välja att dö i en för individen trygg miljö omgärdad av sina närmaste.

I Sverige pågår en intensiv debatt om organiserad brottslighet och dess förmåga att hota vittnen till tystnad. Denna debatt kretsar huvudsakligen kring straff- och processrättsliga aspekter och saknar ett konstitutionellt rättighetsperspektiv avseende statens skyldigheter att skydda människor under dess jurisdiktion. På så vis förbigår debatten de dramatiska förändringar som skett i det svenska konstitutionella landskapet under senaste tre årtiondena. Förändringar som till stor del varit ett resultat av en europeisering av den svenska rätten och bidragit till att enskildas fri- och rättigheter stärkts. Mot bakgrund av detta analyseras i denna uppsats de åtgärder som finns till skydd för vittnen i svensk rätt. I centrum för analysen står rätten till liv enligt art. 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och därmed förbunden rättspraxis. I uppsatsen presenteras inledningsvis hur vittnenas ställning, skyldigheter och rättigheter ser ut i svensk rätt. Därefter presenteras och analyseras innehållet i rätten till liv såsom den finns inskriven i art. 2 EKMR, inklusive en genomgång av den praxis som är mest relevant i fråga om vittnesskydd. De svenska vittnesskyddsåtgärderna analyseras därefter i ljuset av denna praxis, med fokus på om åtgärdernas är fullt förenliga med de krav som ställts i Europadomstolens praxis. Dessutom tillkommer en kort analys av huruvida systemet erbjuder ett tillräckligt skydd utifrån den hotbild som idag finns mot vittnen och andra bevispersoner i Sverige. I korthet finner denna analys att art. 2 EKMR innehåller en tämligen begränsad skyldighet för staten att aktivt agera för att skydda vittnen och andra hotade bevispersoner. De svenska regleringarna lever i huvudsak upp till denna skyldighet, eftersom staten tillsett att det finns straffrättslig lagstiftning på plats, samt genom dess operativa/praktiska åtgärder i form av personsäkerhets- och sekretessarbete. Det finns dock utrymme för förbättringar, särskilt i fråga om allvarlig men icke-organiserad brottslighet, såsom viss ungdomsbrottslighet, våld i nära relationer och hedersvåld. Delar av de författningar som reglerar personsäkerhetsarbetet kan behöva förändras för att dessa grupper ska tillförsäkras ett ändamålsenligt skydd, som fullt lever upp till de krav som ställs enligt art. 2 EKMR. Det finns också anledning att stärka upp de processuella garantierna för vittnen och andra bevispersoner som ansöker om personsskyddsåtgärder. / There is an ongoing and quite intense political debate regarding criminal gangs threatening witnesses to silence in Sweden. This debate has mainly focused on criminal and procedural law, lacking a constitutional perspective regarding the obligation of the state to protect people under its jurisdiction. As such the discussion also ignores some dimensions of the dramatic changes to the Swedish constitutional landscape that have taken place during last three decades. These changes, to a large extent results of Europeanization have meant that the constitutional rights and freedoms of individuals have been strengthened. Against this background, this thesis intends to analyze the system in place to protect witnesses in Sweden, from a modern constitutional perspective. Regarding the disposition of the thesis, firstly it presents the situation for and responsibilities of witnesses, as well as the regulations of measures that are meant to protect them. This is followed by a brief introduction to the contents of the right to life as it is enshrined in the European Convention on Human Rights (ECHR) and a presentation of the most relevant case law from the European Court of Human Rights pertaining to witness protection. The Swedish system for protecting witnesses is then analyzed in light of aforementioned case law.  Lastly the thesis opens up for an analysis of deficiencies within the Swedish system, specifically in regard to compliance with the demands that are contained within the ECHR and whether the system is adequate considering the situation for witnesses. In summary this analysis finds that art. 2 ECHR contains a fairly limited obligation for states to protect witnesses and other persons who have been threatened because they have provided information to the judicial system. The Swedish measures mainly live up to that obligation. There is however room for improvement, especially regarding serious but non-organized crime, such as domestic violence, honor crimes and some forms of juvenile delinquency. There is also a need to strengthen the procedural safeguards for witnesses applying for protection.

Juridisk översättning är ett komplicerat område som kräver kunskaper både inom lingvistik och juridik. Detta översättningsområde omfattar olika typer texter, allt från juridiska dokument på nationell nivå till dokument på EU-nivå och dokument som har en global påverkan. Eftersom denna typ av texter, som exempelvis lagar och domslut, har en påverkan på samhällen och människors liv är det viktigt att översättningen blir så lik originalet som möjligt. I denna uppsats diskuteras svenska översättningar av Europadomstolens domslut. De svenska översättningarna jämförs med domsluten på franska, vilket är ett av Europadomstolens två officiella språk. Dessa domslut är vägledande för medlemsländerna i Europarådet och påverkar därför lagar och förhållningssätt i de olika medlemsländerna. Skillnader mellan domsluten på svenska och franska diskuteras liksom de potentiella konsekvenser skillnaderna skulle kunna få.

This paper considers the legal understanding of due diligence and states’ positive obligations regarding sexual violence. It uses legal dogmatic and legal comparative methods to analyse the European and the Inter-American human rights systems. It also uses a feminist perspective, with a focus on women’s vulnerability. The paper examines the Istanbul Convention and the Convention of Belém do Pará, in addition to case law from the European Court of Human Rights, the Inter-American Court of Human Rights and the Inter-American Commission on Human Rights. In its examination, it illustrates and clarifies the responsibility of states to combat sexual violence and thus violations of women’s human rights. The paper finds that failure by states to act in accordance with due diligence in cases of sexual violence by private actors has been recognized as both torture and infringement of sexual autonomy. This is of great significance in trying to bridge the dichotomy of the public and private spheres, which has characterized human rights. For this reason, the paper concludes that the Convention of Belém do Pará should contain a consensus regulation in the same way that the Istanbul Convention does. This could enable increased accountability regarding due diligence, in order to respond better to the fundamental values of human rights. Moreover, it concludes that the Istanbul Convention should be subject to the jurisdiction of the European Court of Human Rights, in the same way that Belém do Pará is in the Inter-American system. This would strengthen the European system’s accountability in relation to due diligence and sexual violence in many ways. Finally, based on a feminist perspective, the paper argues that in order to effectively combat sexual violence through preventive measures, private actors should be held directly responsible. Treaties relating to due diligence responsibilities should therefore be open for ratification by more actors than just states.

This thesis focuses on chapter 3 articles 8 and 12 of the Ordinance Act, whichdeal with local ordinances issued by the municipalities. It was Vellinge municipality's local ordinances on the prohibition of begging that triggered an extensivedebate about preconditions for local ordinances and the relationship between themunicipal self-government and the normative power. In addition, it raises thequestions of whether local regulations on the prohibition of begging restrict freedom of expression and whether they are discriminatory. Vellinge's local ordinances were submitted to the Supreme Administrative Court (HFD) to decidethe case as the highest instance.HFD states in the case 2018 ref. 75 that local ordinances issued by the municipalities take into account the principle of municipal self-government. This statement has been criticized on the ground that local ordinances should not be considered as a municipal activity. The principle of municipal self-government therefore should not be actualized in local ordinances. But HFDs statement is compatible with the bill to the law, which states that with regard to municipal selfgovernment, the authority to issue local ordinances are given to the municipalitiesand not to the county administrative board. However the county administrativeboard should be able to review all the prerequisites for adopting local regulations.Furthermore, HFD has not dealt with this issue whether local ordinances onthe prohibition of begging conflict with regulations of a higher value or apply toissues that must be regulated by law. HFD has thus not dealt with whether theban on begging restricts freedom of expression and whether it is discriminatory. Begging can be considered as an expression in the Form of Government (RF)and is protected by freedom of expression. The ban on begging therefore violatesfreedom of speech and it must, however, be regulated by law and not by localregulations.Furthermore, given that the ECHR is considered a law in Sweden and theEuropean Court of Human Rights refers to the US judicial precedent on freedomof expression, the American law on freedom of speech and begging has also beenstudied in this thesis in the comparative method.According to the widespread case law in the United States, begging is protected by freedom of expression and regulations prohibiting begging violate beggar’s freedom of expression. There is also no legitimate ground to ban beggingon the streets. The ban on begging can also be considered discriminatory, as it is the peoplefrom Romania and Bulgaria who make up the majority of the beggars in Swedenand it is them who are disadvantaged by these rules.

No description available.

Human rights are presumed to be universal given the universal declaration on human rights by the United Nations in 1948. Half a century has passed, and private human rights such as group rights are discriminated against worldwide. This thesis studies the presumed tension between universal human rights and private human rights, and how the specific rights are discriminated against. External monitoring is part of duties assigned to civil society organisations, and organisations monitor this issue and uses various methods to create circumstances in which private rights are respected. This thesis studies the European context through the European Court of Justice and the European Convention on Human Rights, and how civil society organisations in Europe use strategic litigation for Roma human rights. The purpose of this thesis is to establish how the European Court of Justice balances the tension between universal human rights and private human rights when civil society invokes discrimination against human rights. A sub-purpose is to identify whether there is a long-term consequence of strategic litigation for Roma human rights in Europe. The thesis has dealt with two ideas of human rights: universalism and discrimination. The chosen method for the study has been descriptive analysis of ideas to show the existence of ideas in texts, and thus be able to ascertain a shift in expression. The material is obtained by the civil society organisation European Roma Rights Centre, which are rulings from the European Court of Justice. The result of the study is that the European Court of Justice has previously considered that human rights should be universal and held that discrimination is difficult to prove. In recent cases however, the European Court of Justice has ruled that discrimination is constitutional for the Roma. Lastly, it is stated that strategic litigation can be viewed as effective in reducing the tension between universal human rights and private human rights in Europe.