Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på. Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

Under Swedish law, an alien convicted of an offence punishable by imprisonment may be sentenced to deportation if there is reason to assume that the alien will reoffend, or if the offence is so serious that the alien should not be permitted to stay. Upon release, the alien may be held in immigration detention for the purpose of enforcing the deportation order. While detention is generally subject to maximum time limits, criminal deportees face indefinite detention. This exceptional treatment raises questions about the proper purpose of immigration detention and respect for the right to liberty. This paper investigates and critically analyses the Swedish regulatory framework for the detention of criminal deportees from a human rights perspective. It reveals how the alien’s criminal record and assumptions about the risk for reoffending play adecisive role both in the decision to detain and the length of detention. The right to liberty, which protects the individual against illegal and arbitrary detention, does not prohibit the use of immigration detention for crime prevention purposes, provided it is subsidiary to the primary purpose of enforcing the deportation order. Administrative detention is, however, arguably an inappropriate tool for the prevention of crime. Moreover, the Swedish legislation lacks a coherent and satisfactory basis. A thorough enquiry into the use of immigration detention as a crime prevention measure is necessary, to analyse data on the detention of criminal deportees and examine how criminal law measures could be more appropriately used to counter serious threats to public order, without unnecessary encroachment on the right to liberty.

According to article 8 in the Brussels II regulation a Member State has jurisdiction in matters of parental responsibility over a child who is habitually resident in that State at the time the court is seised. This includes compulsory care of children by the State. Furthermore, article 20 in the Brussels II regulation states that the regulation should not prevent the courts in Member States to make provisional measures in urgent cases in respect of persons or assets in that State, even if a court in another Member State has jurisdiction as to the substance of the matter. This thesis examines the jurisdiction of the Swedish social services and courts in cases regarding compulsory care of foreign children in Sweden. An immediate taking into care under the Care of Young Persons Act constitutes a provisional measure under article 20 in the Brussels II regulation. The provision does not require that the child is habitually resident in the Member State that is taking the measures. Some Swedish courts have despite this concluded that the child must be habitually resident in Sweden for social services and courts to have jurisdiction when it comes to immediate taking into care. This is due to a problematic wording in the provision. Sweden has extensive responsibilities for children according to both the UN Convention on the Rights of the Child and the Charter of Fundamental Rights of the European Union. The purpose of this thesis is to examine if the Swedish social services and courts, in making decisions of immediate taking into care of foreign children in Sweden, are meeting those obligations. The methods used in the thesis are the legal dogmatic method, the empirical method and the European legal method. The findings in this thesis demonstrate that it is possible to interpret the provision regarding the immediate taking into care of children in two different ways. In as far as the Swedish social services and the courts make the most favourable interpretation for the child Sweden meets its obligations under the convention and the charter. However, compulsory care is a huge interference in a child’s life and it is of great importance that legislation of that kind charter the power of the authorities in a clear and unambiguous way. This is particularly important in cases regarding compulsory care due to the risk of what a negative decision could mean for a child’s health and safety. Therefore, the conclusion of this thesis is that it is necessary and urgent that the problem is addressed at a legislative level both from a children’s safety perspective and a legal security perspective.