No description available.

Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på. Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

No description available.

Economic sanctions are an instrument that states can use to punish or influence other states. Such sanctions may include the freezing of assets of individuals and organizations but may also in some cases constitute total bans on trade with the state hit by the sanctions. Being hit by sanctions means that the targeted person risks having their human rights restricted. This is because sanctions are a kind of "punishment" with the aim of getting the entity who is hit to stop a certain be-havior. The risk with this "punishment" is that the restriction of human rights is far too disproportionate in relation to the purpose of the sanctions. This paper examines the extent to which those who are hit by sanctions have their human rights restricted. The focus of the paper is on two rights. The right to life and the right to a fair trial. Both comprehensive and targeted sanctions are discussed in the paper. Furthermore, the paper argues that comprehensive sanctions are prob-lematic and that they risk leading to violations of the right to life. The paper also argues that targeted sanctions are also problematic in relation to human rights, even if these are less problematic than comprehensive sanctions. This is because targeted sanctions are fraught with restrictions on the right to a fair trial, and that the entity hit by targeted sanctions cannot be guaranteed a fair trial if he wishes to overturn the sanction decision. In addition, the paper explores the role of the European Court of Justice as a sanctions review body and explores future solu-tions that could improve the legal certainty of targeted sanctions.

Den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång utgör en grundpelare i en rättsstat och regleras i såväl artikel 6 EKMR som 2 kap. 11 § 2 st. RF. Rätten till en rättvis rättegång i enlighet med både EKMR och RF tar sikte på att en rättegång dels ska genomföras inom skälig tid, dels att rättegången ska genomföras inför en oavhängig och opartisk domstol. För att rättigheten ska uppfyllas i enlighet med EKMR och RF, föreligger vägledning samt principer utformade av Europadomstolen som måste beaktas vid bedömningen om en rättegång bedrivits rättvis eller inte. Rätten till en rättvis rättegång kan omfatta flera olika element, varav ett av elementen är tillfredsställande handläggning. För att en rättegång ska uppfylla sitt syfte, krävs att rättegången genomförs under sådana former att parterna kan följa det som sker under förfarandet. Till bedömningen om en rättvis rättegång genomförts ska dessutom målets karaktär tas i beaktandet. Detta innebär att mål som förutsätter särskild skyndsam handläggning, till exempel ungdomsmål, särskilt måste uppfylla kraven i artikel 6.1 EKMR. Då barn anses utgöra en särskilt utsatt grupp krävs det speciellt skydd i syfte att värna om deras rättigheter. I BK stadgas barns rättigheter och konventionen är tillämplig på alla individer under 18 år. De stater som ratificerat BK måste således respektera konventionen och rapportera vilka åtaganden som vidtagits för att efterleva den. Barns rättighet att komma till tals och uttrycka sina åsikter tillfaller alla barn under 18 år och innebär att såväl domstolar som andra beslutsfattande organ måste anpassas i avsikt att inkludera barnen. Det kan till exempel handla om särskilda förberedelser för barn innan en rättegång och att anamma ett barnrättsperspektiv i syfte att genomsyra verksamheterna med en förankring i BK. Inom nationell rätt föreligger ett skyndsamhetskrav i ärenden som rör unga lagöverträdare och en allmänt vedertagen princip är att tiden mellan samhällets reaktioner och den unga lagöverträdarens brott bör vara så kort som möjlig. Samhällets inställning gentemot unga lagöverträdare ska även vara konsekvent och tydlig samt ska handläggningen av pedagogiska skäl bedrivas skyndsamt. I en rapport från Brå och i en granskning från Riksrevisionen har det framgått att det förekommer svårigheter i att leva upp till det lagstadgade skyndsamhetskravet för handläggning av ungdomsärenden i 4 § LUL. Riksrevisionen fann att den totala handläggningstiden är alltför långdragen. Polisen drar ut på tiden vid förundersökningen, åklagaren tar lång tid på sig att fatta beslut i åtalsfrågan och TR överskrider tidsfristen genom långdragna mål. Utöver det redovisade, förlängs handläggningstiderna ytterligare genom att socialtjänsten tar lång tid på sig att författa sina yttranden till TR. Europakommissionen har uttalat att i de fall en ung person är brottsmisstänkt, ska denna behandlas utifrån hans eller hennes ålder och mognad. Domstolsförfarandet måste således anpassas i avsikt att trygga den unges möjlighet att förstå och delta i rättegången. Om en ung person inte förstår förfarandet medför det att han eller hon inte kommer vara tillräckligt delaktig under rättegången, vilket påverkar den unges rätt att göra sin röst hörd och komma till tals i enlighet med BK. Unga lagöverträdare särbehandlas inom straff- och processrätt i förhoppning om att motverka att ungdomar identifierar sig som kriminella samt därigenom dras till ett umgänge med andra kriminella personer. Det finns även förhoppningar om att rättsprocessen ska fungera som en markör med en preventiv verkan. Brottmålsrättegångar är dock i huvudsak utformade av vuxna och för vuxna. Barn och unga brottsmisstänkta är således föremål för samma rättsprocess som vuxna utan någon faktisk anpassning efter deras ålder samt mognad. Under år 2002 gjorde Brå en utvärdering av reformen för påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare som trädde i kraft år 1999. Utvärderingen utmynnade i en rapport där Brå intervjuade sju ungdomar om deras upplevelser kring rättegången. Brå uppmärksammade särskilt två uppfattningar genom att lyssna till ungdomarna. De unga anförde att de inte alltid kände sig införstådda på hela förfarandet och på vad som sades samt att de inte ansåg sig komma till tals i tillräcklig stor omfattning. Uppsatsen undersöker huruvida unga lagöverträdares upplevelser av rättegångar kan anses vara stridande mot rätten till en rättvis rättegång och når slutsatsen att unga lagöverträdare inte får sin rätt till rättvis rättegång helt tillgodosedd. Rättigheten, som består av kriterierna skälig tid och oavhängig samt opartisk domstol, kan med anledning av bristerna som konstaterats i uppsatsen anses vara kränkt. Den oskäliga handläggningstiden i kombination med risk för att domare skapar sig förutfattade meningar om de unga tilltalade, kan anses strida mot rätten till en rättvis rättegång i enlighet med såväl EKMR som RF. I uppsatsen undersöks även domstolens möjlighet att förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i avsikt att åstadkomma en preventiv effekt mot ungdomskriminalitet. Till följd av att rättegångarna i huvudsak är utformade efter en vuxen person, blir slutsatsen att domstolen inte kan förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i tillräckligt hög utsträckning. Avsaknaden på ett barn- och ungdomsperspektiv under rättegångar kan därmed hindra att den preventiva straffrättsliga effekten gentemot ungdomskriminalitet vinner slagkraft. Det krävs att straffrätten uppfattas som trovärdig för att domstolen ska kunna uppnå en preventiv effekt gentemot ungdomskriminalitet; domstolens agerande och behandling av unga lagöverträdare är således en avgörande faktor i hur straffrätten uppfattas. De ungas upplevelser av rättegångar kan därmed indikera på att domstolen inte till fullo lyckas förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna. I fråga om vilken effekt som unga lagöverträdares upplevelser av rätt rättegångar kan medföra, dras slutsatsen att en stor risk för stigmatisering och fortsatt brottsbenägenhet föreligger. Genom att försumma de ungas rättigheter under en rättegång, förblir risken stor att de lämnar rättssalen utan någon påverkan på deras framtida beteende. Sammantaget avrundas uppsatsens slutsats med att framhålla att det krävs mer forskning beträffande ungas upplevelser av rättegångar inom ramen för rätten till en rättvis rättegång. Mer forskning skulle resultera i en vidare inblick i den problematik som det nyliga nämnda innebär. Denna forskning bör vara väsentlig då det behandlar unga individer och deras framtid. / The human right to a fair trial is a cornerstone in a constitutional state and is regulated in both article 6 of the ECHR and in RF, the Swedish constitution chapter 2, paragraph 11, section 2. The right to a fair trial according to both the ECHR and RF requires that a public trial is to be held within a reasonable time and that the trial is to be held before an independent and impartial court. In order for the right to be met in accordance with the ECHR and RF, there are guidelines and principles formulated by the European Court of Human Rights, which must be taken into consideration when assessing whether a trial has been held fairly or not. In order for a trial to be assessed as fair, the minimum guarantees in Article 6.3 ECMR must be met. The right to a fair trial includes several different elements; one of the elements is fair dealing. In order for a trial to fulfill its purpose, it is required that the trial is held in such a way that the parties can follow what is happening during the proceedings. In the assessment of a fair trial, the type of the trial has to be taken into consideration. This means that trials that require special urgent procedures, such as trials concerning juvenile offenders, must especially meet the requirements of article 6 of the ECHR. Children are considered a particularly vulnerable group and are therefore in need for special protection in order to guard their rights. The UN Convention on the Rights of the Child (the Child Convention) regulates children's rights and applies to all individuals under the age of 18. The states that have ratified the Child Convention, must respect the Convention and give an account of the commitments that have been made to comply with it. A child’s right to speak and express its views applies to all children and means that both courts and other decision-making intuitions must be adapted for the purpose of including the children. This could for example include special preparations for children. According to Swedish national law there is an urgency requirement in cases involving juvenile offenders and the time between reactions from society and the juvenile’s crime should be as short as possible. Both a report from Brå and a review by Riksrevisionen, has shown that there are difficulties in complying with the urgency requirement for dealing with youth cases in 4 § in LUL. The European Commission has stated that in cases where a young person is suspected of a crime, the trail should be adapted according to his or her age and maturity. The court procedure must therefore be adapted in order to ensure the young person's ability to understand and participate in the trial. If a young person does not understand the procedure, he or she will not be involved during the trial, which affects the right of the young person to have his hear voice heard and speak in accordance with the Child Convention. Young offenders are treated differently in criminal and procedural law in the hope of preventing young people from identifying themselves as criminals. Criminal proceedings are however, mainly designed by adults and for adults. Children and juvenile offenders and victims of crime are therefore subject to the same legal process as adults without any actual adaptation. In 2002, Brå interviewed seven young people about their experiences of the trial. Attention was drawn to two perceptions by listening to the young people. The young people said that they did not always feel fully aware of the whole procedure and what was said and that they did not consider themselves being heard during the proceedings. This essay investigates whether juvenile offenders’ experiences of their trials can be regarded as conflicting with the right to a fair trial. The essay reaches the conclusion that juvenile offenders do not get their right to a fair trial fully met. The right consisting of the criteria of reasonable time and independent and impartial court may, as a result of the faults found in the essay, be considered to be violated. The unreasonable processing time combined with the risk that judges create prejudiced opinions about the young offenders can be considered to conflict with the right to a fair trial in accordance with both the ECHR and RF. The essay also studies the Court's ability to communicate the fundamental principles of justice to juvenile offenders in order to achieve a preventive effect against juvenile crime. The conclusion is that the trials are mainly designed for adults, which can result in difficulties for the court in communicating the fundamental criminal justice principles to juvenile offenders. The neglect of a child and youth perspective during trial may therefore prevent the preventive criminal justice effect against juvenile crime. Concerning the effect of trial for juvenile offenders, the conclusion is that there is a high risk of stigmatization and continued crime. By neglecting the rights of the young people during a trial, the risk remains high that they leave the courtroom without any effect on their future behavior. All in all, the essay finds that more research is needed on the experiences of juvenile offenders in the context of the right to a fair trial. More research would result in a larger insight into the problem.

Access to justice and the right to a fair trial are basic human rights explicitly stipulated in the European Convention on Human Rights (ECHR) as well as in the Swedish constitution. The fundamental meaning of these rights is that everyone should have an effective option for bringing their case to a court governed by the rule of law. Counsel fees and other process-costs may constitute a significant barrier to entry for an individual bringing his or her case to the court. Consequently, such cost-related barriers may deprive individuals of their right to a fair trial in practice. This fact is recognised in many legislations through legal aid provisions, reimbursement rules or similar mechanisms with the common purpose of eliminating, or at least lowering, the cost-barrier in question for the individual. Tax cases are often complex, and the average taxpayer would typically need to obtain legal counsel to vindicate his or her rights in a dispute with the tax authority. The taxpayer’s costs for such vindication may consequently be high. Swedish legislation stipulates that such costs under certain circumstances can be reimbursed by the state. In practice, however, the taxpayer seldom gets reimbursed for the full cost or even the majority of the cost, regardless of the outcome of the case. Even if the taxpayer wins the court case against the tax authority, it is not unusual that the taxpayer gets no reimbursement at all. This thesis analyses the Swedish reimbursement model for process-costs in tax cases and how it relates to the right to a fair trial. The question is whether the relevant legislation, and/or the courts’ application of it, risks being in breach of the ECHR’s and/or the Swedish constitution’s stipulated right to a fair trial. This thesis argues that it does; not as a result of the legislation itself, but because of the courts’ application of it. The risk of violating the right to a fair trial correlates primarily with two factors. These are what are at stake for the taxpayer (typically the disputed tax amount) and the complexity of the legal issues involved in the case. Trigger points for when the respective factor comes into play from a human rights perspective are analysed and discussed in the thesis. When they do, the absence of real possibilities of reimbursement of process-costs in a given tax case may constitute an unacceptable barrier for the individual to access justice and get a fair trial.

I uppsatsen har Anom och Operation Trojan Shield analyserats utifrån frågeställning­arna hur domstolarna har hanterat bevisningen som tillkommit genom insatsen, vilka bevisförbud som finns att tillgå i svensk rätt, om de bör tillämpas under förevarande omständigheter samt slutligen om några förändringar av bevisreglerna är påkallade med hänsyn till vad som framkommit i uppsatsen i övrigt. Operation Trojan Shield var en insats som skulle hjälpa de brottsbekämpande myndigheterna att lagföra företrädare för den grova organiserade brottsligheten. Anom var emellertid inte den första krypterade kommunikationstjänsten som domstolarna fick på sitt bord. Föregångaren EncroChat hade redan hanterats av underrätterna. Det föreligger dock väsentliga skillnader i de olika kommunikationstjänsterna uppkomstsätt, vilket borde fått genomslag i domstolarnas hantering. Insatsen Operation Trojan Shield har karaktär av brottsprovokation, eftersom Anom-enheterna började användas i samband med att andra krypterade kommunikationstjänster försvann från marknaden. Amerikanska brottsbekämpande myndigheter har upprättat och marknadsfört tjänsten på ett sätt som väckt en brottslig vilja, åtminstone hos högnivådistributörerna inom nätverksbrottsligheten. Genom att svenska domstolar sedan har tillämpat samma bevisrättsliga regler på Anom-material som EncroChat-material har resultatet varit otillfredsställande i relation till rätten till rättvis rättegång.

Fair trials’ rights under Swedish law of public administration (FL) are regulated by Article 7 of the Statute. Similarly, fair trials’ right under the European Convention of Human Rights (EU Convention) is regulated by Article 6.1. The essay conducts a comparative study of the two legislations and seeks to determine whether Article 7 of the Swedish law of public administration is consistent and compliance with Article 6.1 of the EU Convention. The essay identifies and examines ten cases that have been handled in different courts in Sweden on a comparative basis with samples of other cases handled by Justitieombudsmannen. The objective is to compare and determine whether fair trial process as provided for under Swedish legislation are consistent, or in compliance, with the EU Convention. In the determination of the fairness or otherwise of the procedural process, including the time-line it takes to dispose of a given case and whether the Swedish Court’s procedure is consistent with speedy trials’ requirements stipulated in the EU Convention, the essay examines the modalities adopted in interpretation of the different laws, rules and regulations by the different courts in Sweden. Where errors are identified, the essay will examine what corrective measures, if any, may be taken to redress these possible mistakes that may have resulted in violations of the rights of an applicant as a result of incompetence, failure or mistake of an employee in the public administration.  The analysis is focused on cases that have been poorly handled in the sense that the process was slow or ineffective and did not meet the threshold of fair trial and good governance. The essay examines situation where, in event of a violation of the applicable law by a public administrator, there are no sanctions provided, or corrective measures in the statute that may be available to an aggrieved party. The essay considers whether, as a result of a violation, there needs to be a provision in the law for compensating that aggrieved party. In conclusion, the essay suggests possible remedies, including compensation or a re-hearing of the application before a different panel of judges. These proposals may be considered if deemed useful or relevant in amending the Swedish law to provide corrective measures to an aggrieved party. / Sveriges domstolar och myndigheter har genom åren fått kritik från domstolsverket och Justitieombudsmannen, (JO), angående långa handläggningstider. Under åren 1999-2008 har Sverige varit part i 25 domar hos Europadomstolen, där enskilda inte fått sin rätt till rättvis rättegång inom skälig tid enligt EKMR, artikel 6.1. uppfylld. Förvaltningslagen, (FL), som gäller för handläggning av ärenden inom förvaltningsmyndigheter och domstol, har under åren ändrats väldigt mycket. Just frågan om förvaltningsförfarandet, snabb, billig och effektiv handläggning, har på olika sätt blivit behandlats i propositioner och motioner. Syftet med lagen är att garantera enskildas rättsäkerhet, som är grunderna för en “god” förvaltning. Hur denna tidsaspekt och tidsfrist inom snabb, enkel och billig handläggning har tolkats, kommer vi med hjälp av olika lagar, förordningar, praxis m.m., behandla i denna uppsats.

No description available.