No description available.

No description available.

<p>Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom.</p><p>Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget.</p><p>EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott.</p><p>Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.</p>

Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom. Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget. EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott. Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.

No description available.

<p>Vilket rättssystem har enligt folkrätten företräde vid konflikt mellan folkrätten från FN, Europakonventionen och gemen-skapsrätten, beträffande giltigheten av säkerhetsrådets resolutioner för bekämpande av den internationella terrorismen, i förhållande till mänskliga rättigheter?</p><p>Säkerhetsrådets resolutioner har ändrat karaktär när det gäller att bekämpa världens terrorism. Genom så kallade intelligenta sanktioner är säkerhetsrådets mål nu att frysa egendom för enskilda individer och företag, utan att de drabbade har någon rätt till rättvis rättegång, efter att dessa svartlistats som knutna till terroristorganisationer. Svartlistningen sker på mer eller mindre godtyckliga grunder som inte finner stöd inom folkrättens regler om jus cogens och säkerhetsrådet har förklarat att i kampen mot terrorismen är det nu tillåtet att med alla medel slå tillbaka hot mot fred och säkerhet.</p><p>Mänskliga rättigheter utvecklades inom FN och dess stadga tillkom före Europakonventionen och torde i princip ha företräde framför konventionen och Europadomstolens praxis, vid tillämpning av principen lex posterior derogat priori.</p><p>Dock har det tillskapats ett rättssystem av nytt slag (sui generis) inom gemenskaps-rätten, med ett starkare skydd för mänskliga rättigheter; i synnerhet egendomsrätten och rätten till rättvis domstolsprövning. Vid tillämpning av principen lex specialis legi generali derogat, torde dessa regler ha företräde framför de generella reglerna från FN.</p><p>EG-domstolens förstainstansrätt har i fallet Somaliasvenskarna (T-306/01) förklarat sig själv och unionen som bunden av FN:s stadga och säkerhetsrådets resolutioner och därmed åsidosatt egendomsskyddet och rätten till rättvis rättegång för unionsmedborgare.</p><p>I fallet går rätten emot tidigare praxis från EG-domstolen, genom att förklara unionen som bunden av FN-stadgan och genom att tilldela EU-rådet en kompetens som inte står att utläsa i fördragen.</p><p>En oroväckande fråga är vilka rättigheter som kommer att inskränkas framledes. För framtiden bör unionen sätta en tydlig gräns för när de mänskliga rättigheter som man under så lång tid byggt upp skall kunna inskränkas.</p><p>Medlemsstaterna bör anta en gemensam ståndpunkt där man deklarerar att gemenskapens grundläggande rättigheter och friheter inte kan inskränkas på godtyckliga grunder.</p>

Vilket rättssystem har enligt folkrätten företräde vid konflikt mellan folkrätten från FN, Europakonventionen och gemen-skapsrätten, beträffande giltigheten av säkerhetsrådets resolutioner för bekämpande av den internationella terrorismen, i förhållande till mänskliga rättigheter? Säkerhetsrådets resolutioner har ändrat karaktär när det gäller att bekämpa världens terrorism. Genom så kallade intelligenta sanktioner är säkerhetsrådets mål nu att frysa egendom för enskilda individer och företag, utan att de drabbade har någon rätt till rättvis rättegång, efter att dessa svartlistats som knutna till terroristorganisationer. Svartlistningen sker på mer eller mindre godtyckliga grunder som inte finner stöd inom folkrättens regler om jus cogens och säkerhetsrådet har förklarat att i kampen mot terrorismen är det nu tillåtet att med alla medel slå tillbaka hot mot fred och säkerhet. Mänskliga rättigheter utvecklades inom FN och dess stadga tillkom före Europakonventionen och torde i princip ha företräde framför konventionen och Europadomstolens praxis, vid tillämpning av principen lex posterior derogat priori. Dock har det tillskapats ett rättssystem av nytt slag (sui generis) inom gemenskaps-rätten, med ett starkare skydd för mänskliga rättigheter; i synnerhet egendomsrätten och rätten till rättvis domstolsprövning. Vid tillämpning av principen lex specialis legi generali derogat, torde dessa regler ha företräde framför de generella reglerna från FN. EG-domstolens förstainstansrätt har i fallet Somaliasvenskarna (T-306/01) förklarat sig själv och unionen som bunden av FN:s stadga och säkerhetsrådets resolutioner och därmed åsidosatt egendomsskyddet och rätten till rättvis rättegång för unionsmedborgare. I fallet går rätten emot tidigare praxis från EG-domstolen, genom att förklara unionen som bunden av FN-stadgan och genom att tilldela EU-rådet en kompetens som inte står att utläsa i fördragen. En oroväckande fråga är vilka rättigheter som kommer att inskränkas framledes. För framtiden bör unionen sätta en tydlig gräns för när de mänskliga rättigheter som man under så lång tid byggt upp skall kunna inskränkas. Medlemsstaterna bör anta en gemensam ståndpunkt där man deklarerar att gemenskapens grundläggande rättigheter och friheter inte kan inskränkas på godtyckliga grunder.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.