Sammanfattning Mobilitetsplaneringen har växt fram från globala trender som stärks av urbaniseringen, den tekniska utvecklingen och nya mobilitetsbehov. Mobilitetsplaneringen framför nya krav gällande sociala, ekonomiska och hållbara aspekter och är i behov av nya mobilitetslösningar. Bäst praktik, används inom internationella och nationella nätverk, för att dela nya lösningar, processer och innovationer. En mobilitetslösning som delas genom kunskapsdelningsmetoden bäst praktik, är det nya fenomenet mobilitetshus. Idag saknas en gemensam definition av mobilitetshus, vilket skapar oklarhet för mobilitetsplaneringen. Syftet med studien är att undersöka fenomenet mobilitetshus; dels vilken funktion ett mobilitetshus är tänkt att fylla och vilka transportbehov det är tänkt att adressera och dels att undersöka planeringen av bäst praktik angående mobilitetshus i Sverige. Studien undersöker exempel på befintliga och planerade mobilitetshus i Sverige. Studiens valda metoder grundas av befintlig teori och metodologi gällande bäst praktik. Kunskapsdelningen av bäst praktik kommer att förstås som en diskursiv process. Metoderna har ett förhållningssätt till befintlig data som innefattar Sveriges planering av det nya fenomenet mobilitetshus. Genom dokumentstudie, litteraturstudie och platsbesök, samlas en omfattande data för bäst praktik angående mobilitetshus i Sverige. Studiens resultat för de empiriska frågeställningarna delger att det finns en otydlighet av mobilitetshus definition och innehåll. Studien konstaterar att det saknas uppföljningsdokument, som redogör mobilitetshusens inverkan, resultat och funktion i staden. Studien rekommenderar att planeringen med bäst praktik angående mobilitetshus skulle kunna underlättas, genom att skapagemensamma förståelser av vad för “problem” mobilitetshus ska förväntas lösa i staden. I studien framkommer även att bäst praktik som kunskapsdelningsmetod, bidrar till en läroprocess. Lärprocessen tydliggörs vid undersökningen av befintliga och planerade mobilitetshus i Sverige.