På landsbygden finns sällan god tillgång till kollektivtrafik vilket har bidragit till att landsbygdens invånare har fått förlita sig på bilen som transportmedel. Regioner med stora delar av landsbygdsområden minskar ofta i befolkning vilket skapar svårigheter för den regionala kollektivtrafikmyndigheten att erbjuda invånarna transportmöjligheter på grund av minskad efterfrågan av kollektivtrafik. Landsbygdens invånare har således ofta svårt att transportera sig till samhällets grundläggande funktioner om de inte har tillgång till bil, vilket kan resultera i social exludering. Kombinerad mobilitet där flera olika transportmedel kompletterar varandra har pekats ut som en potentiell lösning på landsbygdens bristande kollektivtrafik. Uppsatsen studerar hur kombinerad mobilitet på landsbygden kan motverka transportrelaterad social exludering samt bidra till en regional utveckling. Uppsatsen tar utgångspunkt i en fallstudie där Region Blekinge studeras samt de tre kommunerna; Ronneby, Olofström och Karlskrona kommun. För att söka svar på uppsatsens syfte och frågeställningar har semistrukturerade intervjuer samt strategiska dokument från Region Blekinge använts som metod. För att analysera intervjuerna och de strategiska dokumenten har en kvalitativ innehållsanalys använts. Det empiriska materialet kopplas samman med uppsatsens analytiska ramverk som baseras på teori kring social rättvisa och governance. Slutsatserna visar att Region Blekinge arbetar med kombinerad mobilitet som ett komplement till kollektivtrafik på landsbygden där det inte är möjligt att bedriva kollektivtrafik. Det finns även samarbetssvårigheter för hur de inblandade aktörerna ska gå tillväga för att främja utvecklingen av kombinerad mobilitet och motverka transportrelaterad social exludering. Slutsatserna visar även att det finns potential för arbetet med kombinerad mobilitet att möjliggöra för att fler människor kan transportera sig till arbetsplatser samt fritidsaktiviteter som kan bidra till en regional utveckling.

Hållbart resande är något som har fått stor uppmärksamhet de senaste åren och har benämnts som en väsentlig del i att nå de hållbara utvecklingsmålen enligt Agenda 2030. En hypotetisk problemlösare i frågan har benämnts att vara kombinerade mobilitetstjänster som de senaste åren fått stor internationell uppmärksamhet. I Region Värmland har dessa koncept samlats under en gemensam beteckning som flexibel mobilitet och ses som grunden för trafikutvecklingen i regionen. Syftet med konceptet är att förenkla för individers resande genom kombinerade och flexibla mobilitetslösningar vilket innebär en kombination av flera färdmedel för ett mer hållbart resande. En stor förutsättning för flexibel mobilitet är transportförbindelser och kommunikationer i kommuner, vilket är fokusområdet för denna uppsats. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur diverse utvalda kommuner i Värmland arbetar med hållbara och flexibla kommunikationer som förutsättning för en flexibel mobilitet. Uppsatsens syfte mynnar ut i tre frågeställningar som i studien ska besvaras: • Vilka är de specifika utmaningarna för kommunikationslösningar i respektivestuderad kommun? • Hur ser existerande kommunikationslösningar ut i form av traditionell / flexibel kommunikation i studerade kommuner? • Hur arbetar respektive kommun med att utveckla flexibla kommunikationslösningar? Denna kvalitativa studie är en jämförande flerfallstudie med utgångspunkt i kommunerna Eda, Årjäng, Karlstad och Kristinehamn. Fallstudierna behandlar innehållsanalyser av respektive kommuns översiktsplan samt semistrukturerade intervjuer med tjänstemän från kommunerna. Studiens resultat och analys visar att samtliga kommuner har som mål att uppnå hållbara kommunikationer, men att både inriktning och förutsättningar för det skiljer sig åt. Samtliga kommuner har ställt sig positivt till frågan om flexibel mobilitet och det går att se tendenser för positiva förutsättningar för konceptet i de mer tätbefolkade kommunerna. Å andra sidan saknar de mindre kommunerna, med utgångspunkt i konceptet; verkliga och relaterbara exempel i förhållande till deras kontextuella förutsättningar. Ett starkt generellt bilberoende ses som ett huvudsakligt problem som verkar vara en komplex barriär att bryta, då det berör fler aspekter än bara flexibilitet och tillgänglighet. Slutligen visar det sig att utmaningarna för hållbara kommunikationer är stora och komplexa i samtliga kommuner, men att utmaningarna skiljer sig åt.

Sammanfattning Mobilitetsplaneringen har växt fram från globala trender som stärks av urbaniseringen, den tekniska utvecklingen och nya mobilitetsbehov. Mobilitetsplaneringen framför nya krav gällande sociala, ekonomiska och hållbara aspekter och är i behov av nya mobilitetslösningar. Bäst praktik, används inom internationella och nationella nätverk, för att dela nya lösningar, processer och innovationer. En mobilitetslösning som delas genom kunskapsdelningsmetoden bäst praktik, är det nya fenomenet mobilitetshus. Idag saknas en gemensam definition av mobilitetshus, vilket skapar oklarhet för mobilitetsplaneringen. Syftet med studien är att undersöka fenomenet mobilitetshus; dels vilken funktion ett mobilitetshus är tänkt att fylla och vilka transportbehov det är tänkt att adressera och dels att undersöka planeringen av bäst praktik angående mobilitetshus i Sverige. Studien undersöker exempel på befintliga och planerade mobilitetshus i Sverige. Studiens valda metoder grundas av befintlig teori och metodologi gällande bäst praktik. Kunskapsdelningen av bäst praktik kommer att förstås som en diskursiv process. Metoderna har ett förhållningssätt till befintlig data som innefattar Sveriges planering av det nya fenomenet mobilitetshus. Genom dokumentstudie, litteraturstudie och platsbesök, samlas en omfattande data för bäst praktik angående mobilitetshus i Sverige. Studiens resultat för de empiriska frågeställningarna delger att det finns en otydlighet av mobilitetshus definition och innehåll. Studien konstaterar att det saknas uppföljningsdokument, som redogör mobilitetshusens inverkan, resultat och funktion i staden. Studien rekommenderar att planeringen med bäst praktik angående mobilitetshus skulle kunna underlättas, genom att skapagemensamma förståelser av vad för “problem” mobilitetshus ska förväntas lösa i staden. I studien framkommer även att bäst praktik som kunskapsdelningsmetod, bidrar till en läroprocess. Lärprocessen tydliggörs vid undersökningen av befintliga och planerade mobilitetshus i Sverige.