Abstract Syftet med denna uppsats är att med hjälp av närläsning, analysera Växjö fattigstyrelses protokoll och föredragningslistor med rapporter. Ambitionen har varit att försöka urskilja vilka individer som var i kontakt med fattigvårdsstyrelsen och vilka ärenden de hade. Vidare också om vem som sågs som rätt respektive orätt fattig och vad för värderingar som kunde skönjas i materialet. Likaså om vilka makt- och kontrollfunktioner som utövades av Fattigvårdsstyrelsen och de som var knutna till den. Det vill säga hur makten kom att manifisteras. Ambitionen har också varit att pröva min hypotes om att gifta och ogifta kvinnor och deras barn behandlades olika och där de sistnämndas vandel påverkar deras möjligheter till ersättning negativt. Materialet analyserades utifrån ett barn-, familje och maktperspektiv i ljuset av Michel Foucaults teori om normalitet och avvikelse. Källmaterialet har bestått av rapporter, föredragningslistor och framförallt protokoll från Växjö Fattigvårdsstyrelse för åren 1857, 1876 och 1919. Denna undersökning visar bland annat att familjernas vandel påverkade utfallet av ansökningarna till Fattigvårdsstyrelsen. Exempelvis behandlades ogifta kvinnor och deras barn sämre än gifta kvinnor och änkor. Vidare visar resultaten att de klienter som var i kontakt med fattigvården fick redovisa allt vad de ägde och tjänade och de fick endast ersättning för existentiella behov i form av pengar till mat, kläder, konfirmationskläder, skodon, bränsle och i enskilda fall även till begravningskostnader. De klienter som var i kontakt med Fattigvårdsstyrelsen var främst ensamma familjeförsörjare som av olika skäl hade svårigheter med att försörja sina familjer, fosterföräldrar som begärde högre fosterlega eller klienter vars omgivning skickat in skrivelser om barn de misstänkte for illa.   Nyckelord: Ogifta [unmarried], gifta [married], oäkta barn [bastards], fosterbarn [foster children], vandel [repute], fattigvård [poorhouse], normalitet [normality], avvikande [abnormal], värderingar [values]

Cette thèse vise à appréhender la condition juridique des couples non mariés, à travers près de cinq siècles. Le droit canonique du mariage relégua le concubinage à un état permanent de péché, et, au XVIe siècle, le concile de Trente prescrivit des sanctions sévères à l'encontre des concubinaires. Les pères du concile édictèrent des règles encadrant la célébration du mariage. Puis, l'autorité séculière s'arrogea peu à peu la compétence en matière matrimoniale, par les lois et par la jurisprudence. La frontière entre mariage et concubinage était dorénavant strictement établie. Si l'ancien droit ne regarda pas le concubinage comme un délit, il fustigea les bâtards en les soumettant à un statut d'infériorité. Sous la Révolution, la sécularisation du mariage ne remit pas en cause la forme traditionnelle de l'union conjugale, toutefois, les législateurs accordèrent des droits aux enfants naturels reconnus. En 1804, le Code civil ignora absolument le concubinage. Le fondement de la famille était le mariage ; et, les enfants naturels furent, de nouveau, les victimes de la prééminence de l'union légitime. Dés le milieu du XIXe siècle, la rigueur du Code envers la famille naturelle fut atténuée grâce à un courant d'idées progressistes. Puis, au début du XXe siècle, la reconnaissance officielle du concubinage fut opérée par une série de mesures législatives lui conférant des effets juridiques, et la voie vers un pluralisme juridique des modèles familiaux se trouva ouverte. / The aim of this thesis is to understand the legal status of unmarried couples, over a period of time extending for nearly five centuries. The canon law of marriage relegated cohabitation to a permanent state of sin, and in the sixteenth century, the council of Trent prescribed severe penalties to punish cohabitation. The fathers of the council enacted rules governing the celebration of marriage. Secular authority then gradually arrogated jurisdiction in matrimonial matters by means of laws and jurisprudence. The line between marriage and cohabitation was now strictly drawn. Although the old law did not consider cohabitation as a crime, it castigated children born outside of wedlock by subjecting them to an inferior status. During the Revolution, the secularization of marriage did not call into question the traditional form of the marital union; however, legislators granted rights to recognized natural children. In 1804, the question of cohabitation was totally absent from the civil Code. Marriage represented the foundation of the family, and illegitimate children were once again the victims of the rule of lawful union. By the mid-nineteenth century, the rigor of the Code toward the natural family was mitigated by a current of progressive ideas. Then, in the early twentieth century, official recognition of cohabitation was brought about by a series of legally-binding legislative measures, and the path to legal pluralism in family matters found an opening.

The diploma thesis deals with the topic of illegitimacy of the last Přemyslids. The main focus of the thesis is to outline the life and careers of illegitimate children of the last Přemyslid kings. The core of the thesis deals with illegitimacy in the Middle Ages. In this recpect, the author tries to compare the conditions at the Prague Přemyslid court with other European countries, taking into consideration the historical context of that time. Last but not least, the author tries to evaluate the position of illegitimate children in the medieval society. Key words: Přemyslids, illegitimacy, illegitimate child, Ottokar I of Bohemia., Ottokar II of Bohemia, Nicholas I Duke of Opava, Jan Volek, Wenceslaus II of Bohemia, Wenceslaus III of Bohemia, Guglielma of Milano, bastard