Studien ”Inga bevis inget brott? Utmaningar med öppna källor och digital bevisning iutredningen av internetrelaterade sexualbrott” ägnar sig åt att utforska hur vanligtförekommande sexualbrott på internet är, särskilt de som drabbar barn och unga. Dengranskar även hur effektivt myndigheter använder Open-Source Intelligence (OSINT) för attutreda dessa brott. Genom en blandning av kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder,inklusive enkäter och intervjuer med myndighetspersoner, syftar studien till att belysaOSINT:s roll i att identifiera förövare och förebygga sexualbrott online.Resultaten från studien visar att OSINT är ett effektivt verktyg för att spåra förövare ochkartlägga sexualbrott, men det uppkommer även betydande utmaningar relaterade tillintegritetsrisker och juridiska komplexiteter. Det framkommer tydligt att det finns svårighetermed att samla in tillräckliga bevis vid utredningar av sexualbrott på internet, samt att dessabrott är alltför vanliga. Dessutom visar studiens enkätundersökning att 149 personer harutsatts för sexualbrott och endast tre av dessa har anmält brottet. Uppsatsen understrykervikten av fortsatt forskning och behovet av utbildningsprogram för myndigheter och andraberörda parter för att effektivisera kampen mot denna typ av brottslighet.Diskussionen inkluderar även de etiska och juridiska frågeställningarna kring OSINT, vilketunderstryker behovet av tydligare riktlinjer för att skydda individens integritet underutredningsprocessen

Även om en fysisk skattskyldig person flyttar från Sverige kan denne ändå anses vara obegränsat skattskyldig här om denne tidigare har varit bosatt här och har väsentlig anknytning hit. Reglerna om väsentlig anknytning återfinns i 3 kap. 7 § IL. Av paragrafens andra stycke framgår bland annat den s.k. presumtionsregeln. Regeln innebär att de fem första åren efter att den skattskyldige har rest från Sverige ska det presumeras att denne har väsentlig anknytning hit, om den skattskyldige inte visar annat. Det förefaller sig så att den språkliga lydelsen av presumtionsregeln kan orsaka begreppsförvirring. Visa kan dels vara ett uttryck för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan, dels vara ett uttryck för beviskravet. I propositionen som föregick införandet av IL framgår att uttrycket visa i lagen enbart har använts för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan och att uttrycket inte innebär ett högre ställt beviskrav än det normala. I denna uppsats utreds först vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att genombryta presumtionen om väsentlig anknytning. Eftersom presumtionsregeln gäller i såväl den ordinarie skatteprocessen som i efterbeskattningsprocessen utreds normalbeviskraven för just dessa måltyper. Utredningen visar att beviskravet som den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen i den ordinarie processen torde vara det normala men att beviskravet torde vara lägre ställt än det normala i efterbeskattningsprocessen. Av detta dras slutsatsen att skattskyldige, måste uppnå beviskravet sannolikt för att fullgöra sin bevisbörda. Beviskravet sannolikt innebär ungefär en 75-procentig säkerhet för att bevistemat är uppfyllt och ligger någonstans mellan beviskraven antagligt och klart framgår på en skatterättslig bevisskala. Vidare i uppsatsen görs en empirisk undersökning av genomslaget av beviskravet sannolikt i kammarrättspraxis. Resultatet är undermåligt. Inte i någon dom klargör kammarrätterna vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen om väsentlig anknytning. I endast två procent av målen kan det tolkas som att domstolen hade haft beviskravet sannolikt som ledstjärna i bevisvärderingen. I majoriteten av de övriga målen kan det tolkas som att visa har varit ledande för bevisvärderingen. På grund av den begreppsförvirring som presumtionsregeln ger upphov till samt beviskravets undermåliga genomslag i underättspraxis är det påkallat att omformulera regeln alternativt att HFD ger fler prövningstillstånd i frågor om väsentlig anknytning och levererar förtydliganden.

En stor andel, eller i stort sett samtliga, i Sverige registrerade aktiebolag är fåmansföretag. Fåmansföretag är en skatterättslig benämning som medför att företagets delägare beskattas med särskilda beskattningsregler för att begränsa möjligheterna för delägare att kunna skatteplanera. I aktiebolag med få ägare har lagstiftaren bedömt att det föreligger en risk för att ägarna utnyttjar tvåpartsförhållandet mellan ägare och företaget och därigenom bestämmer hur överskott ska hanteras utifrån vilket alternativ som är mest fördelaktigt skattemässigt. Detta benämns inkomstomvandling. Lagstiftaren har emellertid funnit att det i vissa situationer inte föreligger en risk för inkomstomvandling. Utomståenderegeln infördes av den anledningen som en möjlighet för delägare att undgå att beskattas enligt de särskilda beskattningsreglerna. För att utomståenderegeln ska kunna tillämpas behöver det visas att utomstående, direkt eller indirekt, inte innehar kvalificerade andelar och att det inte föreligger särskilda skäl för att den utomståendes andelar ska ses som kvalificerade. Sedan utomståenderegeln infördes i nationell lagstiftning har det skett förändringar på regelns tillämplighet på grund av lagändringar och prejudikat. Rättsutvecklingen har medfört att det är mer som behöver visas för att kunna bedöma om utomståenderegeln ska kunna tillämpas. I takt med att rättsutvecklingen har påverkat utomståenderegeln har bevisningen för regelns tillämplighet även blivit svårare. När utomståenderegeln infördes klargjordes det i förarbetena att det är sökanden som har bevisbördan, men med hänsyn till rättsutvecklingens inverkan på bevisningen har det blivit mer oklart. I denna uppsats utreds det om eller i vilken mån sökanden fortsatt ska ha bevisbördan för utomståenderegeln. Med anledning av att det är sökanden som normalt har störst intresse och lättast att få fram bevisning dras slutsatsen att sökanden fortsatt har bevisbördan. Om det emellertid föreligger situationer där Skatteverket bedöms ha större tillgång till nödvändig information ska Skatteverket kunna behöva ge ut informationen till sökanden. Det innebär emellertid inte att Skatteverket övertar en del av bevisbördan. Om varken sökanden eller Skatteverket har det enklare att få fram bevisning är utgångspunkten att sökanden bär bevisbördan och därigenom även bär risken för att utomståenderegeln inte kan tillämpas. Sökandens intresse av utomståenderegeln är det som är avgörande.

No description available.

The digitalization of society has contributed to a more convenient lifestyle for the Swedishpopulation. Our everyday life includes digital technology that saves information about us and our actions from digital devices. Collected digital information can be admissible as evidence in a legal process. Despite the increase in crimes involving IT, Sweden seems to lack an official description for the concept of digital evidence. The purpose of this report is to propound two definitions: one for the general public and one more suitable for specific technical usage by people in the field. This report focuses on three different areas which together contribute to a holistic approach to gaining the basic knowledge and understanding of what digital evidence is. These areas include the value of digital evidence in a court decision, how anti-computer forensics can affect its extraction, and the legitimacy of digital evidence. To explore the various areas, employees within the police authority have answered questions based on their professional roles. The participants work as either investigators, preliminary investigation leaders, IT-computer forensic scientists, or prosecutors. The participants' answers have, together with literature, contributed to the definition of the concept of digital evidence and to the creation of a basic understanding of the subject of digital evidence. / Digitaliseringen av samhället har bidragit till en enklare vardag för den svenskabefolkningen. Denna vardag består till stor del av digital teknik som sparar information om oss och våra handlingar från digitala enheter. Insamlad digital information kan användas som bevismaterial i en rättsprocess. Trots den kraftfulla ökningen av IT-brott verkar Sverige sakna en officiell vedertagen beskrivning för begreppet digital bevisning. Arbetets syfte har varit att föreslå två definitioner; en för lekmän och en som lämpar sig för tekniskt kunniga. Arbetet fördjupar sig inom tre områden och bidrar därmed till ett helhetsperspektiv för att få en förståelse för vad digital bevisning är. Problemområdena innefattar den digitala bevisningens värde i ett domstolsbeslut, hur anti-forensik påverkar utvinningen och legitimiteten av digitala bevis. För att få en större förståelse för utmaningarna inom de angivna problemområdena har ett antal anställda inom polismyndigheten fått svara på frågor som riktar sig till deras arbetsuppgifter. Deltagarna som har blivit tillfrågade arbetar som utredare, förundersökningsledare, IT-forensiker och åklagare. Deltagarnas svar har tillsammans med tidigare forskning skapat utgångspunkten för att definiera begreppet digital bevisning och skapa en mera gedigen förståelse för digitala bevis.

A number of people have criticized the fact that courts often over-rely on DNA- evidence and that the shortcomings of DNA-analyses are rarely addressed. One flaw with DNA-analyses is that they cannot distinguish whether the presence of the DNA-trace has been caused by a so-called secondary transfer. Secondary transfer, the occurrence of which has been confirmed by several scientific stud- ies, means that DNA is transferred in two stages via contacts. A transfer of DNA can thus first occur from one person to another, for example by shaking hands, and then from the other person to a material, for example by grabbing a weapon. This poses a risk that DNA from an innocent person can be transferred through another person to a crime scene. A fundamental principle of criminal procedure is that the full burden of proof should be placed on the prosecution. This principle is derived from the presump- tion of innocence in Article 6.2 of the ECHR. As a consequence, the defendant has a right to remain silent throughout the judicial proceedings. Should the de- fendant instead be required to explain some of the circumstances of the case, a burden of proof would fall on the defendant, a so-called burden of explanation. Thus, a requirement that the defendant explain some of the circumstances of the case conflicts with the principle of the prosecutor's full burden of proof. Given the criticism that the courts rarely consider the shortcomings of DNA- evidence, there is a risk that the responsibility falls on the defendant to point out that a secondary transfer of DNA has occurred and to actively work towards convincing the court of his or her innocence. The purpose of the paper is thus to investigate the courts' consideration of these objections from the accused. The question is if a burden of explanation is placed on the accused and whether this is compatible with the presumption of innocence. To fulfill the purpose, an empirical study was conducted in the form of an analysis of 16 district court and appellate court decisions. The results showed that the defendant was imposed a burden of explanation in several cases. An exami- nation of the case law of the ECHR showed that there is, in exceptional cases, a possibility to impose an explanatory burden on the accused. However, the cases in the study were not covered by the exception. In conclusion, the practical ap- plication of the burden of proof is not compatible with the presumption of in- nocence. There is thus a need to educate judges on the complex subject of DNA to draw attention to the drawbacks of the evidence and to correct the false per- ception of DNA evidence as infallible. Furthermore, there is a need for a new precedent from the Supreme Court clarifying how the burden of explanation should be applied in accordance with the ECHR.