I ett försök att förstå orsakerna bakom de kardio-, metaboliska- och muskuloskeletala sjukdomar hos barn som överlevt akut lymfatisk leukemi (ALL) har vi studerat den adipogena differentieringen hos mesenkymala stromaceller från benmärg (BM MSCs). Det komplexa nätverket av faktorer som påverkar adipogenes är hittills inte helt kartlagt. Därför är vårt övergripande mål att få en bättre förståelse för den cellulära och molekylära grunden bakom utvecklingen av dessa tillstånd hos ALL-överlevare. Vi undersökte om behandling av BM MSC in vitro med cancerläkemedel, Doxorubicin och Dexamethason, kan påverka differentieringen mot adipogenes. BM MSCs analyserades med avseende på lipidackumulering, genuttryck och adipokinproduktion. Vår hypotes kunde inte bekräftas. Inga lipidackumuleringar kunde detekteras i cellerna. Vid analys av genuttryck av de adipogena transkriptionsfaktorerna PPARγ och C/EBPα sågs vissa förändringar; men på grund av brist på biologiska replikat kunde inga statistiska analyser tillämpas på resultaten. Slutligen sågs en liten ökning i den inflammation- och adipogenes-associerade cytokinen IL-6, medan cytokinerna IL-8 och TNF-a inte gick att detektera alls. / In an effort to understand the cause of late onset cardiac, metabolic, and musculoskeletal conditions in paediatric acute lymphoblastic leukaemia (ALL) survivors, the adipogenic differentiation of bone marrow (BM) mesenchymal stromal cells (MSCs) has been studied. There is a complex network of factors influencing adipogenesis, which to date is not completely understood. Hence, the overall aim is to better understand the cellular and molecular basis behind the development of these conditions in survivors. To this end, we asked whether treating BM MSCs in vitro with cancer drugs, Doxorubicin and Dexamethasone, will initiate a skewed differentiation towards adipogenesis. BM MSCs were analysed with respect to lipid accumulation, gene expression, and adipokine production. In general, our hypothesis was not confirmed. No lipid accumulations were detected in the cells. In analysis of gene expression of the adipogenic transcription factors PPARγ and C/EBPα, certain changes were seen; however, due to lack of biological replicates, no statistical analyses could be applied to the results. Lastly, the inflammation and adipogenesis associated cytokine IL-6 displayed a slight increase, whereas the cytokines IL-8 and TNF-α were undetectable.

An association between inflammation and mood deterioration has been proposed as a potential explanatory mechanism underlying many pathologies. Previous research attributes this consistently reoccurring connection between inflammation and psychopathology that is often reported within the literature, to a relationship between the HPA axis, the body’s stress response system and the immune system. There is evidence of a bidirectional feedback loop between end-products of the immune system and the HPA-axis such as cytokines and cortisol. This is supported by research reporting that components of subjective well-being such as positive affect, optimism and life satisfaction can produce beneficial health outcomes by potentially targeting this feedback loop. The present longitudinal study tested if higher positive affect independently corresponds to lower levels of inflammatory markers Interleukin-6 (IL-6) and C-reactive protein (CRP) and HPA axis marker cortisol. The study further tested if higher subjective well-being decreases levels of IL-6 and CRP as well as cortisol. The study employed a subsample of participants from the Midlife in Japan (MIDJA) Biomarker project (n=174) that underwent testing at two separate time points across a period of 4 years. The data included subjective well-being, positive affect, IL-6, CRP, cortisol, perceived stress, neuroticism and demographic variables. Positive affect was not associated with any inflammatory marker or cortisol. Subjective well-being had no effect on CRP but reduced IL-6 and cortisol even when controlling for all control and demographic variables. It is concluded that subjective well-being may be linked to lower inflammation and HPA axis activity. / Ett samband mellan inflammation och sjukdomsbeteende har föreslagits som en förklaringsmekanism bakom förekomsten av många patologier. Den konsekventa anknytningen mellan inflammation och psykopatologi som många tidigare studier demonstrerat innebär ett samband mellan immunsystemet och HPA-axeln som är den struktur som utgör kroppens svar på stressorer. Det finns tecken på en återkopplingsslinga mellan slutprodukter av det immunologiska systemet och HPA-axeln såsom cytokiner och kortisol. Detta har stöd i tidigare forskning som rapporterat att komponenter av subjektivt välbefinnande så som positiv affekt, optimism och livstillfredställelse kan medföra positiva hälsoutfall genom att potentiellt influera denna återkopplingsslinga. Förevarande longitudinella studie testar om högre positiv affekt leder till lägre nivåer av de inflammatoriska markörerna interleukin-6 (IL-6) och C-reaktivt protein (CRP) samt HPA-axel markören kortisol. Studien testar vidare även om högre subjektivt välbefinnande leder till lägre nivåer av IL-6, CRP och kortisol. Deltagarna är ett subsampel från Biomarkerprojektet (n = 174) inom Midlife in Japan (MIDJA) som genomgick testning vid två separata tidpunkter över en period av 4 år. Data består av subjektivt välbefinnande, positiv affekt, IL-6, CRP, kortisol, upplevd stress, neuroticism samt demografiska variabler. Positiv affekt hade ingen signifikant effekt på någon av de inflammatoriska markörerna eller kortisol. Subjektivt välbefinnande hade inte någon signifikant effekt på CRP men reducerade signifikant IL-6 och kortisol och dessa effekter förblev signifikanta efter kontroll för samtliga kontroll och demografiska variabler. Följaktligen dras slutsatsen att subjektivt välbefinnande kan leda till lägre inflammation och HPA-axel aktivitet.

The clinical severity of Covid-19 varies greatly between individuals, and all underlying risk factors are not yet well understood. Previous studies have shown Covid patients to be enriched with autoantibodies against type I interferons, suggesting autoimmunity may be an underlying factor of susceptibility to severe disease. In this project, the interplay between severe Covid-19 and autoimmunity was investigated in 114 Swedish patients, sampled in April- May 2020 as well as longitudinal re-samplings 4 and 8 months later, using the infrastructure of the Human Protein Atlas and the SciLife lab autoimmunity and serology profiling unit. First, 16 patients with few comorbidities were analyzed for autoantibodies at a near proteome-wide scale using planar microarrays, after which a custom antigen panel was assembled based on observed reactivities and literature studies. The antigen panel was implemented in a 384-plex suspension bead array which was run for all patient samples and a control group. Among the Covid patients, 23 antigens were called as differentially reactive and 8 of them were proposed as relevant to immunoregulation or Covid pathogenesis. The results partially replicated previous findings of autoimmunity directed to type I interferons and offer a list of candidate autoantigens for further inquiries. / Allvarlighetsgraden av sjukdomen Covid-19 varierar kraftigt mellan individer och alla underliggande riskfaktorer är ännu inte förstådda. Tidigare studier har påvisat Covidpatienter som överrepresenterade med autoantikroppar mot typ I interferoner, vilket förespråkar autoimmunitet som en möjlig underliggande riskfaktor till att utveckla allvarlig Covid. I detta projekt användes infrastrukturen av det mänskliga proteinatlasprojektet och enheten för autoimmunitets- och serologiprofilering på SciLife lab för att undersöka samspelet mellan allvarlig Covid-19 och autoimmunitet i 114 st svenska patienter inlagda under april-maj 2020, samt från uppföljningsprover 4 resp. 8 månader senare. Till en början undersöktes 16 patienter med låg grad av samsjukdom för förekomst av autoan- tikroppar mot proteomet i stort med hjälp av mikroarrayer. En panel av antigen sammanställdes därefter baserat på resultaten och litteraturstudier. Panelen implementerades som en 384-plex kulsuspensionsarray vilken kördes för alla patientprover samt en kontrollgrupp. Ibland Covidpatienterna klassades 23 st antigen som överrepresenterade, varav 8 st avsågs relevanta för immunoreglering eller sjukdomsförlopp. Resultaten visades delvis återskapa tidigare fynd av autoimmunitet riktad mot typ I interferoner och erbjuda en lista av potentiella autoantigen för vidare efterforskningar.