Bakgrund: Diabetes mellitus typ II är en ökande folkhälsosjukdom där cirka fyra procent av Sveriges befolkning beräknas ha sjukdomen. Diabetes mellitus typ II är en kronisk sjukdom som kan leda till svåra komplikationer. Därmed är det viktigt att personer med sjukdomen får god information om egenvård för att själva kunna minska riskerna för att utveckla komplikationer. Inom diabetesegenvården är det viktigt med fysisk aktivitet, en god glukoskontroll, god fotvård samt en bra kost. En persons upplevelse är aldrig densamma som någon annan person i samma sist. Därför är det viktigt att sjukvårdspersonalen har en förståelse för hur personernas livsvärld kan förändras i samband med diabetes mellitus typ II.Syfte: Syftet med studien var att belysa vuxna personers upplevelse av att leva med diabetes mellitus typ II.Metod: Studien som gjordes var en litteraturstudie med en kvalitativ metod, med åtta artiklar som grund för resultatet. Innehållsanalysen genomfördes enligt Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys.Resultat: I resultatet framkom det att personernas upplevelse av att leva med diabetes mellitus typ II var blandade känslor där dem upplevde oro, trötthet, förändrad personlighet och en känsla av skam. De upplevde att sjukdomen påverkade deras vardag genom att de var tvungna att lägga om hela sin livsstil, genom bland annat egenvård. Personerna upplevde olika känslor angående egenvården där de flesta uttryckte en svårighet med att få in egenvården i vardagen. De kände även en stark känsla av att vilja leva, för både sig själva och familjen, vilket gjorde att dem var redo att kämpa. Personerna upplevde en oro för att få komplikationer så som amputation, blindhet och njurproblem. Slutsats: Studiens resultat framhävde att många personer med diabetes mellitus typ II upplevde en förändrad livsvärld. Att leva med sjukdomen gjorde att personerna upplevde en rad olika känslor och tankar, som sjukvårdspersonalen bör ha i beaktning. Genom ett livsvärldsperspektiv kan sjukvårdspersonalen få en ökad förståelse över vad personen med diabetes mellitus typ II upplever.

Diabetes Mellitus typ 2 förutspås vara fördubblad fram till år 2030 (WHO 2015). För att minska riskfaktorer och framtida diabetes relaterade komplikationer är det viktigt att egenvårdsbehandlingen är optimal för att förbättra individens livskvalité samt främja dennes hälsa. Syfte: Att belysa och identifiera vad som hindrar patienter med diabetes mellitus typ 2 att följa de råd om egenvård som sjuksköterskan ger. Metod: Studien är en litteraturstudie som följt Polit och Beck (2010) flödesschema, nio steg. Databaser som användes var CINAHL samt PubMed där åtta artiklar valdes ut. Två artiklar tillkom från manuell sökning i Google Scholar. Till analysen markerades text som svarade på studiens syfte och som sedan klassificerades i teman. Resultat: Åtta kategorier identifierades, okunskap, känslor, brist på självdisciplin, brist på socialt stöd, brist på tilltro, andra sjukdomar, tidsbrist samt begränsad ekonomi. Slutsats: Flera hinder till hanteringen av egenvården var förknippad med negativa känslor, bristande kunskap och fallerad tilltro till sjukvården. Upplevelser av att inte bli respekterad, bli bedömd och inte bli hörd av sjukvårdspersonal framkom. Begränsad ekonomi samt tidsbrist påverkade negativt då arbete och familj upptog större delen av individernas liv.

Introduktion: diabetes mellitus typ 2 är en progressiv hormonell sjukdom. Livsstilsförändringar i form av kostreglering och regelbunden fysisk aktivitet är väsentliga i behandlingen. Syftet med litteraturstudien var att beskriva motionens effekter på hälsorelaterad livskvalitet hos individer med diabetes mellitus typ 2. Metoden var en litteraturstudie som följde Polit och Becks  nio steg. Sökningen gjordes i databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarna kritiskt granskades och de som svarade på studiens syfte och uppfyllde kvalitetsgranskningens krav inkluderades i litteraturstudien. Under databearbetningen identifierades tre kategorier. Resultatet baseras på sju vetenskapliga artiklar och presenteras i kategorierna förbättrad fysisk hälsa, förbättrad psykisk hälsa och förbättrat generellt välbefinnande. Motion hade positiva effekter i alla tre kategorierna men förbättringen berodde på motionens intensitet och varaktighet, samt vilka instrument användes för att mäta livskvalitet. Slutsats: regelbunden motion hade effekt på diabetes mellitus typ 2. Den förbättrade inte bara den fysiska funktionen och aktiviteten utan minskade även symtom på depression och ångest samt bidrog till ett generellt välbefinnande.

Bakgrund: Enligt världshälsoorganisationen WHO har 347 miljoner människor diabetes runt om i världen. WHO menar att diabetes kommer vara den sjunde ledande orsaken till död år 2030. Diabetes typ 2 kan vara genetiskt betingad och den påverkas av livsstilsfaktorer såsom kost, motion, ålder och tobaksvanor. Vilket innebär att det är viktigt att diabetiker har kunskap och rätt tillvägagångssätt för att kunna hantera och utföra egenvårdsaktiviteter. Sjuksköterskans roll är att stödja och främja egenvården. Syfte: Syftet var att belysa vårdsökande personers upplevelser av egenvård vid diabetes mellitus typ 2. Metod: En litteraturöversikt som sammanställdes av 12 kvalitativa artiklar. Resultat: Upplevelser av rädsla, kunskapsbrist, och svårigheter med att göra val som gynnar egenvård framkom. Sociala relationer visar sig också spela stor roll då utanförskap är en upplevelse som hindrade egenvården. Socialt stöd är viktigt för egenvården, brist på stöd medförde svårigheter i hanterandet av egenvården Slutsats: Litteraturöversikten tyder på att närstående bör involveras och utbildas mer för kunna stödja den diabetesdrabbade i utförandet av egenvård. Framtida forskning bör vara inriktad på hur sjukvårdspersonal förmedlar kunskap till personer med diabetes mellitus typ 2. / Background: According to the World Health Organization (WHO) has 347 million people diabetes around the world. (WHO) says that diabetes will be the seventh leading cause of death by 2030. Type 2 diabetes may be genetically determined and influenced by lifestyle factors such as diet, exercise, age and smoking habits. Which means that it is important that diabetics have the proper approach to manage and perform self-care activities. The nurse's role is to support and promote self-care. Purpose: The purpose of this study is to highlight people who seeks healthcare and their experiences of self-care in diabetes mellitus type 2.  Method: A literature review based on 12 qualitative articles where analyzed. Results: Experiences of fear, lack of knowledge, and difficulties in making choices that favor self-care emerged. Social relationships also appears to play a major role when alienation is an experience that prevented self-care. Social support is important for self-care, lack of support led to difficulties in managing their self-care. Conclusion: Next of kin should be involved and more educated to be able to support the person who sufferers from diabetes to promote self-care. Future research should focus on how health care professionals bring knowledge to people with diabetes mellitus type 2.

Zugl.: Giessen, Universiẗat, Diss., 2007.

Zugl.: Konstanz, Univ., Diss., 2008

Bamberg, Univ., Diss., 2003.

Bamberg, Univ., Diss., 2005.

München, Techn. Univ., Diss., 2004.

Im Rahmen der EFSD Studie erfolgt die Aufzeichnung von Blutzuckerdaten und Interpretation. Dabei erfolgte die Unterteilung in vier Therapiegruppen: Patienten mit reiner Insulintherapie, mit OAD-Therapie, mit einer Kombination aus Insulin und OAD-Therapie sowie mit einer diätetischen Therapie. Unterschieden wurde innerhalb der Therapiegruppen zwischen Dialysezeiten und dialysefreier Zeit. Die definierten Hypoglykämieintervalle (Hypoglykämie 51 bis 70 mg/dl, schwere Hypoglykämie ≤ 50 mg/dl) wurden in den verschiedenen Gruppen und Zeiten ausgewertet. Insgesamt kam es während der Gesamtaufzeichnungszeit zu einem prozentual geringen zeitlichen Auftreten von Hypoglykämien sowohl während der Dialysezeit als auch während der dialysefreien Zeit. Die Therapiegruppen unterschieden sich deutlich in ihrer Gruppengröße. Durch die entsprechenden Vorerkrankungen besteht bereits ein deutlich erhöhtes Hypoglykämierisiko und damit erhöhtes Mortalitätsrisiko bei der untersuchten Patientenkohorte. Im Vergleich aller vier unterschiedenen Therapiegruppen ergab sich keine statistische Signifikanz bezüglich eines erhöhten Hypoglykämierisikos bei einer Therapiegruppe. Weder zeigte sich eine Signifikanz während der Dialyse noch in der dialysefreien Zeit. Auch in der Auswertung der HbA1c-Werte besteht eine breite Verteilung, sodass keine zuverlässige Aussage über eine Hypoglykämieneigung abgeleitet werden kann. / In the EFSD Studie blood glucose was was recorded and evaluated. Therefore, four groups were defined: stand-alone insulin therapy, therapy with oral-antidiabetic drugs, combined insulin and OAD therapy and dietetic therapy. Within these four groups, the time during dialysis and off-dialysis was observed. The times of defined intervals of hypoglycaemia (light hypoglycaemia 51 – 70 mg/dl and severe hypoglycaemia <50 mg/dl) were recorded and evaluated. Within the whole measuring time, hypoglycaemia occurred only in a very low percentage during dialysis and off-dialysis time. The groups clearly differed in size. Because of pre-existing conditions, the risk for hypoglycaemia and the mortality risk was increased. The comparison within these four groups showed no statistically significant difference regarding hypoglycaemic episodes. This includes dialysis and off-dialysis time. The evaluation of Hba1c showed a wide range, so a risk for hypoglycaemia was not evaluable.