No description available.

Il est désormais commun de reconnaître que le cinéma, aujourd’hui, s’émancipe de son dispositif médiatique traditionnel, adoptant maintes formes liées aux champs culturels qui l’accueillent : jeux vidéo, web, médias portatifs, etc. Toutefois, c’est peut-être le champ des arts visuels et médiatiques contemporains qui lui aura fait adopter, depuis la fin des années soixante, les formes les plus désincarnées, allant parfois jusqu’à le rendre méconnaissable. À cet effet, certaines œuvres sculpturales et installatives contemporaines uniquement composées de lumière et de vapeur semblent, par leurs moyens propres, bel et bien reprendre, tout en les mettant à l’épreuve, quelques caractéristiques du médium cinématographique. Basé sur ce constat, le présent mémoire vise à analyser, sur le plan esthétique, cette filiation potentielle entre le média-cinéma et ces œuvres au caractère immatériel. Pour ce faire, notre propos sera divisé en trois chapitres s’intéressant respectivement : 1) à l’éclatement médiatique du cinéma et à sa requalification vue par les théories intermédiales, 2) au processus d’évidement du cinéma – à la perte de ses images et de ses matériaux – dans les pratiques en arts visuels depuis une cinquantaine d’années, et 3) au corpus de l’artiste danois Olafur Eliasson, et plus spécialement à son œuvre Din Blinde Passager (2010), qui est intimement liée à notre problématique. Notre réflexion sera finalement, au long de ce parcours, principalement guidée par les approches esthétiques et philosophiques de Georges Didi-Huberman et de Jacques Rançière. / It is now common to acknowledge that cinema, today, is emancipated from its traditional media figure, adopting various forms related to the cultural fields that welcome it : video games, web, portable medias, etc. However, it is perhaps the visual and media contemporary arts that have morphed it, since the late sixties, into the most disembodied forms, even sometimes beyond recognition. To this end, some contemporary sculptures and installations only composed of light and steam seem, by their own means, to have adopted, and simultaneously put to the test, some characteristics of the cinematographic medium. Based on this observation, this paper aims to analyze, on an aesthetic level, this relationship between media-cinema and the nature of these immaterial artworks. To do so, our analysis will be divided into three chapters focusing respectively on : 1) the expansion of the cinema and its requalification as seen by intermedial theories, 2) the cinema’s loss of its images and materials in some visual art practices since the last fifty years, and 3) the artistic corpus of Danish artist Olafur Eliasson, and more precisely his work entitled Din Blinde Passenger (2010), which is intimately related to our subject matter. Finally, our reflection will mainly be guided by the aesthetic and philosophical approaches of Georges Didi-Huberman and Jacques Rancière.

Il est désormais commun de reconnaître que le cinéma, aujourd’hui, s’émancipe de son dispositif médiatique traditionnel, adoptant maintes formes liées aux champs culturels qui l’accueillent : jeux vidéo, web, médias portatifs, etc. Toutefois, c’est peut-être le champ des arts visuels et médiatiques contemporains qui lui aura fait adopter, depuis la fin des années soixante, les formes les plus désincarnées, allant parfois jusqu’à le rendre méconnaissable. À cet effet, certaines œuvres sculpturales et installatives contemporaines uniquement composées de lumière et de vapeur semblent, par leurs moyens propres, bel et bien reprendre, tout en les mettant à l’épreuve, quelques caractéristiques du médium cinématographique. Basé sur ce constat, le présent mémoire vise à analyser, sur le plan esthétique, cette filiation potentielle entre le média-cinéma et ces œuvres au caractère immatériel. Pour ce faire, notre propos sera divisé en trois chapitres s’intéressant respectivement : 1) à l’éclatement médiatique du cinéma et à sa requalification vue par les théories intermédiales, 2) au processus d’évidement du cinéma – à la perte de ses images et de ses matériaux – dans les pratiques en arts visuels depuis une cinquantaine d’années, et 3) au corpus de l’artiste danois Olafur Eliasson, et plus spécialement à son œuvre Din Blinde Passager (2010), qui est intimement liée à notre problématique. Notre réflexion sera finalement, au long de ce parcours, principalement guidée par les approches esthétiques et philosophiques de Georges Didi-Huberman et de Jacques Rançière. / It is now common to acknowledge that cinema, today, is emancipated from its traditional media figure, adopting various forms related to the cultural fields that welcome it : video games, web, portable medias, etc. However, it is perhaps the visual and media contemporary arts that have morphed it, since the late sixties, into the most disembodied forms, even sometimes beyond recognition. To this end, some contemporary sculptures and installations only composed of light and steam seem, by their own means, to have adopted, and simultaneously put to the test, some characteristics of the cinematographic medium. Based on this observation, this paper aims to analyze, on an aesthetic level, this relationship between media-cinema and the nature of these immaterial artworks. To do so, our analysis will be divided into three chapters focusing respectively on : 1) the expansion of the cinema and its requalification as seen by intermedial theories, 2) the cinema’s loss of its images and materials in some visual art practices since the last fifty years, and 3) the artistic corpus of Danish artist Olafur Eliasson, and more precisely his work entitled Din Blinde Passenger (2010), which is intimately related to our subject matter. Finally, our reflection will mainly be guided by the aesthetic and philosophical approaches of Georges Didi-Huberman and Jacques Rancière.

Thesis (M.F.A.)--Otago Polytechnic, 2008. Includes bibliographical references. / Thesis typescript. Supervisors: Adrian Hall, Michele Beevors. Otago Polytechnic department: School of Art. "October 2008." Accompanied by a website of the exhibition of the author's artistic.

Construite sur une analyse approfondie des archives de Robert Smithson, cette thèse réévalue la série des Nonsites (1967-1969) dans sa relation d'inspiration avec les Géosciences. Elle rappelle le contexte culturel des années soixante comme toile de fond pour l’inspiration de l’artiste et détermine l’envergure de son expertise dans le domaine des sciences. Des documents préparatoires inédits viennent éclairer son processus de création et la manière dont il formule ses œuvres complexes, à partir des sources géologiques, de l'information scientifique et de la muséographie. La relation entre arts et sciences apparaît centrale dans l’élaboration des Nonsites. Chaque œuvre de la série est ainsi rattachée à ses sources artistiques et scientifiques et révèle le moment historique de l’émergence de la sculpture post-minimale. Le jeu de l’espace muséal avec la tridimensionnalité est alors enrichi par le déploiement de strates d’informations contextuelles et crée les prémices d’une interaction nouvelle entre œuvre et spectateur.De plus, deux perspectives ouvertes sur un choix d'œuvres de Giuseppe Penone et Olafur Eliasson démontrent comment leurs démarches artistiques sont en résonance avec les préoccupations créatives de Smithson. Il est ainsi possible de problématiser l’expédition scientifique de terrain (et la manière de penser le territoire qui lui préexiste), ainsi que les agencements muséographiques en art comme en sciences comme sources déterminantes dans la confluence de l’art et des sciences. / Based on a thorough analysis of Robert Smithson's archives, this dissertation re-evaluates the Nonsites series (1967-1969) in its inspirational relationship with the Geosciences. It recalls the cultural context of the sixties as a backdrop for the artist's inspiration and determines the scope of his expertise in the field of science. Unpublished preparatory documents enlighten his creative process and the way he formulates his complex works from geological sources, scientific information and museography. The relationship between arts and sciences is central to the development of the Nonsites. Each work in the series is thus linked to its artistic and scientific sources and reveals the spectacular historical moment of the emergence of post-minimalist sculpture. The play between the museum space and three-dimensionality is then enriched by the deployment of layers of contextual information and provides the basis for a new interaction between viewer and artwork.In addition, two perspectives are drawn towards the work of Giuseppe Penone and Olafur Eliasson and demonstrate how their artistic approaches resonate with Smithson's creative concerns. It is thus possible to problematize the scientific field expedition (and the analysis of the territory, its prerequisite), as well as the museographic arrangements, as determining sources in the confluence of art and science.

Bevarandet av den biologiska mångfalden är viktigt både på internationell, nationell, regional och lokal nivå, bland annat på grund av dess betydelse för vår livsmedelsproduktion. I dagsläget minskar dock den biologiska mångfalden runt om i världen och förändrad mark- och vattenanvändning anges som den främsta orsaken till den pågående utrotningen. Som en del av arbetet att bevara den biologiska mångfalden har EU-kommissionen som mål att minst 30 procent att EU:s mark- och vattenområden ska getts ett rättligt skydd fram till 2030. Idag är mindre än 15 procent av Sveriges yta skyddad och takten för att utöka dessa områden avtar i och med regeringens beslut om kraftigt minskade resurser till Naturvårdsverket. Som ett resultat blir andra delar av lagstiftningen, som berör förvaltningen av naturvärden, än viktigare. Ett exempel på en sådan paragraf är 3 kap. 3 § Miljöbalken (SFS 1998:808) som avser att så långt möjligt skydda ekologiskt särskilt känsliga mark- och vattenområden från åtgärder som kan skada naturmiljön. Vad så långt möjligt egentligen innebär i praktiken och hur intresseavvägningar bör göras är dock ganska svårt att överblicka. Detta riskerar att resultera i att paragrafen tillämpas olika, i olika fall och i olika kommuner. Med detta som utgångspunkt avsåg studien genom att undersöka hur 3 kap. 3 § Miljöbalken kan tolkas samt att genom en diskursanalys jämföra hur utvalda kommuner förhåller sig till paragrafen. Undersökningen genomfördes med Emmelins och Lermans (2006) miljö- och planeringparadigm samt begreppet legitimitet som teoretisk utgångpunkt, för att bättre förstå lagstiftningens syfte och inriktning. För att kunna förstå hur den granskade paragrafen ska tolkas behöver man dels se till de delar av Miljöbalkens förarbeten som berör paragrafen, men även andra paragrafer och lagar med tillhörande förarbeten, är av högsta relevans för tolkningen. Därigenom kan en, om än komplex, bild ges av hur paragrafen avses tillämpas. För att ge en mycket förenklad överblick av tolkningen kan det sammanfattningsvis konstateras att vissa paragrafer och ställningstaganden i förarbetena stärker skyddet av ekologiskt särskilt känsliga områden (ESK-områden), medan andra reducerar det. Vad gäller hur eventuella intressemotsättningar ska hanteras i frågor som berör ESK-områden, pekas allra främst olika typer av samhällsekonomiska intressen samt ändamålsenligt byggande ut som intressen som kan väga tyngre än ESK-områden. På grund av att dessa begrepp är förhållandevis vaga kan många olika typer av intressen och åtgärder inrymmas i dessa, vilket försvagar skyddet av ESK-områden. Som ett resultat överlåts en del av ansvaret för den biologiska mångfalden till de kommunala politikerna, som genom det kommunala planmonopolet styr den förändrade markanvändningen. Därigenom påverkas bevarandet av vår biologiska mångfald av enskilda politikers syn på naturvärden och huruvida de anser att dessa är bevarandevärda eller ej, i förhållande till andra typer av intressen. Till följd har, utöver kommunernas förhållande till ESK-områden, även deras syn på naturvärden granskats. Sett till resultatet kan det konstateras att kommunerna syn på naturvärden överensstämmer förhållandevis väl med hur gediget deras underlag över ESK-områden är. Järfällas och Österåkers kommun lade båda stort värde vid bevarandet av naturvärden, och båda hade även tagit fram kartmaterial över kommunens samtliga ESK-områden. Järfälla stod dock ut, i och med att de även tagit fram ett separat underlag som endast fokuserade på ESK-områden, något som är mycket ovanligt i Sverige, om inte unikt. Norrtäljes kommun hade däremot betydligt mindre fokus på naturvärden och istället ett stort fokus på tillväxt. De saknade även kartmaterial över sina ESK-områden, men var samtidigt den kommun som i sin översiktsplan bäst beskrev vad ett ESK-område var och vad det kunde tänkas innehålla. I studiens slutsats konstaterades framför allt två saker. Det ena var att de olika kommunerna i viss mån skiljde sig åt vad gällde vad som inkluderades i ESK-områden. Detta resulterar i att områden med motsvarande ekologiska funktioner ges ett juridiskt skydd i en kommun, medan det i en annan kommun uteblir. Detta trots att samtliga kommuner utgår från samma lagstiftning. Den varierande tillämpningen av lagen antas dock i viss mån kunna förebyggas om vägledning hur lagstiftningen ska tolkas tas fram på nationell nivå, något som idag helt saknas. Det andra som konstateras är att lagens tolkningsutrymme, som möjliggör för intresseavvägningar i enskilda fall, är viktigt för att kunna genomföra en hållbar planering. Samtidigt riskerar vi i dagsläget att inte uppnå målet om ett 30-procentigt skydd av landets mark- och vattenområden innan år 2030. Därmed behöver den typen av regelverk som 3 kap. 3 § Miljöbalken utgör, i viss mån täcka upp för detta. Genom att tydligare fastslå vilka typer av intressen som får ligga till grund för en exploatering eller annan typ av störning av ESK-områden, kan det säkerställas att exempelvis kortsiktiga intressen inte tillgodoses på bekostnad av en biologisk mångfald som i många fall är svår eller omöjlig att återställa. Sammanfattningsvis föreslås alltså att nationell vägledning tas fram samt att det juridiska skyddet av ESK-områden preciseras. Därigenom kan tolkning och tillämpning av 3 kap. 3 § Miljöbalken förenklas samtidigt som den biologiska mångfalden får ett förbättrat och mer homogent skydd.