Only a few studies have examined relationships between social anxiety and subtypes of empathy. Findings are mixed. The present study examined social anxiety severity on a continuum and how it related to affective and cognitive empathy in 684 nonpsychiatric adults (77% female). Participants completed an online battery of measures that included: a self-report measure of social anxiety severity (Fear of Negative Evaluation), a self-report measure with subscales for affective and cognitive empathy (Interpersonal Reactivity Index), and a behavioral measure of cognitive empathy (Reading the Mind in the Eyes Task; MIE). After statistically covarying for general anxiety severity, biological sex moderated the relationship between social anxiety severity and performance on the MIE task. In women, a higher severity of social anxiety related to better performance on the MIE. This relationship was not statistically significant in men. IRI subscale scores did not show significant main effects or interactions with sex in relation to social anxiety. The findings suggest a possible difference in how each sex experiences and/or develops social anxiety. This has implications for assessment and treatment. Future research should examine these relationships in more diverse psychiatric samples.

Tidigare forskning har visat att empatin är viktig för arbetare inom vården, så att de kan ge gensvar på kundernas upplevelser. Syftet var att undersöka om det finns skillnader i empati och vad de kan bero på hos kvinnor i vården. Studien använder Davis (1983) mätinstrument IRI som delades ut i pappersformat samt elektroniskt. Studien bestod av 108 kvinnor från olika städer i Sverige. Resultatet visade att (1) de som arbetat länge inom vården har högre perspektivtagande men mindre fantasi, än de som arbetat kortare tid,(2) personer från andra länder, än tre nordiska, känner mer personlig oro, (3) chefer har mer perspektivtagande än undersköterskor, (4) ingen skillnad visade sig i empati beroende på om personer har syskon, eller vilken syskonplacering de har. Förklaring till att perspektivtagande är högre hos dem som arbetat länge, kan bl.a. vara att människor som är äldre har erfarenheter och kunskaper om livet.

Studien handlade om bröstcancerpatienters upplevelser av empati hos läkare i läkar-patientmötet.  Fokus låg på att undersöka i hur stor utsträckning läkarens empatiska förmåga bidrar till upplevelsen av god vård. Metoden var av kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer utfördes med 12 bröstcancerdrabbade kvinnor. Resultatet gav kategorier tillhörande studiens tre frågeställningar. Frågeställningen om vad som utgör en empatisk läkare belystes av kategorierna (1) sätta sig in i den andres situation, (2) både känsla och handling, (3) kunskap, (4) informativ och (5) god lyssnare. Frågeställningen om icke-empatisk läkare belystes av kategorierna (1) dålig information, (2) opersonlig och (3) dålig förmåga att skapa god behandlingsallians. Frågeställningen om god vård belystes av (1) kontinuitet hos läkare, (2) bli sedd som individ och (3) mer tid hos läkare. I fall av brist på empati upplevde patienterna mindre grad av tillfredställande. God vård och empati är beroende av varandra, den ena kan inte existera utan den andre.

<p>I undersökningen om ungdomars attityder mot homosexuella ochheterosexuella brottsoffer utfördes ett experiment där 151 deltagare fick svara på en enkät. Det fanns fyra olika versioner av enkäter där brottsoffret varierade mellan hetero- och homosexuell man men även orten där brottet tog plats varierade mellan liten ort och stor stad. Resultatet visade ingen skillnad i ungdomars empati beroende på brottsoffrets sexuella läggning, dock visade det sig att unga kvinnor har något mer empati än unga män. Resultatet gav inte heller någon skillnad i ungdomars empati beroende på ort. Dock upptäcktes en interaktionseffekt i empati mellan ort och sexualitet som visade att om brottet tog plats i Stockholm kände deltagarna mer empati för en homosexuell man än en heterosexuell man samt att empatin blev motsatt i en liten ort. Resultaten visade ingen signifikant skillnad på empati mellan deltagarnas etnicitet och brottsoffrets sexualitet. Resultaten kan tillämpas som diskussionsmaterial för exempelvis gymnasieskolor.</p>

This study examined the use of a simulated patient, or programmed patient, to train clinical psychology graduate students to be empathic and respectful in the psychotherapeutic relationship. Twenty-five subjects were given a 50-minute training session with a simulated patient, an alternate training which consisted of viewing a video tape or were no-attention control subjects. The video tape used for the alternate training consisted of the section of "Three Approaches to Psychotherapy" in which Carl Rogers interviews the client, Gloria, followed by a discussion of empathy and respect. Training with the simulated client consisted of interviewing the "client" and receiving feedback from her. Pre-post empathy and respect skills were evaluated with Carkhuff's 5-point scales. Subjects' responses to recorded client statements were judged by two trained raters. Interjudge agreement ranged from .66 to .74. Analysis of variance revealed no significant difference between increases in empathy and respect for the three experimental groups. Subjects with more than one year of graduate clinical training profited significantly more (p = .05) from both training experiences than did subjects with less than one year of training. There was also a significant interaction between experimental training received and level of clinical experience, inexperienced subjects scoring higher with the simulated patient than with the video tape training. More advanced subjects scored higher with the video training than with the simulated patient training. Interview data indicated that the training with the simulated patient was perceived as useful and, in the case of more-experienced subjects, as being superior to the training with the video tape. Possible difficulties with the measurement of empathy and respect are discussed. The use of simulated patients is reviewed and the selection and training of simulated patients discussed in some depth.

Empati är en grundförutsättning för människors interaktion, kommunikation och förståelse för varandra. Forskning har visat att individer med depression och olika personlighetsstörningar har en tendens till nedsatt empati. I en enkätstudie med 205 deltagare, varav 162 kvinnor, undersöktes om sinnesstämning har ett samband med empati. Deltagarna försattes i en sinnesstämning, de fick tänka på positiva eller negativa händelse. Sedan läsa en negativt riktad vinjett om en gripande händelse. Sinnesstämning mättes med The Brief Mood Introspection Scale (BMIS) och empati med hjälp av Batsons empatiskala. Studien avser att fylla luckan som finns om sinnesstämning och empati hos människor i allmänhet. Manipulationen gav inget signifikant resultat. Resultatet visar dock ett positivt samband mellan sinnesstämning och empati från självskattningsskalorna. Deltagarna med positiv sinnesstämning rapporterade mer empati. Kvinnor kände mer empati är män och de äldre mer än yngre. Studien relaterar till att högre välmående hos individer kan skapa mer empati i samhället.

This thesis explores the long-standing debate in the field of psychotherapy around the use of humour in psychotherapy and the shift from outcome to process research in psychotherapy research. In line with the social constructionist framework of this study, the researcher’s position is outlined. The literature review describes the link between language and the construction of both the therapeutic relationship and humour. The functions of humour in psychotherapy are outlined, and the contribution that Conversation Analysis (CA) can make in this evolution. CA, with its focus on the social action of talk, is employed on three audio-tapes of psychotherapy within this research to identify the resources drawn upon by interactants, and to examine the sequential environments in which humour arises and the responses to humorous utterances. Linguistic devices used to create humour included hyperbole, irony in conveying contrasting incongruent frames of reference, repetition, empathic self-disclosure, sarcasm, facetiousness, normalising statements, humorous impersonation and anthropomorphic personification. Humour emerged in the sequential environment of repeating and elaborating on diverging viewpoints outside of therapy. Humour in the context of persuasion and resistance functioned to dismantle client resistance and contrast their competing perspectives. Humour made in the context of uncertainty exaggerated pre-existing conversational disruption, allowing a move into repair. Humour was used to contrast new and old ways of viewing situations in the process of therapeutic change. Therapists used humour strategically to move into therapeutic tasks such as formulation, reinterpretation, lexical substitution, invitation to express emotion, praise for following an intervention and empathy. Results are discussed in relation to humour's potential place in pertinent areas of therapy such as the therapeutic relationship, empathy and emotional connectedness, unconditional positive regard, congruence, resistance, uncertainty and change. Clinical implications are summarised drawing on these concepts. Strengths and limitations of the project are outlined, future research suggested and reflections by the researcher conclude this thesis.

Elever med sociala och emotionella svårigheter beskrivs ibland som problematiska och svårhanterliga. Lärarens bemötande och inlevelseförmåga av eleven är av stor betydelse. Syftet med studien var att undersöka lärares empati i mötet med elever med utagerande beteende. Centralt har varit hur empatin yttras samt om lärares empati skiljer sig åt mellan elever med och utan diagnos. Utifrån att deltagarna fick läsa två olika fallbeskrivningar utfördes en skriftlig intervju med totalt 13 personer, varav nio kvinnor och fyra män. I fallbeskrivningarna redogjordes för två scenarier med elever i utsatta situationer. Kvalitativ innehållsanalys användes som forskningsmetod och därav baserades studien på tolkning av texter. Med en hermeneutisk ansats i studien fanns en strävan om att inta en så objektiv ställning som möjligt till texterna. Analysen resulterade i ett antal bemötanden som är vanliga hos lärare: (1) läraren visar varsamhet och hänsyn till eleven, (2) läraren känner ansvar, (3) läraren vill förstå eleven, (4) läraren skuldbelägger inte eleven, (5) läraren vill hjälpa eleven. Resultat pekar på stor empatisk förmåga hos lärarna inom dessa områden. Det var även vanligare att lärarna bemötte eleven med diagnos mer empatiskt än eleven utan diagnos. Resultaten kan vara till hjälp för lärare att öka sin medvetenhet kring empati.

The rising prevalence of media use and the decreasing use of books create a need for research on the positive learning effects these platforms may have on children. This study will explore how learning platforms (specifically books, television, and computers) in early childhood affect development of social awareness – in particular, empathy and altruistic behavior. The researcher will recruit approximately 192 participants, ages 3 to 5, and randomly assign them to one of three groups: book readers, television viewers, and computer gamers. The subject of the platform will be kept consistent through the use of the children’s television program Daniel Tiger’s Neighborhood. The dependent variables, empathy and altruistic behavior, will be measured in the lab before and after a 6-month period in which the platform stimuli will be presented in the children’s homes by parents. All learning platforms are expected to have a positive effect on empathy and altruistic behavior, with books having the highest effect in participants. The results will help caregivers, parents, and teachers take steps to effectively create a better social awareness learning environment for children.

Moral philosophers like Martha Nussbaum, Philippa Foot, and Michael Weber argue for what I call the “Neo-Stoic Reading” of Nietzsche, which includes two claims: first, Nietzsche allegedly recommends the relentless pursuit of self-interest at the expense of other persons; second, he denies empathy any major role in the ethical life. I will argue that the Neo-Stoic view misses an important unifying theme in Nietzsche’s ethics and his criticism of morality—his investment in the value of honor—and that Nietzsche’s ethical recommendations involving empathy and even altruism can be better understood by situating them within an historical tradition of honor-based ethics.