Syftet med arbetet var att undersöka föräldratränares erfarenheter och upplevelser kring att vara tränare inom lagidrott där ens eget barn är aktivt deltagande i laget. Fokuset låg på drivkraften hos föräldratränarna, de upplevda för och nackdelar som finns, situationer som kan uppstå, de anpassade ledarskapet och utbildningserfarenheter. För att få fram ett resultat användes en kvalitativ metod i form av intervjuer som datainsamlingsmetod. Det utfördes sex intervjuer med både män och kvinnor som är eller har varit tränare för sina egna barn. Efter utförda intervjuer transkriberades och kodades varje intervju. Resultat visade på att föräldratränarrollen är en komplex situation och för med sig både för och nackdelar. Balansen i ledarskapet är inget som någon anser är lätt men de väljer att inta rollen för att de tycker att det är kul och att kunskaper från föräldrarna kan föras vidare till barnen i laget. Utbildning inom den sport man är tränare inom är något som alla fått, men mindre kring föräldratränarrollen.Resultatet har visat att det är en liten utbildningslucka kring just föräldratränarrollen och det är någonting som alla föräldrar efterfrågar. Drivkraften att föräldrar intar rollen är kunskap, engagemang och att man har sitt egna barn i laget. Det finns både för- och nackdelar med att vara föräldratränare. Alla föräldratränares upplevelser och erfarenheter är relativt lika samt anpassningarna de gör i ledarskapet är densamma. Den största procenten utav ideella tränare består av föräldratränare och utan de hade föreningsidrotten i Sverige inte fungerat.

Syftet med den här studien är att undersöka hur tränare rekryteras på klubbnivå inom barn- och ungdomshandboll. Studien utgår ifrån följande tre frågeställningar: Hur rekryteras handbollstränare i Stockholms handbollsklubbar? Hur arbetar handbollsklubbar med utbildning? Har kvinnor och män samma möjligheter som handbollstränare? Fem sportchefer från några av de största handbollsklubbarna i Stockholm har intervjuats med en semi-strukturerad intervjuform och svaren som framkommit har analyserats och diskuterats i relation till den tidigare forskningen kring ämnena: rekrytering av tränare, utbildning och genus. Av resultaten framkom att alla som vill får bli tränare, men att bara vissa blir tillfrågade, vilket är en begränsande faktor. Flera av klubbarna har intentioner att rekrytera unga ledare, men resultatet blir mer ofta att föräldrar får ”ta sitt ansvar” och ta hand om laget för att ingen annan tränare finns tillgänglig. Synen på förbundets utbildningar är delad. Bas-utbildningen anses givande medan Tränarskola 1 ofta omnämns som för tidskrävande eller att den har för enkla kunskaper. Flera av klubbarna har interna utbildningar, som de anser är mer givande för specifika målgrupper. Kvinnor och män har samma möjlighet att bli tränare. Trots detta är det majoritet manliga tränare i alla klubbar. Detta härleder då till en större sannolikhet att de som blir tillfrågade för tränarroller faktiskt är män. Alla handbollsklubbar som deltog i studien har liten eller ingen struktur alls för hur tränare skall rekryteras och bibehållas. Om handbollsklubbar skulle vara mer medvetna om konsekvenser av rekrytering och deras agerande, så skulle fler klubbar kunna rekrytera fler tränare. Framförallt handlar det om att tillfråga fler och inte utesluta någon vid urvalet. Det är också viktigt med mentorskap vid nyrekryterade tränare och visa dem uppskattning för att få dem att stanna längre som tränare. Detta skulle minska dagens ledarbrist och samtidigt leda till personlig utveckling hos tränarna och fler som vill vara närvarande.