Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.

This article aims to provide both efficient and just ways of sharing mitigative and adaptive climate burden costs. Time is an important factor when constructing policies which are set out to turn negative temperature trends around. Justice is another crucial value to consider when deciding who ought to carry out these climate burdens. Moreover, how we consider efficient and just sharing of burden costs, relies on practicality in relation to moral responsibility. Moral responsibility can be applied to those who have polluted and those who have benefitted from pollution. However, there are practical issues that hide between the lines. Justice grounded only on moral responsibility, such as ‘the polluter pays principle’ and ‘the beneficiary pays principle’, can only account for a limited portion of climate burdens. Because there are leftover burdens that need to be shared, and a climate window of opportunity to regard, we need to allocate the burdens both fairly as well as efficiently, such as ‘the ability to pay principle. In this paper, I will present a case that takes all of these dimensions into account and I will illustrate that it indeed can be effective to be just when sharing all climate burdens. / Denna artikel strävar efter att visa både effektiva och rättvisa sätt att fördela klimatbördan på. Denna börda innebär kostnaderna av att reducera utsläpp och anpassa samhället efter klimatförändringarna. Tid är en viktig faktor när vi konstruerar lagar och regler som syftar till att ändra riktning på den negativa temperaturutveckling forskare varnar oss för. Rättvisa är också en viktig komponent vi behöver ta hänsyn till när vi överväger vilka som bör axla klimatbördan. Hur vi överväger effektiva och rättvisa klimatfördelningar, beror på praktikalitet i relation till moraliskt ansvar. Moraliskt ansvar kan bland annat tillskrivas de som förorenar och de som gynnas av att förorena. Däremot finns det praktiska svårigheter som gömmer sig mellan raderna. Rättvisa som endast grundas på moraliskt ansvar, såsom ’förorenaren betalar’, ’den som gynnas av att förorena betalar’, kan enbart stå för en begränsad del av klimatbördan. Eftersom resterande börda också behöver fördelas blir vi tvungna att distribuera återstående börda både rättvist och effektivt, såsom ’de som2kan betala också ska’. I denna uppsats överväger jag dessa delar och kommer illustrera att det sannerligen är effektivt att vara rättvis när vi fördelar all klimatbörda.

Syftet med denna uppsats är i första hand att utreda, analysera samt utvärdera den närmare innebörden av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. 2 § MB och, i andra hand, om begreppet, utifrån de aktuella intressena på området är ändamålsenligt utformat. Den övergripande frågeställningen utgörs av om någon annan än den som formellt sett driver verksamheten kan omfattas av verksamhetsutövarbegreppet och därmed det dit tillhörande avhjälpandeansvaret.  I anslutning till denna mer övergripande problemställning aktualiseras flertalet andra delfrågor, varav de mest centrala kan sammanfattas enligt följande. i) Under vilka förutsättningar kan bakomliggande aktörer svara såsom verksamhetsutövare och därmed omfattas av avhjälpandeansvaret? ii) Kan Sverige, i avsaknad av en mer precis verksamhetsutövardefinition, anses leva upp till sina unionsrättsliga åtaganden? iii) Hur förhåller sig verksamhetsutövarbegreppet till ansvarsgenombrottsinstitutet iv) Föreligger det ett behov för en mer effektiv eller tydligare reglering rörande verksamhetsutövaransvaret och hur kan en sådan i sådant fall kan utformas? I förevarande uppsats aktualiseras därmed, av naturliga skäl, tre olika rättsområden; miljö-, EU- och associationsrätt men utgångspunkten är primärt miljörättslig.