<p>För många fattiga länder, främst i Afrika, har det blivit uppenbart att skuldbördan har utvecklats till en skuldfälla som är mer eller mindre omöjlig att ta sig ur. 1996 presenterade Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken HIPC-initiativet; Highly Indebted Poor Countries, som är en strategi för hur skuldbördan för världens fattigaste länder skulle kunna skrivas ner till en mer hanterbar nivå. Initiativet kan sägas ha vuxit fram ur den kritik som IMF och Världsbanken har fått för tidigare skuldlättnadsstrategier. Samtidigt presenterades en strategi för fattigdomsbekämpning; eng. Poverty Reduction Strategy (PRS). Målet är att de resurser som frigörs i och med skuldavskrivningarna ska komma de fattigaste till del.</p><p>Syftet med denna uppsats är att föra en teoretisk och en empirisk diskussion kring effekterna av en skuldlättnad på fattigdomen, inom ramen för HIPC II. Dessutom är avsikten att föra en diskussion kring hur detta initiativ kan förbättras med utgångspunkt från de fattiga i samhället.</p><p>En stor skuldbörda utgör ett hinder för fattigdomen men huruvida en reducering av skulden leder till att fattigdomen minskar är avhängigt den politiska viljan i landet. På samma sätt är resultatet av landets PRS avhängig den politiska viljan. Oberoende av den politiska viljan i landet öppnar HIPC för en dialog i landet mellan regeringen och det civila samhället vilket främjar demokratiseringen och således fattigdomsbekämpningen.</p><p>I uppsatsen presenteras välfärdsfaktorn som är den andel av statens intäkter som med nödvändighet måste ägnas åt att garantera befolkningens livsuppehälle och inte kan användas till att reglera ekonomiska förpliktelser mot utlandet. Välfärdsfaktorn beror på den politiska viljan i landet, som i sin tur har sin grund i demokratins mognad. Med teorin om välfärdsfaktorn som grund presenteras följande förslag till förändringar av HIPC II: För att garantera att fattigdomsbekämpningen fokuserar på de allra fattigaste i samhället kan PRS kopplas till välfärdsfaktorn. Vidare bör skuldavskrivningar justeras med hänsyn till externa faktorer för att inte effekterna av välfärdsfaktorn ska undermineras. Välfärdsfaktorns effekter riskerar dessutom att gå förlorade om inte incitament för demokratiseringen skapas i länder med svag politisk vilja. För att komma till rätta med denna problematik kan en fond inrättas där resurser från skuldavskrivningar ackumuleras. Fonden blir tillgänglig för landet då en demokratisk regering tillträder.</p>

<p>Sedan de borgerliga partierna varit i opposition har man efterlyst förändringar inom den svenska utvecklingspolitiken. Utvecklingspolitiken är samlad i skrivelsen Politik för global utveckling(PGU). Arbetets syfte är att undersöka om det skett några förändringar inom PGU sedan de borgerliga partierna intagit regeringsställning år 2006. Frågorna som är ämnade att besvaras är dels om det går att urskilja några väsentliga skillnader mellan den föregående socialdemokratiska regeringens politik för global utveckling och den nuvarande borgerliga regeringens och dels om den politik för global utveckling som den borgerliga regeringen för, är en del av lösningen på en internationellt ickefungerande utvecklingspolitik. Genom en kvalitativ textanalys är avsikten att utföra en komparation mellan de två regeringarnas PGU för att på så sätt uppvisa eventuella skillnader. Dessutom jämförs den borgerliga regeringens PGU med en utvärdering gjord av OECD:s biståndsorganisation DAC, för att på sätt se om deras PGU kan vara en del av lösningen på den internationellt ickefungerande utvecklingspolitiken. De slutsatser som har dragits är bl.a. att skillnaden mellan de två regeringarna är liten och att detta har sin förklaring i att konsensus inom utrikespolitiken anses fördelaktigt för Sverige. För övrigt anses den borgerliga regeringens PGU vara en del av lösningen på den internationellt ickefungerande utvecklingspolitiken.</p>

Sedan de borgerliga partierna varit i opposition har man efterlyst förändringar inom den svenska utvecklingspolitiken. Utvecklingspolitiken är samlad i skrivelsen Politik för global utveckling(PGU). Arbetets syfte är att undersöka om det skett några förändringar inom PGU sedan de borgerliga partierna intagit regeringsställning år 2006. Frågorna som är ämnade att besvaras är dels om det går att urskilja några väsentliga skillnader mellan den föregående socialdemokratiska regeringens politik för global utveckling och den nuvarande borgerliga regeringens och dels om den politik för global utveckling som den borgerliga regeringen för, är en del av lösningen på en internationellt ickefungerande utvecklingspolitik. Genom en kvalitativ textanalys är avsikten att utföra en komparation mellan de två regeringarnas PGU för att på så sätt uppvisa eventuella skillnader. Dessutom jämförs den borgerliga regeringens PGU med en utvärdering gjord av OECD:s biståndsorganisation DAC, för att på sätt se om deras PGU kan vara en del av lösningen på den internationellt ickefungerande utvecklingspolitiken. De slutsatser som har dragits är bl.a. att skillnaden mellan de två regeringarna är liten och att detta har sin förklaring i att konsensus inom utrikespolitiken anses fördelaktigt för Sverige. För övrigt anses den borgerliga regeringens PGU vara en del av lösningen på den internationellt ickefungerande utvecklingspolitiken.

Denna uppsats syftar till att undersöka om EU:s bistånd till Afrika tar hänsyn till om de afrikanska länderna har välutvecklade institutioner eller ej. Mycket forskning tyder på att givare av bistånd bör fokusera sitt bistånd till stater som har relativt hög institutionaliseringsgrad för att pengarna ska generera en positiv effekt. Jag undersöker detta genom att använda mig av en kvantitativ metod och regressionsanalyser för att få statistiskt material att tolka. Mina resultat tyder på att EU inte verkar utforma sitt bistånd genom att studera mottagarländernas institutionaliseringsgrad. Detta kan ses som en, av många, förklaringar till varför den afrikanska kontintenten inte uppvisar önskade resultat när det gäller fattigdomsbekämpning och demokratisk utveckling.

För många fattiga länder, främst i Afrika, har det blivit uppenbart att skuldbördan har utvecklats till en skuldfälla som är mer eller mindre omöjlig att ta sig ur. 1996 presenterade Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken HIPC-initiativet; Highly Indebted Poor Countries, som är en strategi för hur skuldbördan för världens fattigaste länder skulle kunna skrivas ner till en mer hanterbar nivå. Initiativet kan sägas ha vuxit fram ur den kritik som IMF och Världsbanken har fått för tidigare skuldlättnadsstrategier. Samtidigt presenterades en strategi för fattigdomsbekämpning; eng. Poverty Reduction Strategy (PRS). Målet är att de resurser som frigörs i och med skuldavskrivningarna ska komma de fattigaste till del. Syftet med denna uppsats är att föra en teoretisk och en empirisk diskussion kring effekterna av en skuldlättnad på fattigdomen, inom ramen för HIPC II. Dessutom är avsikten att föra en diskussion kring hur detta initiativ kan förbättras med utgångspunkt från de fattiga i samhället. En stor skuldbörda utgör ett hinder för fattigdomen men huruvida en reducering av skulden leder till att fattigdomen minskar är avhängigt den politiska viljan i landet. På samma sätt är resultatet av landets PRS avhängig den politiska viljan. Oberoende av den politiska viljan i landet öppnar HIPC för en dialog i landet mellan regeringen och det civila samhället vilket främjar demokratiseringen och således fattigdomsbekämpningen. I uppsatsen presenteras välfärdsfaktorn som är den andel av statens intäkter som med nödvändighet måste ägnas åt att garantera befolkningens livsuppehälle och inte kan användas till att reglera ekonomiska förpliktelser mot utlandet. Välfärdsfaktorn beror på den politiska viljan i landet, som i sin tur har sin grund i demokratins mognad. Med teorin om välfärdsfaktorn som grund presenteras följande förslag till förändringar av HIPC II: För att garantera att fattigdomsbekämpningen fokuserar på de allra fattigaste i samhället kan PRS kopplas till välfärdsfaktorn. Vidare bör skuldavskrivningar justeras med hänsyn till externa faktorer för att inte effekterna av välfärdsfaktorn ska undermineras. Välfärdsfaktorns effekter riskerar dessutom att gå förlorade om inte incitament för demokratiseringen skapas i länder med svag politisk vilja. För att komma till rätta med denna problematik kan en fond inrättas där resurser från skuldavskrivningar ackumuleras. Fonden blir tillgänglig för landet då en demokratisk regering tillträder.

<p>The purpose of this essay is to review the Swedish international development cooperation carried out by Sida to control whether the implementation of the international aid is compatible with the policy. There are a lot of different ways to implement the economic aid that are being used by the donors today. The Swedish method has since the 1960s mainly been focused on attempting to diminish the poverty in the world. In the latest time another goal has been added, that is a focus on supporting the civil rights. This essay will be concentrated to aim on what kind of countries receiving aid from Sweden, and exactly why these countries are being chosen.</p><p>The main question of this essay is: What countries are receiving the international developing aid, and how can this distribution be understood? To answer the main question there are two themes in the essay:</p><p>• What kind of countries is supposed to receive developing aid from Sweden according to the policy?</p><p>• What kind of countries is receiving the aid, and how can this be understood?</p><p>This essay is mainly based on quantitative data obtained from Sida, together with index of corruption and poverty will the different types of Swedish cooperation countries be described.</p><p>The conclusions of this essay are that there are two objectives of the policy: to fight poverty, and to strengthen the civil rights. What is noticeable in this essay is that it seems like there are more recipient of the aid from Sida that are relatively wealthy than there are poor. Still, it is obvious that the poor countries recieve a bigger amount of aid than the wealthy countries do. It is in other words difficult to declare which objective that is the superior one</p>

<p>Traditionally, governments are the main providers of development assistance and re-sponsible for stimulating social development in the third world. In recent years, Corpo-rate Social Responsibility has gained considerable ground and it is now common for corporations to get involved in activities resembling those carried out in the name of development assistance. A deconstruction of these two activities shows that they could be described as two definitions of the same concept. Through a set of research ques-tions, this thesis explores the relationship between CSR and development assistance and seeks to identify possibilities for future cooperation between them.</p><p>The purpose of the thesis is to investigate (1) if there is a future possibility for a com-mon strategy where CSR and Development Assistance collaborate; (2) if developing countries would benefit from corporate involvement in development assistance; and (3) who else could benefit from such a strategy.</p><p>The main conclusion is that there are substantial possibilities for future co-operation be-tween them. It seems clear from the research that neither governmental development as-sistance organizations nor corporations stand a chance to eradicate poverty alone. It is, however, crucial that poverty eradication has to be the common goal for all actors in-volved. For cooperation to succeed the public must realize that a collaborative strategy is a way of including more actors in pursuing the goal of poverty eradication and not a way of trasferring money from development assistance to corporations.</p><p>Further, distribution of responsibility becomes useless if legal or official guidelines are unable to decide who has the ultimate responsibility. It is importance that responsibility is also followed by accountability.</p><p>Corporations would benefit by gaining access to emerging markets and the possibilities for innovative business strategies. Development assistance agencies would by introduc-ing new strategies improve the results and get more resources to achieve effective po-verty reduction. If corporations and development assistance agencies collaborate and focus on long-term projects real effectiveness will be the result. The general opinion seems to be that with a clearly set goal, several coordinated actors have a better chance of achieving it than one.</p><p><em> </em></p>

Local perceptions and livelihood strategies have in this study been examined through extensive fieldwork in two villages in rural Pondoland in the former homeland Transkei in South Africa’s Eastern Cape Province. Using a bottom-up perspective, changes in livelihoods and the processes involved in choosing between and combining various types of livelihood activities are analysed. The study also looks at specific South African policies, targeted at poverty relief and restriction of natural resource use, from the local perspective and points at communication problems between the national and local levels. Livelihoods in Transkei are today often conceptualised as consisting of subsistence agriculture combined with monetary incomes in the forms of state pensions and remittances from migrant labourers. This view is challenged by the results of the present study, showing that local jobs are the major components of livelihoods in the studied villages. Informal jobs are stressed as constituting an important, and perhaps previously underestimated, part of local job opportunities. While pensions also do make important contributions to livelihoods, the significance of agriculture, livestock keeping and various forms of natural resource use is shown to be relatively low. Key insights are that livelihood activities in rural Transkei vary a lot between specific localities, and that important recent changes in livelihoods have taken place. Transkei is furthermore often conceptualised as a region where severe environmental degradation is taking place, a fact that is also contradicted by findings from the study area. In accordance with recent research on an ‘African degradation narrative’, the hopeless and homogenous picture of Transkei as a generally degraded region is questioned. These results are also used to critically examine concepts such as ‘multiple livelihood strategies’ and the tendency to generalise about rural livelihoods across regions, countries or even continents. / Lokala uppfattningar och försörjningsstrategier har i denna studie undersökts genom långvarigt fältarbete och omfattande intervjuer med lokalbefolkningen i två byar i den rurala kustregionen i Pondoland, i Sydafrikas f.d. ‘homeland’ Transkei (idag Östra Kapprovinsen). Under apartheidtiden tvingades Sydafrikas befolkning av afrikanskt ursprung i hög utsträckning att bo i dessa s.k. homelands, vilket anses ha lett till både fattigdom och omfattande miljöförstöring i dessa områden. Transkei konceptualiseras idag därför ofta som ett problemområde, där befolkningen överlever på småskaligt jordbruk, nyttjande av, statliga bidrag och pengar från släktingar som jobbar i storstäder. Denna studie ifrågasätter upprätthållandet av en sådan bild av Transkei, genom att peka på att majoriteten av hushållen i fältområdet idag har lokala jobb. I detta sammanhang har informella jobb en viktig och troligtvis tidigare underskattad roll. Studien pekar också på att försörjningsstrategier är föränderliga och att det finns stora skillnader mellan olika lokaliteter med avseende på olika försörjningsmöjligheter. Många studier i Afrika har på senare tid ifrågasatt antaganden om att olika regioner är generellt degraderade, och visat på att detta ofta kan vara ett narrativ som av olika skäl upprätthålls utan att närmare granskas. Denna studie visar däremot på att miljön i fältområdet inte är generellt degraderad och att lokalbefolkningen inte överutnyttjar naturresurserna. Därmed bidrar studien till att nyansera en ibland alltför homogen och hopplös bild av Transkei som region. Studien granskar också specifika Sydafrikanska policies för naturvård och fattigdomsbekämpning utifrån lokalbefolkningens perspektiv och visar på problematiska kommunikationsbrister mellan nationell och lokal nivå.

The global economy celebrates microcredit as poverty alleviation for the individual and as a way to boost a country’s economic growth. This study examines if results from previous research on Grameen Bank’s microcredits are supported by statistics. By using Exploratory Sequential Mixed Method, five themes was conducted from the qualitative findings and then analyzed from capability approach theory and Schumpeterian growth theory. Results indicates that poverty have declined in Bangladesh, but it also shows that income share for the poorest has not increased nor the female employment rate.  Both the consumption and the GDP for Bangladesh have increased, but the conclusion of this study suggest that microcredits are convoluted and needs further studies that are comprehensive with both qualitative and statistical research that are more detailed and profound. Since the available statistics are inadequate further research generally about microcredits are needed, especially if banks and organizations worldwide are going to use it as poverty alleviation.

Traditionally, governments are the main providers of development assistance and re-sponsible for stimulating social development in the third world. In recent years, Corpo-rate Social Responsibility has gained considerable ground and it is now common for corporations to get involved in activities resembling those carried out in the name of development assistance. A deconstruction of these two activities shows that they could be described as two definitions of the same concept. Through a set of research ques-tions, this thesis explores the relationship between CSR and development assistance and seeks to identify possibilities for future cooperation between them. The purpose of the thesis is to investigate (1) if there is a future possibility for a com-mon strategy where CSR and Development Assistance collaborate; (2) if developing countries would benefit from corporate involvement in development assistance; and (3) who else could benefit from such a strategy. The main conclusion is that there are substantial possibilities for future co-operation be-tween them. It seems clear from the research that neither governmental development as-sistance organizations nor corporations stand a chance to eradicate poverty alone. It is, however, crucial that poverty eradication has to be the common goal for all actors in-volved. For cooperation to succeed the public must realize that a collaborative strategy is a way of including more actors in pursuing the goal of poverty eradication and not a way of trasferring money from development assistance to corporations. Further, distribution of responsibility becomes useless if legal or official guidelines are unable to decide who has the ultimate responsibility. It is importance that responsibility is also followed by accountability. Corporations would benefit by gaining access to emerging markets and the possibilities for innovative business strategies. Development assistance agencies would by introduc-ing new strategies improve the results and get more resources to achieve effective po-verty reduction. If corporations and development assistance agencies collaborate and focus on long-term projects real effectiveness will be the result. The general opinion seems to be that with a clearly set goal, several coordinated actors have a better chance of achieving it than one.