Denna uppsats tar upp begreppet barnfattigdom och försöker gå till grunden med begreppets betydelse och härkomst. Med retorikern Kenneth Burkes teorier om språk och hermeneutikens tolkningsteorier som grund genomförs sedan en klusteranalys på Socialdemokraternas förre partiledare Håkan Juholts debuttal som under våren 2011 satte fokus på barnfattigdomsfrågan i Sverige. Som en avslutning redovisas hur argumentationen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna skiljer sig angående begreppet barnfattigdom samt hur vissa medier diskuterade begreppet efter Juholts tal.

This essay examines the appearance of Håkan Juholt, former party leader of the swedish social democratic party, in the norwegian/swedish talk show Skavlan, during Juholt’s crisis of confidence in the autumn of 2011. In this appearance it is clear that Juholt is badly treated by the host Fredrik Skavlan, and his guest, writer and journalist Linn Ullmann, while the audience seems to applaud and laugh at Skavlans and Ullmanns criticisms. The purpose of this essay is to investigate how, and why Juholt is treated in this way, and which rhetorical strategies Skavlan and Ullmann employ to create community between them selves and their audience. To understand this occurrence it is important to study Juholt’s rhetorical situation, and which conditions his lack of confidence creates for his appearance in Skavlan. Thus, I will perform two comparative analyses, by using cluster criticism, on one hand on how Juholt was spoken of in the media, and on the other hand on how Juholt is spoken of in his appearance in Skavlan. The goal of the first analysis is to determine how Aftonbladet are valuing Juholt, and how Aftonbladet are framing the ethos of Juholt. The goal of the second analysis is to identify how Skavlan and Ullmann are valuing Juholt, versus how Juholt is valuing himself. The purpose in doing this way is to identify a pattern, a common denominator, on how Juholt was framed in Aftonbladet and how Skavlan and Ullmann are responding to Juholt. This would show that Skavlan and Ullmann are valuing Juholt the same way as Aftonbladet did, i.e. negatively, and that their valuation are a result of Aftonbladets framing of Juholt, while Juholt is valuing himself positively. The results show a pattern in that both Aftonbladet and subsequently Skavlan and Ullmann are valuing Juholt negatively, and that both Skavlan and Ullmann are treating Juholt with suspicion and distance. First of all, the results show the persuasive effect Aftonbladet’s framing on Juholt had on Skavlan’s and Ullmann’s way in relating to Juholt. Secondly, the results show Juholt’s inability to adapt his communication to the situational constraints that surrounds both his crisis of confidence and the talk show as a medium. Thirdly, the results point to humour as an important rhetorical strategy to achieve identification and differentiation. Finally, this essay points to the talk show’s role as an admittedly important platform for consensus-building politicians, however, this requires an understanding of the rhetorical situation, and which cultural constraints that are inherent in both the audiences’ expectations on talk shows as a medium, and the host’s attempt at making an entertaining programme.

No description available.

Based on the concept of rhetorical situation, the purpose of this study is to compare and describe the three Socialist leader's May Day speech from the years 1954, 1978 and 2011. The results of the analysis showed that there is a big difference in how the leaders chooses to appeal to the rhetorical audience. Erlander, 1954, never appealed directly to his audience which Palme, 1978, did both initially as repeatedly throughout his speech. Juholt, 2011, has a personal and frequent appeal which is repeated throughout his speech, which is interpreted as a sign of the intimization of the public language. It proved difficult to discuss the Socialist rhetoric as one unified form. The rhetoric realm is influenced by too many external factors, such as the media, which makes it impossible to speak of it as one. The analysis revealed that the language of the 1th may-speeches is characterized by the people who use it. It is inevitable that the speaker puts his utmost emphasis, in both language and speeches. It would require a larger and more comprehensive analysis to allow any conclusions about a social-democratic language.Keywords: Rhetorical situation, genre, ethos-logos-pathos, 1th May, the Swedish Social Democratic Party, Tage Erlander, Olof Palme, Håkan Juholt

Bilder är bland det första som fångar tidningsläsarens uppmärksamhet och forskning visar att bilder i högre grad än den skrivna texten drar till sig uppmärksamhet. Därav kan bilden av en politiker som framställs på ett ofördelaktigt sätt i pressbilder påverka publikens uppfattning av denne. I sin tur påverkas hur vi som väljare tar ställning till dennes politik, då väljare tar ställning i politiska frågor ur det som ligger närmast i minnet. En fotografs bilder kan aldrig vara helt objektiva avbildningar eftersom fotografen väljer bildvinkel och avgör i vilket ögonblick bilden tas, dock anses bilder som starka bevis. Bilden blir en slags bekräftelse av att en händelse ägt rum när läsaren inte själv kunnat närvara på plats. Vårt syfte med denna studie var att genom semiotiska bildanalyser av bilderna som publicerats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet undersöka den visuella framställningen av Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och partiets tidigare ledare Mona Sahlin. Detta möjliggör en kvalitativ, jämförande studie med utgångspunkt i ett genusperspektiv. En jämförelse har även gjorts för att se hur den visuella framställningen av dessa två politiker skiljer sig i dags- och kvällspressen och vilka utmärkande bilder som förekom. I Håkan Juholts fall analyserades bilder från perioden 7-23 oktober 2011 då det uppdagades att han tagit ut felaktiga bostadsbidrag och i Mona Sahlins fall undersöktes perioden 10-15 november 2010 i samband med hennes beslut om att avgå som partiledare. Vi kom genom vår studie fram till att de båda partiledarna avbildades på skilda sätt. Mona Sahlin har fotograferats närmare än för Håkan Juholt som fotograferats längre ifrån. I Håkan Juholts fall har också hans blick många gånger varit fäst i kameran och en känsla av självsäkerhet och trygghet förmedlades genom bilderna vilket inte i Mona Sahlins fall då hon utstrålat skam och frånvaro. Bildvinklar mellan de båda har skilt sig åt, vilket vi tror grundar sig i invanda mönster hur kvinnor och män fotograferas och att vi tolkar det som att tidningarna slutligen väljer att publicera sådana bilder som förstärker skillnaderna.