Sammanfattning Den allmänna otillbörlighetsregeln i KL 4:5 är idag den enda återvinningsregel som har ett subjektivt rekvisit. Detta arbete skall dock inte behandla detta rekvisit utan istället fokusera på regelns kanske viktigaste rekvisit, nämligen otillbörlighetsrekvisitet. KL 4:5 är inte subsidiär till de övriga återvinningsreglerna i KL utan har ett brett tillämpningsområde. Denna regel kan komma att tillämpas trots att någon av de övriga återvinningsreglerna är aktuella. Detta om rättshandlingen företagits på ett otillbörligt sätt gentemot konkursboets borgenärer. För att återvinning skall kunna ske enligt KL 4:5 krävs att en rättshandling skall ha företagits. Vidare skall denna transaktion ha inneburit att en viss borgenär har gynnats framför en annan borgenär, att egendom undandragits från borgenärerna eller att gäldenärens skulder har ökat. Dessa rättshandlingar är typfallen där konkursborgenärerna kan drabbas av nackdel i förhållande till sin innestående fordran gentemot konkursboet. KL 4:5 innehåller förutom det subjektiva rekvisitet och kravet på nackdel också ett insolvensrekvisit. Är dessa rekvisit uppfyllda så skall en otillbörlighetsbedömning göras. Man skall här pröva om otillbörlighetsrekvisitet anses vara uppfyllt. Denna bedömning görs utifrån att man prövar om de olika typfallen av rättshandlingar företagits på ett otillbörligt sätt. Skulle så vara fallet går rättshandlingen åter. Omständigheter som gör att en rättshandling erhåller epitetet otillbörligt kan t.ex. vara att beloppet som transaktionen rör är att anses vara av betydande storlek. Detta arbete kommer grundligt att presentera och redogöra för de omständigheter som förarbetena, rättstillämpningen och doktrinen menar påverka otillbörlighetsbedömningen.

No description available.

No description available.

No description available.

Sweden's insolvency laws has been criticized both by lawyers operating within the nation and by the EU. The insolvency laws in the nation are underdeveloped and has not kept up with the globalization that is currently happening in the world. Because of the Bankruptcy law’s construction many of the debtors commit the crimes that are listed in chapter 11 BrB against their creditors to avoid filing for bankruptcy. The reasons for this may be that during bankruptcy or a reorganization within the business the debtors lose their influence over the company and have to rely on a trustee whom have the legal right to liquidate the business which is often the outcome of a bankruptcy or reorganization. This essay will present de lege lata and de lege ferenda with the help of current swedish law, how this affects the debtors in regards of committing crimes against their creditors and a comparison between international and swedish laws where the international laws shows a much more positive approach regarding bankruptcy with their ideas of fresh starts. The EU has introduced a directive that will enforce new insolvency laws in june 2019, the directives purpose is to harmonize the states insolvency laws in order to promote establishment over national borders which match their goals to encourage international affairs. The directive has taken the debtors side in favour of the creditors, which may help the competitive market and the state whom will collect taxes and other social fees. This approach may harm the creditors own businesses and cause them to have to file for bankruptcy due to unpaid debts. Regardless of where one stands on the issue of who should have the most protection during a bankruptcy there is an obvious need for a more globalized insolvency law to further the economical climate in the world today.

Företagsrekonstruktion är ett förfarande som regleras i lagen om företagsrekonstruktion, (1996:764), LFR, och syftar till att rekonstruera livsdugliga företag och således undvika onödiga konkurser. I Finland finns ett motsvarande förfarande vilket kallas företagssanering och det förfarandet regleras i lagen om företagssanering (25.1.1993/47), LFS. Sedan tillkomsten av LFR har antalet konkurser minskat. Organisationen World Bank rangordnar olika länders insolvensrättsliga lagstiftningar utefter vissa variabler där Finland placerar sig över Sverige. I Sverige föreligger det viss problematik i att företag som saknar grund för rekonstruktion utnyttjar LFR:s bristfälliga reglering för att erhålla exempelvis lönegaranti. En aktuell händelse visar på detta efter ett beslut från Ystad tingsrätt mål Ä 2578-18 (Ringduve Taxi) där ett taxibolag beviljats rekonstruktion trots att de inte haft förutsättningarna för det. Syftet med studien är dels att jämföra de skillnader och likheter som föreligger mellan LFR och LFS dels undersöka hur LFR bör utformas och ändras för att inte användas som ett brottsverktyg. Mot bakgrund av studiens syfte är utgångspunkterna Ystad tingsrätts beslut gällande Ringduve Taxi för att påvisa problematiken. Samt ytterligare beslut från domstolar, förarbeten och riktlinjer för att med hjälp av en rättsdogmatisk och komparativ metod diskutera och försöka ge förslag på hur LFR kan förbättra dess vaga utformning. Efter analys och diskussion av ovan anförda material kan jag konstatera att det föreligger en rad likheter och skillnader gällande rekonstruktionsförfarandet i svensk och finländsk rätt. Den finländska regleringen har en annan syn på sin insolvensrättsliga lagstiftning vilket innebär att LFS är mer komplett än LFR. LFS är i större grad preciserad och detaljerad till skillnad från LFR samt att det i LFS finns reglerat ett skadeståndsansvar gällande utredaren. Den största skillnaden mellan lagstiftningarna är möjligheten att hindra en rekonstruktion av ett krisdrabbat företag. Flertalet hinder finns reglerat i 2 kap. 7 § LFS medan det i LFR endast ställs upp ett hinder i 2 kap. 6 § LFR. LFS är enligt mig en lag som Sverige bör hämta inspiration ifrån, tillsammans med utredningarnas förbättringsförslag, vid en reform av lagstiftningen eftersom den är mer komplett och ger svar på de frågor som LFR har. Om Sverige skulle komma att använda den finländska lagstiftningen som förebild vid en reform är det ett steg i rätt riktning som kommer att ändra rekonstruktionsförfarandets status och motverka att förfarandet utnyttjas för ett annat ändamål än det var tänkt. Eftersom fler hinder ställs upp kommer inte företag, som saknar grund, att kunna erhålla statliga medel som de inte skulle fått från början. Det blir således även ett kostnadseffektivt förfarande vilket bör medföra en större attraktion till förfarandet i sig och att fler livsdugliga företag kan fortsätta leva, vilket förfarandet syftar till.

Uppsatsen har till syfte att utreda rättverkan av konkursboets egendomsavstående i fråga om processavstående enligt KonkL 3 kap. 9 § och abandonering. I uppsatsen presenteras grundsynsfrågan och dess betydelse för dessa frågor, där det visar sig att frågan om boets förhållande till gäldenären har betydelse i vissa frågor medan den är mindre betydande i andra. Rekommendationen är ändå att rättstillämpare, eller ännu hellre lagstiftare, bör ta ett samlat grepp i frågan och i vart fall avgöra huruvida gäldenären och boet ska ses som två skiljda parter och om boet ska ses som en juridisk person. Tyngdpunkten i uppsatsen ligger i huvudsak på att utreda effekten av att egendom inte längre anses tillhöra konkursboet. I de frågor som rör detta redogörs för processavstående och abandonering var för sig. Här presenteras även de lösningar som den norska lagstiftaren valt. Resultatet av studiet av den svenska ordningen blir att skillnader, som i vissa fall är svåra att motivera utifrån en systematisk synpunk, framträder. Det finns intresse av att bearbeta detta område för att skapa en större kongruens mellan reglerna. I diskussionen som följer lyfts sedan förslag på förändringar som kan få de två instituten processavstående och abandonering att på ett bättre sätt harmonisera med varandra och även stärka borgenärernas rätt, samtidigt som de kan medföra en effektivare konkurshantering. Ett förslag till ny lagtext presenteras. I förslaget som presenteras förespråkas en lösning där redovisningsskyldighet införs i fråga om både processavstående och abandonering och att detta sker genom att lagstiftning. I samma förslag föreslås att abandonering regleras i konkurslagen genom införandet av en ny paragraf.

När en verksamhet hamnar på obestånd och inte finner en utväg från situationen erbjuder det svenska rättssystemet två alternativ för verksamhetens framtid. Ett beslut om konkurs fortskrider i att verksamheten läggs ner och en konkursförvaltare tillsätts för att fördela bolagets tillgångar mellan dess borgenärer. Ett beslut om konkurs kan vanligtvis inte återkallas utan är gällande till den dagen konkursförfarandet avslutas.Anses bolaget ha en möjlighet till lyckad framtida verksamhet kan bolaget beviljas förfarandet kallat företagsrekonstruktion. Bolaget blir tilldelat en rekonstruktör under en period, som med rätt kompetens ska hjälpa företaget att återigen bli framgångsrikt. Under förfarandet blir samtliga fordringskrav pausade för att ge ett företag en faktisk möjlighet att återhämta verksamheten utan vidare åtgärder mot uteblivna betalningar.Eftersom dessa två förfaranden sätter bolagets borgenärer i två helt olika situationer har vi ansett att det finns ett intresse i att valet av förfarande fattas på korrekta grunder. I denna uppsats har vi valt att utreda hur ovan nämnda förfaranden går till samt hur regleringar av skadestånd och aktiebolag påverkar dessa förfaranden. Analysen utreder huruvida det kan finnas någon grund för en borgenär att erhålla skadestånd, och i så fall från vem, för ett val av förfarande som skapat en större ekonomisk skada än nödvändigt.På grund av brist på rättspraxis inom vår problemformulering, har vi valt att skapa två hypotetiska situationer, vars rimlighet vitsordats av en anställd på Ackordcentralen. I den ena situationen har en organledamot till avsikt att skada borgenärerna och i den andra situationen inges en konkursansökan utan befogenhet. Slutsatsen i analysen är att en ytterligare grund för återtagande om konkursbeslut hade ökat gäldenärernas säkerhet i insolvensförfaranden. Till de brister vi funnit i rekonstruktionsförfarandet hittar vi ingen mer tillfredställande lösning än aktuell lagstiftning.

No description available.

Lagen om företagsrekonstruktion infördes i svensk rätt med syfte att ge företag med god affärsidé möjlighet att bli lönsamt igen efter att ha hamnat i en ekonomisk kris. Det handlar således om företag som är nödvändiga för marknaden. Gäldenärsföretaget får vid företagsrekonstruktion hjälp av en rekonstruktör som utses av domstol och vars uppgift bland annat är att försöka nå en ekonomisk uppgörelse med företagets borgenärer. Rekonstruktören har således en central roll i rekonstruktionsförfarandet. På senare tid har det blivit alltmer vanligt att rekonstruktören delegerar uppgifter till utomstående parter som inte blivit utsedda av rätten. Det förekommer även att rekonstruktören sätter annan i sitt ställe. Syftet med studien är att skapa en djupare förståelse för rekonstruktörens möjlighet att delegera samt avhända sig uppdrag till annan och hurdet förhåller sig till lagen. Anledningen till att vi valde att skriva om detta ämne grundar sig på att vi finner situationen problematisk i de fall lagen skulle kringgås. Även en kortare jämförelse med konkursförvaltare och sysslomannaskap har gjorts för att hämta ledning i frågan. Arbetet är utformat efter den rättsdogmatiska metoden för att utreda gällande rätt. Även den empiriska metoden har använts i form av intervjuer med olika yrkesverksamma personer. Vår slutsats är att det idag finns företag på marknaden som har en affärsidé att rekonstruera gäldenärsföretag i form av rollen som mellanman i förhållande till rekonstruktör och gäldenär. En sådan verksamhet bedrivs i strid med lagen om företagsrekonstruktion då lagen enligt vår mening inte ger utrymme för att anlita ett så kallat ombud för gäldenärens räkning.