No description available.

Detta arbete handlar om förslag till direktiv COM(2016)723/F1och dess regler om rekonstruktionsplanen och gäldenärens avtal samt gällande rätt på samma område. Arbetet handlar om problematiken som råder i gällande rätt och om reglerna i förslaget skulle kunna åtgärda dessa problem vid implementering av reglerna i svensk rätt. I gällande rätt får gäldenärer som inlett företagsrekonstruktion skydd mot att motparten häver ett avtal om denne före beslutet om företagsrekonstruktion erhållit rätt att häva avtalet på grund av att gäldenären hamnat i dröjsmål med prestation. I förslaget ges gäldenären istället rätt att ansöka om att avbryta en eller flera borgenärers rätt att driva in sin fordran denne har mot gäldenären. I gällande rätt avseende rekonstruktionsplanen finns inga krav på innehåll eller att den ska fastställas av en myndighet. Den ska tillställas rätten och borgenärer men dessa har inget att invända mot gällande planens utformning eller innehåll. I förslaget ställs dels krav på vad planen ska innehålla samt att en ansvarig myndighet och borgenärerna ska bekräfta och anta planen. Det är dessa regler som granskas i uppsatsen och en analys sker utifrån problematiken som författaren identifierat i den gällande rätten och i vilken mån reglerna i förslaget kan lösa problemen.  Det författaren kommit fram till är att flertalet problem som identifierats avseende gäldenärens avtal går att lösa genom en implementering av direktivet. Andra problem är inte möjliga att lösa enbart genom reglerna i förslaget utan kan behöva kompletteras av andra regler i nationell rätt och vissa problem kanske det inte är lämpligt att lösa då det snarare skulle leda till att nya problem skulle uppkomma. Problemen som föreligger gällande rekonstruktionsplanen i gällande rätt skulle lösas genom en implementering av direktivet då det i gällande rätt råder en avsaknad av regler medan rekonstruktionsplanen är starkt reglerad i förslaget. / This essay is about the proposal for directive COM(2016)723/F1and its regulations regarding restructuring plan and debtors contracts along with the Swedish regulation of today regarding the same areas. The essay is about the problem areas in the Swedish regulation and to what extent the problems were to be solved by implementing the directive in Swedish law. According to Swedish law the debtors whose been granted restructuring receives a protection of their contracts meaning that the counterpart can’t cancel the contract if they before the initiation of corporate reconstruction had the right to cancel the contract due to the debtor’s delay. In the proposal the debtor are instead given the opportunity to apply for stay of individual enforcement actions, meaning that one or more creditors can’t collect their claim. There are no content requirements or requirements of acceptance regarding the restructuring plan in Swedish law. The debtor are to give the plan to a court of law and to the debtor’s creditors but neither have any right to object due to the plan being inadequate in some sort of way. The proposal presents regulations demanding both the contents of the plan as well as an authority to accept the plan and creditor’s right to vote for the plan’s acceptance. It’s these rules that are being reviewed in the essay and the author presents an analysis based on the problem areas in Swedish law and to what extent the regulations in the proposal can solve the problems.  The author’s conclusion is that multiple problems identified in Swedish law considering debtors contracts is possible to solve by implementing the directive. Other problems aren’t possible to resolve merely by the regulations in the proposal but might be able to solve by supplementing them with national regulations and lastly some problems might not be appropriate to solve because it might lead to new problems occurring. The problems due to the restructuring plan in Swedish law would be solved by implementing the directive since there is a lack of rules in Swedish law while the plan is highly regulated in the proposal.

<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>

Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

No description available.

No description available.

Ett företag med ekonomiska problem kan, enligt lagen om företagsrekonstruktion (LFR), ges möjlighet att rekonstruera verksamheten genom ett särskilt förfarande, en företagsrekonstruktion. Syftet med institutet är att livskraftiga bolag som har tillfälliga ekonomiska problem ska kunna komma på fötter igen och därmed undvika att bolaget försätts i konkurs med den värdeförstöring det typiskt sett innebär, både företags- och samhällsekonomiskt. En lyckad företagsrekonstruktion är ofta till fördel för flera olika intressenter: bolaget som sådant, de anställda, borgenärerna och samhället i stort. Det finns därför ett uttryckligt mål om att företag ska rekonstrueras om förutsättningar för en lyckad företagsrekonstruktion finns. Inom ramen för det bolags- och skatterättsliga regelverken finns vissa handlingsdirigerande ansvarsregler för bolagets företrädare, som en motvikt till den aktiebolagsrättsliga principen om frihet från personligt ansvar. I 25 kap. aktiebolagslagen (ABL) finns de s.k. kapitalbristreglerna som föreskriver att styrelsen, för att undvika personligt ansvar för bolagets förpliktelser, måste handla på ett visst sätt när bolagets aktiekapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Tillika finns det s.k. företrädaransvaret i 59 kap. skatteförfarandelagen (SFL) som innebär att en företrädare för ett bolag kan bli solidariskt ansvarig för bolagets skatteskulder som inte betalats på förfallodagen, om inte företrädaren vidtagit verksamma åtgärder för avveckling av bolaget. Syftet med uppsatsen är att undersöka och analysera ansvarsreglerna i förhållande till målet med att rekonstruera livskraftiga verksamheter enligt lagen om företagsrekonstruktion. Detta görs bl.a. genom att anlägga ett gäldenärs- och ett borgenärsperspektiv på respektive regelverk för att utreda hur väl olika intressen tillgodoses. I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Slutsatsen är att en företrädare måste ta hänsyn till samtliga regelverk samt att ansvarsregleringen påverkar möjligheterna till en lyckad företagsrekonstruktion på ett negativt sätt. Vidare konstateras med grund i analysen att det torde vara möjligt att i dagsläget inom ramen för domstolarnas verksamhet undanta kapitalbristreglerna i 25 kap. ABL och företrädaransvaret i 59 kap. SFL under en pågående företagsrekonstruktion eftersom LFR tillgodoser gäldenärsoch borgenärsintresset på ett likvärdigt eller bättre sätt. Det föreslås även att samtliga regelverk borde ses över inom ramen för en gemensam utredning. / A company with financial problems, according to the Swedish Company Reorganisation Act, is to be given the opportunity to reconstruct the business through a particular procedure, a company reconstruction. The purpose of the institute is to ensure that viable companies with temporary financial problems get back on their feet and thereby avoid bankruptcy and value-destruction. A successful company reconstruction is often beneficial to several stakeholders: the company as such, employees, creditors and society at large. There is, therefore, an explicit goal that companies should be reconstructed if the prerequisites for a successful company reconstruction exist. Under the corporate and tax laws, there are certain action-based liability rules for the company's representatives, as a counterweight to the corporate law principle of freedom from personal liability. Chapter 25 of the Swedish Companies Act contains the so-called Capital Shortage Rules which stipulate that, in order to avoid personal liability for the company's obligations, the Board must act in a certain way when the company's equity capital is less than half of the registered share capital. There is also the so-called Tax Liability of Representatives in Chapter 59 of the Swedish Tax Procedures Act, which means that a representative of a company may become jointly and severally liable for the company's tax liabilities not paid on the due date unless the representative has taken effective measures to wind up the business. The purpose of this thesis is to investigate and analyse the liability rules in relation to the ability to reconstruct viable activities under the Company Reorganisation Act. This is done by establishing a debtor perspective and a creditor perspective on each regulatory framework to investigate how well different interests are met. In the thesis, a legal dogmatic method is used. The conclusion is that a representative must take into account all the regulations and that the liability regulation negatively affects the prospects for successful company restructuring. Furthermore, it is stated in the analysis that it would be possible to exclude, in the context of the courts, the capital shortage rules in Chapter 25 of the Companies Act and representative responsibility in Chapter 59 of the Tax Procedures Act during an ongoing company restructuring as the Company Reorganisation Act meets both the debtors interest and creditors interest in an equivalent or better way. It is also proposed that all regulations should be reviewed within the framework of a joint Swedish Government Official Report.