Avtal med internationell karaktär är idag vanligt förekommande, då handel inte enbart sker inom ett lands gränser. En fråga som oftast aktualiseras när tvist uppkommer mellan parter i ett internationellt avtalsförhållande är vilken lag som ska tillämpas. För att lösa tvisten och lagvalsfrågan, finns olika tvistlösningsalternativ, bl.a. tvistlösning vid allmän domstol där lagvalsfrågan avgörs med tillämpning av den s.k. Rom I-förordningen, eller tvistlösning genom internationellt kommersiellt skiljeförfarande. Vid båda dessa alternativ är principen om partsautonomi en viktig hörnsten. Principen innebär att parterna själva kan avtala om vilken lag de vill ska tillämpas på avtalet. Vid införandet av Rom I-förordningen utvidgades principen om partsautonomi, från dess tidigare utformning i Romkonventionen, till att även innebära en möjlighet för parterna att välja icke-statliga regler. Denna utvidgning motiverades bl.a. av att detta var möjligt för parter som valde internationellt skiljeförfarande som tvistlösningsalternativ. Frågan som då uppkommer är varför denna utvidgning av principen gjordes, och framförallt varför man motiverade utvidgningen genom att jämföra med principens utformning i internationellt skiljeförfarande. Dessa två tvistlösningsalternativ påvisar stora olikheter, där skiljeförfarandet karakteriseras av att parterna har den övervägande bestämmanderätten av hur förfarandet ska gå tillväga och vilken lag som ska tillämpas. Partsautonomin inom internationellt skiljeförfarande är i stort sett obegränsad, medan det i Rom I-förordningen ställs upp begränsningar som gör att parternas lagval kan frångås. Utformningen av partsautonomin i Rom I-förordningen får anses strida mot den förutsebarhet som principen och förordningen har till syfte att uppnå, och den utformning av principen som hämtades från skiljeförfarandets utformning, är därför inte ändamålsenlig. / Cross-border agreements are more common today, since it’s not unusual that a contract is entered into by parties resident in different states. A question that often occurs when a dispute arises between parties to an international contract is which law that is to be applied. In order to resolve the dispute and determine the applicable law there are various options, for example resolving the dispute before a general court where the applicable law is determined by the provisions of the Rome I Regulation, or by settling the dispute by international commercial arbitration. In both cases, the principle of party autonomy is an important cornerstone. The principle allows the parties to an international contract to determine the applicable law. The principle, which was acknowledged already in the Rome Conventionen, was widened when the Rome Convention was replaced by the Rome I Regulation. Parties were given an additional possibility to choose non-state rules to govern the contract. This was motivated by the fact that the possibility to choose non-state rules was acknowledged in international arbitration. The question that arises is why the principle was widened, and why this was justified by a comparison of the design of the principle in international arbitration. There are notable differences between these two alternatives of resolving a dispute, where the principle of party autonomy in international arbitration is basically unrestricted, while the same principle in the Rome I Regulation is subject to restrictions that might result in another applicable law than the one chosen by the parties. The design of the principle in the Rome I Regulation is in contrary to the purpose of the principle and the Regulation, since the restrictions makes it more difficult for the parties to predict the applicable law. The design of the principle, which was effected by the design of the principle in international arbitration, is therefore not considered as appropriate.

<p>The increase in international trade creates a growing number of disputes between parties from different countries. International arbitration is the most preferred mechanism to solve disputes in international trade. If the failing party does not voluntarily comply with the award, the successful party must apply for recognition and enforcement of the award in order to obtain the remedies. Since China is one of the major business markets in the world, several of the companies committed to arbitral procedures are likely to have assets in China. This means that, if a party fails to honour an award, an enforcement procedure may begin within a Chinese court. The enforcement procedures in China are said to be insufficient and not to comply with international standards. International conventions and treaties provide for a high level of security in the recognition and enforcement procedure of the arbitral award. The most used and important instrument for recognition and enforcement is the United Nations Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards of 1958, to which China as well as Sweden are Contracting States. According to the Convention, an international arbitral award may only be refused under certain grounds laid down in the Convention. An analysis of the legal situation in China confirms that there are problems associated with the enforcement of arbitral awards. These problems are not, however, connected with the concept of international arbitral awards, but rather with the entire judicial system in China. Even though an enforcing party can do little to overcome these problems, certain measures can be taken in order to ease the enforcement procedure.</p>

<p>Article 5.1 in the Brussels I-Regulation regulates special rules on jurisdiction for contractual disputes. The aims of this thesis are to determine the location as provided under Article 5.1 b), as the place of performance for the obligation in question. The focus of this thesis is the problems that occur when services, according to the contract, are to be performed in several Member States.</p>

<p>Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EG) nr. 861/2007 trädde ikraft den 1 augusti år 2007. Förordningen tillämpas fullt ut från och med 1 januari år 2009. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom i Danmark. Förfarandet som inrättas genom förordningen utgör endast ett alternativ till befintliga rättegångsförfaranden. För Sveriges del innebär detta att förordningen ska vara ett alternativ till bestämmelserna i rättegångsbalken. I verkställighetsdelen ska förordningen vara ett alternativ till Bryssel I-förordningen.</p><p>Förordningens syfte är att förenkla, påskynda samt kostnadseffektivisera handläggningen av småmål. Förordningen gör det även enklare för parterna att få erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat. Förordningen är tillämplig inom privaträttens område, tvisten ska ha en gränsöverskridande karaktär, fordran får inte överstiga 2 000 euro samt domstolen måste vara behörig.</p><p>Det finns både för- och nackdelar med förordningen utifrån ett svenskt perspektiv. En nackdel kan vara den ökade målströmningen till de allmänna domstolarna, vilket kan vara resurskrävande. Även antalet exekvaturmål i Svea hovrätt kommer förmodligen att öka. Den största fördelen med förordningen är att den har avskaffat exekvaturförfaranden i form av nationella verkställighetsförklaringar. Sådana verkställighetsförklaringar finns dock i Bryssel I-förordningen men på ett mer förenklat sätt.</p><p> </p> / <p>On the first of August 2007, the regulation of a European small claim procedure (EU) No. 861/2007 entered into force. The regulation is however fully administered from the first of January 2009, and shall be used in all member states, besides Denmark. The small claim procedure composes only an alternative procedure to the member states existing small claim provisions. In Sweden the regulation composes an alternative to the provisions in the Act (1942:740) of procedure.</p><p>The aims of the regulation are to simplify, precipitate and to make the handling of small claims inexpensive. It also aims to make it easier for the parties to get recognition and enforcement of judgments in the European Union. The regulation is to be used in civil law and has to be a cross-border contention. The claim cannot exceed the limit of 2 000 euro and it has to be a tribunal that carries jurisdiction.</p><p>From a Swedish point of view, the regulation carries both advantages as well as disadvantages, a disadvantage would be the increased civil action to the common courts and it will be resource-demanding. The quantity of exequatur contention in Swedish court of appeal will most believably also increase. The main advantage of the regulation is the abolishment of the exequatur when the Brussels I, on the other hand, only set out to simplify it.</p>

Article 5.1 in the Brussels I-Regulation regulates special rules on jurisdiction for contractual disputes. The aims of this thesis are to determine the location as provided under Article 5.1 b), as the place of performance for the obligation in question. The focus of this thesis is the problems that occur when services, according to the contract, are to be performed in several Member States.

Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EG) nr. 861/2007 trädde ikraft den 1 augusti år 2007. Förordningen tillämpas fullt ut från och med 1 januari år 2009. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom i Danmark. Förfarandet som inrättas genom förordningen utgör endast ett alternativ till befintliga rättegångsförfaranden. För Sveriges del innebär detta att förordningen ska vara ett alternativ till bestämmelserna i rättegångsbalken. I verkställighetsdelen ska förordningen vara ett alternativ till Bryssel I-förordningen. Förordningens syfte är att förenkla, påskynda samt kostnadseffektivisera handläggningen av småmål. Förordningen gör det även enklare för parterna att få erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat. Förordningen är tillämplig inom privaträttens område, tvisten ska ha en gränsöverskridande karaktär, fordran får inte överstiga 2 000 euro samt domstolen måste vara behörig. Det finns både för- och nackdelar med förordningen utifrån ett svenskt perspektiv. En nackdel kan vara den ökade målströmningen till de allmänna domstolarna, vilket kan vara resurskrävande. Även antalet exekvaturmål i Svea hovrätt kommer förmodligen att öka. Den största fördelen med förordningen är att den har avskaffat exekvaturförfaranden i form av nationella verkställighetsförklaringar. Sådana verkställighetsförklaringar finns dock i Bryssel I-förordningen men på ett mer förenklat sätt. / On the first of August 2007, the regulation of a European small claim procedure (EU) No. 861/2007 entered into force. The regulation is however fully administered from the first of January 2009, and shall be used in all member states, besides Denmark. The small claim procedure composes only an alternative procedure to the member states existing small claim provisions. In Sweden the regulation composes an alternative to the provisions in the Act (1942:740) of procedure. The aims of the regulation are to simplify, precipitate and to make the handling of small claims inexpensive. It also aims to make it easier for the parties to get recognition and enforcement of judgments in the European Union. The regulation is to be used in civil law and has to be a cross-border contention. The claim cannot exceed the limit of 2 000 euro and it has to be a tribunal that carries jurisdiction. From a Swedish point of view, the regulation carries both advantages as well as disadvantages, a disadvantage would be the increased civil action to the common courts and it will be resource-demanding. The quantity of exequatur contention in Swedish court of appeal will most believably also increase. The main advantage of the regulation is the abolishment of the exequatur when the Brussels I, on the other hand, only set out to simplify it.

No description available.

More than 650 million women in the world have entered marriage as children. Every year, about 12 million girls get married before their 18th birthday. Getting married as a child is common in several different parts of the world and a large part of the people who have come to Sweden in recent years come from countries where child marriage is allowed. This has meant that some of the children who have come to Sweden are married. The Swedish legal system has thus had to take a position on both areas of law as well as legal conditions that deviate from the Swedish ones in important respects. The question of international private law regarding how Sweden should relate to these legal relations entered into in foreign states has thus become increasingly relevant. Child marriage is often linked to oppression and violence against women, and over time, Swedish legislation has taken an increasingly restrictive approach to both Swedish child marriage and child marriage entered into abroad. Today, the Swedish assessment is harsh – The Supreme Administrative Court confirmed in the case HFD 2012 ref 17 that not even foreign child marriages entered into a few days before the parties’ 18th birthday are recognized in Sweden. The attitude to foreign child marriage is certainly based on a desire to protect the child and protect its best interest, but the attitude has received criticism as it has been considered contrary to both the free movement of the EU and the right to respect for private and family life in the European Convention. Even from an international private law perspective, it is clarified by the principle of loyal application that Sweden and other countries must respect the legal systems of other states in their application of law. A decision made in accordance with the legal system in another country shall thus apply in Sweden, provided that it was valid in the country where it was entered into. This essay examines the international private law issue of Sweden’s attitude to foreign child marriage from an EU law and convention law perspective. The conclusions drawn are that it is doubtful whether the Swedish regulation in this area is compatible with Sweden’s international commitments. / Mer än 650 miljoner kvinnor i världen har ingått äktenskap som barn. Varje år gifter sig därmed ungefär 12 miljoner flickor före sin 18-årsdag. Att gifta sig som barn är vanligt i flera olika världsdelar och en stor del av de personer som kommit till Sverige de senaste åren kommer från länder där barnäktenskap är tillåtet. Det här har inneburit att en del av de barn som kommit till Sverige är gifta. Det svenska rättssystemet har därmed behövt ta ställning till såväl rättsområden som rättsförhållanden som i viktiga avseende avviker från de svenska. Den internationellt privat- och processrättsliga frågan om hur Sverige ska förhålla sig till dessa rättsförhållanden som ingåtts i främmande stater har därmed blivit aktuell i allt större utsträckning. Barnäktenskap kopplas ofta till förtryck samt våld mot kvinnor och med tiden har Sveriges lagstiftning intagit ett allt mer restriktivt förhållningssätt till såväl svenska barnäktenskap som barnäktenskap som ingåtts utomlands. Idag är den svenska bedömningen hård – Högsta förvaltningsdomstolen bekräftade i målet HFD 2012 ref 17 att inte ens utländska barnäktenskap som ingåtts några dagar före parternas 18-årsdag erkänns i Sverige. Den svenska inställningen till utländska barnäktenskap grundar sig förvisso i en önskan om att skydda barnet och värna om dess bästa, men inställningen har emellertid fått motta kritik då den ansetts strida mot såväl EU-rättens fria rörlighet som rätten till respekt för privat- och familjeliv i Europakonventionen. Även ur ett internationellt privat- och processrättsligt perspektiv tydliggörs det genom den lojala tillämpningens princip att Sverige samt övriga länder ska respektera andra staters rättsordningar i sin rättstillämpning. Ett beslut som fattats enligt ett annat lands rättsordning ska därmed gälla även i Sverige, förutsatt att det var giltigt i det land där det ingåtts. Uppsatsen granskar den internationellt privat- och processrättsliga frågan om Sveriges inställning till utländska barnäktenskap ur ett EU-rättsligt samt konventionsrättsligt perspektiv. De slutsatser som dras är att det är tveksamt om den svenska regleringen på området är förenlig med Sveriges internationella åtaganden.

Syftet med uppsatsen är att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador. Enligt gällande rätt löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen. Risken finns därför att anspråk på ersättning för fördröjda skador preskriberas innan skadan realiserats. I övriga Norden och Europa har problematiken hanterats genom att låta preskriptionsfristen löpa från tidpunkten för den skadelidandes kännedom om skadan. Av särskilt intresse är att Europadomstolen uttalat att tillämpningen av en preskriptionsreglering som inte beaktar skadelidandes kännedom om sitt anspråk kan utgöra en överträdelse av artikel 6.1 EKMR. Dessutom kan väsentliga skillnader i preskriptionsregleringen mellan Sverige och andra länder påverka utfallet vid gränsöverskridande tvister. Det finns därmed skäl att överväga införande av en preskriptionsreglering som, i större utsträckning än 2 § PreskL, ger möjlighet att beakta skadelidandes intresse vid fördröjda skador.

Article 4.1(h) in the Rome I regulation establishes which law that will be applicable on contracts concerning financial instruments concluded in multilateral systems. The main problem is that most contracts concluded within these systems have standard clauses which contain a clause on the applicable law. If this is the case, Article 3.1 in the Rome I Regulation is applicable instead. This problem makes it difficult to find a need for article 4.1(h) if it will only be applicable in exceptional cases. However, the legal position on this matter is still unclear since the Rome I Regulation has just been put into force. It is therefore important that future case law, in a clear and precise way, determines how article 4.1(h) shall be used in order for it to be properly used within the sphere of international private law.