Ägarlägenheter är en speciell form av tredimensionella fastigheter, vilken endast är avsedd att innehålla endast en bostadslägenhet. Det har varit möjligt att bilda ägarlägenheter sedan maj 2009. De 24 ägarlägenhetsförrättningar som registrerats i fastighetsregistret under de två första åren har kartlagts och en analys av olika aspekter på hur förhållandet mellan enskilda ägarlägenheter och gemensam egendom reglerats i förrättningarna har genomförts. I ca 20 % av ägarlägenhetsprojekten bildades ägarlägenheterna innan byggnaden blivit upp­förd. Förfarandet är bra för finansiering av byggprojektet, men leder till en osäkerhet om ifall lägenheterna i den färdiga byggnaden överensstämmer med den beslutade fastighets­indelningen. Att ta fastighetsbildningsbeslutet som en preliminärfråga i dessa fall medför att förrättningen inte avslutas förrän byggnaden är klar och därigenom kan lantmäterimyndig­heten säkerställa att fastighetsindelningen överensstämmer med byggnadens slutliga utformning. Byggherren är nästan alltid ensam sakägare i förrättningen. Detta gör handlägg­ningen smidig för förrättningslantmätaren men gör också att ingen rättspraxis kommer att utvecklas inom området. Detta medför ett större behov av väl utformade rekommenda­tioner att följa vid handläggningen. Byggnadsutformningen har i ett flertal ägarlägenhetsprojekt anpassats för att öka den enskildes frihet och minimera behovet av samverkan mellan samfällighetsföreningen och ägarlägenhetens ägare. Lantmäteriets rekommendationer anger att fönster, ytterdörrar och balkongräcken bör ingå i ägarlägenheten, men de kan dessutom helt eller delvis ingå i en gemensamhetsanläggning för att t.ex. yttre underhåll ska skötas gemensamt. Det anges inte hur detta ska formuleras i förrättningshandlingarna och hur det regleras i förrättningarna varierar. I flera förrättningar finns skrivningar om att det yttre underhållet är en del av gemensamhets­anläggning, vilket inte faller inom anläggningslagens tillämpningsområde, då det enligt anläggningslagen krävs att det är ett objekt som upplåts. Det finns ett behov av tydligare rekommendationer från Lantmäteriet om hur sådana anläggningsbeslut ska utformas och i studien föreslås att endast varianten där hela fönstret, ytterdörren eller balkongräcket upplåts för gemensamhetsanläggningen ska rekommenderas av Lantmäteriet. Ägarlägenheternas andelstal i gemensamhetsanläggningar sätts vanligtvis efter de två huvudprinciperna lika andel per lägenhet respektive andelstal efter boarea. Det finns olika varianter på principen andelstal efter boarea, vissa syftar till att ge enklare andelstal för att underlätta för samfällighets­föreningens förvaltning och andra till att boarean inte ska få fullt genomslag på andelstalen. Det är inte möjligt att med de genomförda förrättningarna som grund förklara valet av princip för att sätta andelstal med spridningen mellan lägen­heternas boarea i projektet. Storleken på den lägsta årliga avsättningen till samfällighetsföreningens underhålls- och förnyelsefond varierar mellan projekten. Flera förrättningslantmätare har låtit byggherren sätta summan, andra räknade på 0,3 % av anläggningskostnaden och vissa har satt summan godtyckligt. Det är bra att relatera avsättningen till prisbasbeloppet för att undgå inflations­effekter. / Since May 2009, during the first two years with the new rules which allows formation of condominiums inSweden, 394 condominiums in 24 separate projects have been formed. According to the Swedish law a condominium is a property unit. In approximately 20 % of the projects the property units have been formed before the building was built. This possi­bility is good for financing but can lead to differences between the borders of the property unit and the final building construction. To make a property formation order and not to conclude the cadastral procedure until the building is in place and the final drawings are made is a good way for the cadastral authority to keep control of the final result. Usually there is just one party in the condominium cadastral procedure. This means that it will not be any appeals and no precedents will be formed. Therefore there are requirements for a high standard on the recommendations regarding how to form condominiums. In some condominium projects the building construction has been adapted to give less need for the condominium owners to cooperate with the joint property association. There are recommendations which states that windows, exterior doors and balcony parapets should be a part of the condominium, but they can additionally be a part of the joint facility. Some of the practical solutions in the dossiers regarding joint facilities do not, according to the author, follow the intentions of the legislator. Better recommendations are needed in this area and enhancements are proposed in the thesis. The participatory share for each condominium has been set either with the same share per apartment or by some different models in relation to the apartments floor area. It has not been possible to explain the choice with the spread between the apartments floor area. According to the law the joint property association in these cases must set aside funds in a reserve. The amount of money that initially is noted in the articles of  the association differs between the condominium projects, and is either based on a proposal from the developer, calculated as 0,3 % of the construction costs or just arbitrary decided.

Majoriteten av Sveriges vägnät består av enskilda vägar. Dessa utgörs vanligtvis av en gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening och som är gemensam egendom för de fastigheter som ingår i gemensamhetsanläggningen. De ingående fastigheterna åsätts andelstal som anger den andel som varje fastighet ska betala för drift och underhåll av anläggningen. Det kan uppstå situationer där förhållandena för de ingående fastigheterna ändras. Exempelvis genom att en obebyggd fastighet bebyggs, en väg får en ny sträckning eller att en fastighet ändrar användningssätt. Detta ändrade förhållande medför att andelstalet som gäller för berörd fastighet kan komma att behöva justeras för att motsvara de nya förhållandena. Syftet med detta arbete är att ta reda på hur ändringar av andelstal hanteras av samfällighetsföreningar som förvaltar enskilda vägar samt om ändringarna sker inom ramen för reglerna i anläggningslagen. Målet med studien blir därmed att utforska i vilken utsträckning samfällighetsföreningarna kontaktat Lantmäteriet för att av dem få de nya andelstalen införda i fastighetsregistret. För att besvara studiens frågeställningar har en enkätundersökning genomförts. Enkäten skickades ut till registrerade medlemmar i intresseorganisationen Riksförbundet Enskilda Vägars medlemsregister i Uppsala län och Gävleborgs län. Resultatet av studien visar på att majoriteten av samfällighetsföreningarna som deltagit i enkäten erhåller bidrag, som tycks vara ett incitament till att föreningarna i viss utsträckning inte fastställer korrekta andelstal. Studien visar att de föreningar som får fastställa andelstalen med stöd av 24 a § anläggningslagen (styrelsebeslut) samt de som tillämpat 43 § anläggningslagen (överenskommelse), det vill säga på annat sätt än genom 35 § anläggningslagen (omprövningsförrättning) vid fastställande av nya andelstal, att 49,1 procent inte har anmält ändringen till Lantmäteriet för registrering i fastighetsregistret. 58,3 procent av de som tillämpat 43 § anläggningslagen har inte anmält beslutet till Lantmäteriet för prövning och godkännande. Detta ifrågasätter informationens tillförlitlighet gällande andelstalen som framgår i fastighetsregistret. Resultatet visar också att fastställandet av nya andelstal inte alltid sker med stöd av tillämpliga metoder enligt anläggningslagen samt att orsaken till varför omprövningsförrättning enligt huvudregeln i 35 § anläggningslagen inte tillämpats, ska i huvudsak bero på kostnaden det medför. Studien visar också på att det nuvarande systemet för fastställande av andelstal inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Majoriteten av respondenterna önskar att föreningen själv ska kunna ändra andelstalen, men uppfattningarna om hur fastställandet ska gå till skiljer sig åt bland föreningarna. / The majority of Sweden's road network consists of private roads. These are usually commons, a jointly held system called a joint facility which is managed by a joint property management association. The properties included in the facility are assigned a participatory share figure that specifies the proportion of which each property will pay for management and maintenance of the facility. There may be situations where the conditions for the including properties of the facility change. For example, by building an undeveloped property, a road gets a new stretch, or property changes its way of use. This changed situation means that the participatory share figure may need to be adjusted to correspond to the new conditions. The aim of this study is to find out how changes of participatory share figures are handled by the joint property management association that manages private roads as well as whether the changes are made within the framework of the rules of the Joint Property Act. The goal of the study is thus to explore the extent to which the joint property management association contacted Lantmäteriet (the Swedish mapping, cadastral and land registration authority) to get the new figures registered in the real property register. To answer the questions of the study a web-based survey was conducted and sent to members of the Swedish Private Road Association. Members from Uppsala County and Gävleborg County were asked to participate. The study shows that the majority of the joint property management associations are receiving subsidies, which seems to be an incentive for the associations to a certain extent not to determine the correct participatory share figures. The study shows that the associations that are allowed to determine the participatory share figures based on 24 a § of the Joint Property Act and those who have applied 43 § of the Joint Property Act, namely another method than reconsider according to 35 § of the Joint Property Act, that 49,1 per cent have not contacted Lantmäteriet for registration of the new participatory share figures in the real property register. 58,3 per cent of those who applied 43 § of the Joint Property Act have not notified Lantmäteriet for a review and approval of the agreement, according to the law. This questions the reliability of the information regarding the participatory share figures in the real property register. The result also shows that the determination of new participatory share figures is not always based on applicable methods according to the law. A reason why the reconsider method was not used, was mainly due to the cost it entails. The study also shows that the current system for determining participatory share figures does not work satisfactorily. There is a wish among the associations that they would be able to change the share figures themselves, but how, that opinion differs among the associations.

Genom anläggningslagen och fastighetsbildningslagen kan servitut för väg upplåtas. Lagstiftaren klargör att servitut för väg enligt anläggningslagen ska tillämpas när det är fråga om en fristående åtgärd där en fastighet har behov av väg för transport till och ifrån fastigheten och att fastighetsbildningslagens bestämmelser ska tillämpas när vägfrågan ska lösas i samband med en fastighetsreglering. Någon begränsning att tillämpa anläggningslagen i samband med fastighetsreglering finns dock inte uttryckligen i lagen. Denna studies syfte är att utreda hur prövningsförfarandet sker i respektive lagstiftning för att på så vis utreda eventuella likheter och skillnader. För att uppnå studiens syfte studeras lagtext, förarbeten och rättsfall för att klargöra hur lagstiftaren har tänkt att lagstiftningen ska tillämpas. Dessutom studeras förrättningsakter och förrättningslantmätare intervjuas. Intervjuernas syfte är att klargöra hur en förrättningslantmätare arbetar i den här typen av frågor. Studien omfattar endast officialservitut. För att besvara studiens frågeställningar har tre olika metoder tillämpats. kvalitativ-, kvantitativ- och juridisk metod. De akter som har genomgåtts och de intervjuer som har genomförts har avgränsats till Västra Götaland framförallt för att underlätta att genomföra intervjuerna på plats för ett personligt möte. Efter analys av genomgången lagtext och förarbeten kom studien fram till att rekvisitet väsentlig betydelse i anläggningslagen är dispositivt. Av 47 granskade anläggningsakter framgick att 31 grundades på en överenskommelse. I 20 av dessa 31 akter hade väsentlig betydelse motiverats, något som enligt studiens slutsats av lagstiftningen egentligen inte behövs. I resterande 16 anläggningsakter motiverades väsentlig betydelse i samtliga fall. 50 fastighetsregleringsakter granskades och av dessa motiverades väsentlig betydelse i 27av akterna. Vilket egentligen ska ha motiverats i samtliga fall. Intervjuerna visade att samtliga intervjupersoner var av åsikten att väsentlig betydelse alltid ska prövas oavsett vilken lagstiftning som servitutet upplåts genom. Sammanfattningsvis tyder studien på att det finns en skillnad mellan lagstiftningarna för upplåtelse av servitut men trots detta tillämpas de i princip likadant av förrättningslantmätare. Generellt tycks inte någon skillnad göras mellan de två lagstiftningarna vid prövningen av rekvisitet väsentlig betydelse. / Through the Joint Facility Act and the Property Formation Act easement for road can be granted. The legislature makes clear that the easement road according to the Joint Facility Act would apply in the case of an independent action for which a property in need of a road for transport to and from the property, and the Property Formation Act would apply when the easement would be granted in connection with a property realloment. There is no explicit restriction to apply the Joint Facility Act in connection with a property reallotment. The aim of this study is to investigate how the review procedure is conducted in the individual laws in order to thereby investigate possible similarities and differences. In order to achieve the aim of the study, the legal text, preparatory work and court cases is examined. In order to interpret what the legislature intended and when the laws should be applied. Thereafter the cadastral files where reviewed and interviews with cadastral surveyors were conducted. This in order to compare how the laws are meant to be applied and how they are applied by cadastral surveyors. To answer the study questions three different methods has been applied. The applied methods are qualitative -, quantitative- and legal method. The files have been reviewed and the interviews that have been conducted have been limited to Västra Götaland, primarily to facilitate conduction of the interviews in person. After completing the analysis of the legal text and its legislative history the study came to the conclusion that the condition "essential importance" in the Joint Facility Act is an optional provision. The study shows that of 47 joint facility files, 31 were are based on an agreement and "essential importance" was motivated in 20 of these 31 acts. This is not really needed according to the conclusion of the legal text. In all the remaining 16 joint facility files "essential meaning" is motivated. Of the 50 property reallotment files that was reviewed "essential meaning" was motivated in 27 files. The interviews showed that all the respondents were of the opinion that "essential importance" is always to be tried regardless of the legislation and is to be viewed as the same condition. In summary, the study indicates that there is a difference between how the two acts should be applied and how it is actually applied by the cadastral surveyors. The application of the two laws by the cadastral surveyors is very similar.

Samverkan fastigheter emellan förekommer i flera olika former. En gemensamhetsanläggning utgör en sådan samverkansform, vilken inrättas för att tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter. Ändamålen som en gemensamhetsanläggning inrättas för är vitt skilda och består ofta av anläggningar som utgör tillbehör till en fastighet, däribland fastighetstillbehör. Med en gemensamhetsanläggning följer rätten till utrymme för att de deltagande fastigheterna ska kunna förvalta anläggningen på ett ändamålsenligt sätt. Dock övergår inte äganderätten till de deltagande fastigheterna automatiskt vid inrättandet av en gemensamhetsanläggning.   Innan år 2002 sågs fastighet och dess tillbehör som en äganderättslig enhet, vilka enbart kunde åtskiljas genom att tillbehöret fysiskt flyttades från fastigheten. Bestämmelser som möjliggjorde överföring av fastighetstillbehör och äganderätt till anläggningssamfälligheten infördes i fastighetsbildningslagen (FBL) och anläggningslagen (AL). Även bestämmelse om möjlighet till frigörande av fastighetstillbehör infördes samtidigt i ledningsrättslagen (LL). I propositionen Överföring av fastighetstillbehör 2000/01:138 motiverades införandet av lagändringarna med att en rad oklarheter skulle kunna undvikas rörande fastighetstillbehöret. Dessa utgjordes av oklarhet kring underhållsansvar, ansvar att teckna försäkring, upplåtelse av nyttjanderätt, rätt att bygga om och bygga ut, samt utnyttjande av pantsättningsmöjligheten.   Att äga sin egen fastighet har alltid varit viktigt, inte enbart för den enskilde individen, utan även för samhällets utveckling. Ägandet skapar incitament att lägga ner tid, energi och pengar i sin fastighet, vilket i sin tur genererar ett högre fastighetsvärde. Trots detta är bostadsrätten en vanlig bostadsform i Sverige. Möjlighet finns dock att genom likvidation av bostadsrättsföreningen och avstyckning av fastigheten bilda nya enskilda fastigheter. För de utrymmen och anläggningar som tidigare varit gemensamma kvarstår dock behovet av att även i fortsättning kunna utnyttjas gemensamt. I praktiken är det endast fastighetsgränserna och ägandeformen som ändrats, inte de fysiska förutsättningarna. Genom inrättande av en gemensamhetsanläggning tillgodoses detta behov. För att även kunna överföra äganderätten till de deltagande fastigheterna finns möjligheten att tillämpa AL 12 a §.   Denna studie undersöker vad som varit avgörande för om AL 12 a § tillämpats och vilka fastighetstillbehör som vanligen överförts. För gemensamhetsanläggningar är ansvar ett centralt begrepp. Studien undersöker hur ansvaret kring försäkringsfrågan påverkas om överföring med stöd av AL 12 a § sker eller inte. För att kunna reda ut ansvarsfrågan var det viktigt att försöka förstå vad som skiljer rätten till utrymme från äganderätten. Resultatet visar att överföring av fastighetstillbehör med stöd av AL 12 a § förekommit i 17 av de 45 insamlade förrättningsakterna. De fastighetstillbehör som vanligen överförts var framförallt VA-ledningar, men också dagvattenledningar, utomhusbelysning, medieanläggningar i form av kabel-tv, bredband, fiber och centralantenn, samt körytor såsom väg och utfart. Avgörande för om AL 12 a § tillämpas är förrättningslantmätarens inställning till, och kunskap om bestämmelsen. Vad gäller ansvar kring försäkringsfrågan anses anläggningssamfällighetens förvaltningsform av större betydelse än om överföring kommit till stånd eller inte. Rätten till utrymme skiljer sig obetydligt från äganderätten i detta sammanhang, eftersom försäkringsvillkoren utgår från ansvaret för fastighetstillbehöret och inte själva äganderätten. Överföringen av fastighetstillbehöret saknar därför praktisk betydelse. Föreningsförvaltning anses i sammanhanget lämpligare än delägarförvaltning. Valet av förvaltningsform är viktigare ju dyrare fastighetstillbehöret är och ju större nytta det utgör för de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna. / The interaction of properties exist in several different forms. A joint facility forms such a form of cooperation, which is set up to accommodate purposes of constant importance for several properties. The purposes for which a joint facility is set up are widely different and often consist of facilities that make up a property, including property fixtures. With a joint facility follows the right to space for the participating properties to manage the facility appropriately.   However, ownership of the participating properties will not automatically change when setting up a joint facility. Before 2002, property and its fixtures were seen as an ownership unit, which could only be separated by the physical removal of the fixture from the property. Regulations that allowed the transfer of property fixtures and property rights to the facility were introduced in the Real Property Formation Act (FBL) and the Joint Facilities Act (AL). Even regulation on the possibility of release of property fixtures was introduced simultaneously in the Utility Easements Act (LL).   In the government bill Transfer of property fixtures 2000/01: 138, the introduction of the legislative changes was motivated by the fact that a number of uncertainties could be avoided regarding the property fixtures. These consisted of uncertainties about maintenance responsibility, liability to subscribe for insurance, assignment of use rights, the right to rebuild and expand, as well as the use of the mortgaging.  Owning your own property has always been important not only for the individual but also for the development of society. The ownership creates incentives to spend time, energy and money on your property, which in turn generates a higher property value. Nevertheless, tenant-ownership is a common housing form in Sweden. However, it is possible to create new individual properties through liquidation of the tenant-ownership and the subdivision of the property. However, for those spaces and facilities that has previously been common, the need remains for common use. In practice, only the property boundaries and ownership have changed, not the physical conditions. Establishment of a joint facility meets this need. In order to also transfer ownership of the participating properties there is the possibility of applying AL 12 a §.   This study investigates what has been crucial for whether AL 12 a § has been applied and which property fixtures are usually transferred. Responsibility for joint facilities is a key concept. The study examines how responsibility for the insurance issue is affected if transfer under AL 12 a § happens or not. In order to answer the question of liability, it was important to try to understand what separates the right to space from ownership. The result shows that transfer of property fixtures under AL 12 a § occurred in 17 of the 45 gathered acts of execution. The property fixtures that were usually transferred were mainly VA-pipelines but also watercourses, outdoor lighting, media installations in the form of cable TV, broadband, fiber and central antenna, as well as driving areas such as road and exit. The decisive factor in applying AL 12 a § is the attitude of the cadastral surveyor, and knowledge of the regulation.  Regarding the liability of the insurance issue, the joint property unit of the facility is considered to be of greater significance than if the transfer has taken place or not. The right to space differs slightly from ownership in this context, as the insurance terms are based on the responsibility for property fixtures and not the property rights themselves. The transfer of the property fixtures therefore lacks practical significance. Associations management is considered more appropriate in this context than part-owner management. The choice of management form is more important, the more expensive the property fixtures are and the more useful it is for the properties participating in the joint venture.