2009 kom det en regeringsrättsdom som innebar en praxisförändring vid handläggning av personlig assistans. Domen innebär en mer restriktiv hållning till matsituationen som grundläggande behov vid beslut om rätten till personlig assistans. Praxisförändringen medförde att fler personer än tidigare förlorade sin rätt till assistansersättning enligt lagen om assistansersättning (SFS 1993:389) (LASS) och blev istället hänvisade till den kommunala hjälpapparaten. Syftet med enkätundersökningen var att kartlägga hur svenska kommuner och stadsdelsförvaltningar hanterar praxisförändringen.   Denna uppsats baseras på en kvantitativ enkätundersökning. Undersökningen genomfördes med ett webbaserat enkätprogram. Enkäten skickades till en LSS-handläggare i varje svensk kommun.   Det är vanligare att stora kommuner har en plan för att möta praxisförändringen. Det finns regionala skillnader främst mellan vilka insatser som man får om man kommer under tjugo timmar grundläggande behov och därmed inte har rätt till assistansersättning enligt LASS. Bor man i Norrland är det något vanligare att man får hemtjänst än om man bor i södra Sverige. Det är även vanligare med hemtjänst som insats om man bor i en vänsterstyrd kommun.   De kommuner som anser att praxisförändringen medför högre kostnader för brukaren är ofta de kommuner som i högre grad använder sig av hemtjänst istället för kommunalt finansierad personlig assistans.  Det finns även skillnader i hur många timmar grundläggande behov som en brukare anses behöva komma upp i för att vara berättigad personlig assistans finansierad av kommunen. Kommunernas bedömning skiljer sig angående om man får behålla sina assistenter efter att ha blivit av med ersättningen från LASS. En tredjedel anger att det är ovanligt eller omöjligt att en brukare kan behålla sina assistenter. I kommuner med vänsterstyre är det vanligare att rätten att behålla sin personal är en självklarhet. / In the year 2009, a verdict from the Supreme administrative court concerning personal assistance came into being. The verdict contributed to a more restrictive attitude concerning the food situation as a basic need in decisions concerning the right to personal assistance. The verdict resulted in more people than before lost their right to assistance according to lagen om assistansersättning (SFS 1993:389) (LASS), and had to use the help offered from the municipality. This survey’s aim is to investigate how Swedish municipalities and municipal district administrations handle the outcomes of the change in praxis.    This essay is based on a quantitative survey. The enquiry was carried out using a web based survey program. The survey was sent to one official working with LSS-handling in each Swedish municipality.   It is more common that big municipalities have a plan for the change in praxis. Further more, our results have shown that there are regional differences. The differences are mostly shown in what type of interventions that are offered to the people who do not reach the twenty hours limit for their basic needs, and therefore do not have the right to assistance allowance according to LASS. It is more common to be offered home care services in Norrland than it is in southern Sweden. Municipalities with a left wing government also seem to offer home care services to a greater extent.   Municipalities who claim that the change in praxis contribute to greater costs for the user more often use home care services instead of municipally financed assistance services. There are also differences in how many hours of basic needs the user needs to be calculated for in order to qualify for personal assistance offered by the municipality. The municipalities assess differently concerning the right to keep the personal assistants when the allowance from LASS is lost. One third claims that it is unusual or impossible to keep the assistants. It is more common that keeping the assistants is given and obvious in municipalities ruled by a left wing government.

Syftet med studien är att undersöka hur LSS-handläggare arbetar med delaktighet för Barn medfunktionsnedsättningar i utredningar kring LSS insatser som rör barnet. Teorin utgår från Shiers delaktighetsmodell som utgår från fem delaktighetsnivåer och 3 steg; öppningar, möjligheter och skyldigheter. Metoden utgjordes av en kvalitativ metod där fem semistrukturerade intervjuer med LSS-handläggare, som arbetar med barnutredningar för barn med behov av LSS-insatser, genomfördes. Intervjuerna analyserades med en tematisk analys.Resultatet visar på att det inte finns någon klar definition av vad barns delaktighet innebär.LSS-handläggarna hade en bild av vad delaktighet innebar för barnet i utredningar som, menden bilden var svårt att omsätta i verkligheten. Det fanns flertalet faktorer som utgjorde möjligheter och hinder för att göra barn delaktiga i de utredningar som rör barnet. De möjligheter som framkom från resultatet var att relationen till barnet och vårdnadshavare upplevdes som en möjlighet för att uppnå barnets delaktighet, men även organisatoriska faktorer spelade in för att möjliggöra delaktighet. Den tredje faktorn som LSS-handläggarna upplevde som en möjlighet för barns delaktighet var anpassningar av information och miljön där mötet mellan handläggare och barnet ägde rum. De hinder som framkom i resultatet för LSS-handläggaren för att uppnå barnets delaktighet i de utredningar som rör barnet var: bristen på kunskap kring alternativa sätt att kommunicera, vårdnadshavare som hinder, samt att organisationen även kunde upplevas som ett hinder för barnets delaktighet.

Syftet med denna studie är att undersöka vilka möjligheter och begränsningar biståndshandläggare inom LSS kan se med utveckling av digitalisering inom socialt arbete, och mer specifikt när det gäller handläggning av ärenden med stöd av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387) [LSS]. Under det senaste decenniet har det digitaliserade samhället i Sverige kraftigt expanderat. Troligtvis kommer utvecklingen av digitalisering att fortsätta att öka, då Sveriges digitaliseringspolitik har satt som mål att vara det ledande landet i världen med att ta vara på digitaliseringens möjligheter. Utveckling av digitalisering inom socialt arbete är inget undantag, då många olika digitala verktyg har etablerats även inom socialtjänsten. Målet med digitalisering är att effektivisera och förenkla arbetet. Utvecklingen har främst setts inom ekonomiskt bistånd då automatiserad beslutsfattning är implementerad inom vissa kommuner.   Empirin analyserades utifrån kommunikationsteori och begreppet empowerment. Vi använde oss av kommunikationsteori då kommunikationskravet har en central betydelse inom LSS, men även utifrån lagstiftning som LSS är utformat ifrån. Empowerment använde vi oss av för att förklara betydelsen av självbestämmande och delaktighet, då de är några av grundprinciperna i LSS-lagstiftningen Vi har genomfört fyra intervjuer med representanter från biståndståndshandläggare inom LSS. Studiens resultat skildrar att LSS-handläggare är enade i det mesta gällande de möjligheter och begränsningar som utveckling av digitalisering inom handläggningen kan innebära. Resultatet lyfter viktiga aspekter av en utveckling av digitalisering, som bland annat att det finns mycket att ta i beaktning, specifikt de etiska aspekterna. Resultatet visade även vikten av delaktighet hos klienten och de kommunikationssvårigheter som kan förekomma i digitala samtal. Våra slutsatser är att det finns en hel del möjligheter, men även olika begräsningar som man behöver ta i hänsyn till för att kunna utveckla digitalisering inom LSS-handläggning. Vidare är slutsatserna att det är av stor vikt att det fortfarande ska vara upp till handläggaren utifrån sin yrkesprofession att bestämma hur digitaliseringen ska användas för klientens bästa

The aim of this study was to describe and understand parents’ perspectives in aid assessment for children according to The Swedish Act (1993:387) concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments (Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS). The study took place in the county of Kronoberg, Sweden, and was based on a total of nine qualitative interviews. Four interviews were made with parents’ of children who has interventions according to LSS (1993:387) and five interviews were made with LSS case workers. In our study we saw that parents’ perspectives often is the largest amount of information that case workers take into account when assessing aid and as a case worker you listen to the parents perspectives to capture the child’s and the family’s needs. It also came clear that the parents’ perspective is not only about the child’s needs, but also includes the parent’s own needs and their family’s needs. The parents in the study felt that they made the decision about the choice of aid and considered themselves as the one who decides the family’s requirements. It turned out that treatment and understanding from the case workers was important for gaining access to the best help and making parents feel listened to. Parental responsibility was of great importance for the assessment, and it often led to disagreement between parents and case workers. During the study, we saw that power existed in the relationship between case workers and parents, but that it could be moved and changed during the time of aid assessment.