No description available.

This thesis provides a comparison of the old Planning and Building act (PBA) from 1987 with the new PBA, which entered into force in May 2011. The essay consists of a descriptive part that presents the regulation of both laws. The new PBA consists of several differences compared to previous regulation. This thesis will, however, primarily be centred around the regulation regarding building permit appeals and the possibility of building permit, to gain legal force. In the old PBL, there were no regulations that result in a building permit decision could be made effective. Instead, a building permit could, long after the decision had been made, be over-challenged. This could, in extreme cases, lead to the new building had to be demolished and the rules on appeals of building permits was therefore not safe. To eliminate the problem of appealing far after the decision was made the new PBA introduced rules which made it possible for building permits to gain legal force. The Act aims is to simplify and make the planning application process more effective. By introducing a ruling which means that a building permits can gain legal force, the aims was regarded as fulfilled. The question that arise is whether the new rules are complete and what the consequences of the new rulings are. As mentioned above the rules, which make it possible for a decision to gain legal force, is to simplify and make the building permit process more effective but also to protect the building permit decisions to be appealed afterwards. To simplify and make the rules more effective is something positive. However, there are also some disadvantages. The municipality's costs will be higher by the increased demands on information to interested parties. The legislators believed that there was a need for a rule that allowed a building permit decision to be gain legal force. However, this rule is not considered to be complete. It may still be situations where an appeal against a planning permission decision can be handed in after a long time. This can occur when the local authority (through building committee) make an incorrect judgement, which means that the notification is not done to the people who really have a right to be heard.

Under 2000-talet har två EU-rättsliga förordningar stiftats i syfte att reglera erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom EU. Först stiftades Bryssel I-förordningen. I enlighet med den förordningen kan en dom som meddelats av domstol i en medlemsstat verkställas i en annan medlemsstat. Dessförinnan skall domen förklaras verkställbar i den medlemsstat där verkställighet önskas. Den andra förordningen, EEO-förordningen, tillkom bara några år senare. I denna förordning har förfarandet varigenom en dom förklaras verkställbar i en annan medlemsstat avskaffats. Istället skall domen efter ansökan kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel av domstolen i den medlemsstat där domen har meddelats. Med ett sådant intyg får domen därefter verkställas fritt i samtliga medlemsstater utan något mellanliggande förfarande. Förordningarna reglerar inte hur själva verkställigheten skall gå till. Verkställigheten skall ske i enlighet med den nationella lagstiftning i medlemstaten där verkställighet begärs. För svenskt vidkommande skall betalningsdomar verkställas genom utmätning. Enligt svensk rätt får verkställigheten inte slutföras förrän betalningsdomen vunnit laga kraft. Enligt EEO-förordningen å andra sidan får verkställigheten slutföras omedelbart. Det finns en någorlunda stor sannolikhet att en utländsk dom vinner laga kraft innan en verkställighetsförklaring gör detsamma. Enligt svensk rätt skulle det i sådant fall vara tillåtet att verkställa domen fullt ut medan reglerna i Bryssel I-förordningen inte skulle tillåta annat än vidtagande av säkerhetsåtgärder i ett sådant skede. Det är också möjligt att den svenska regeln om begränsningar i verkställigheten strider mot diskrimineringsförbudet i Amsterdamfördraget eller den allmänna principen om likabehandling. / During the last decade two EC Regulations have been adopted in order to regulate and introduce uniform standards for procedures regarding recognition and enforcement of judgements in civil and commercial matters within the EU. The first regulation to be adopted was the Brussels I Regulation. According to its provisions a judgement delivered in one Member State can be enforced in an other Member State. Previously the judgement must be declared enforceable in the Member State where the judgement is to be enforced. A few years later the second regulation called the EEO Regulation was adopted. According to the EEO Regulation a declaration of enforceability is not required anymore. Instead a judgement can be certified as a European Enforcement Order for uncontested claims by the court or a competent authority in the Member State where the judgement was delivered. The enforcement procedure itself shall however be governed by the law of the Member State of enforcement. In accordance with Swedish law a judgement concerning payment claims should be enforced by distraint. According to Swedish law a Debtor’s property is allowed to be seized but not retailed until time for an appeal has expired. The EEO Regulation on the other hand allows the enforcement procedure to be finalized immediately. There is a high probability that the time for an appeal against a foreign judgement may expire before such time in which an appeal against the declaration of enforceability can be lodged expires. In that case the Swedish law would permit the executor to finalize the enforcement procedure while in according to the Brussels I Regulation, the enforcement procedure in such case should still be limited to protective measures. It is also quite possible that the Swedish provision infringes the non-discrimination rule in the Treaty of Amsterdam or The General Principle of Equality.

Varje kommun ska ha en byggnadsnämnd. Byggnadsnämnden består av förtroendevalda poli-tiker som bland annat ansvarar för lovärendeprocessen. Tjänstemännen som jobbar med lovä-rendeprocessen är anställda av byggnadsnämnden. Tjänstemännens huvuduppgift är att ta be-slut i lovärenden via delegation från byggnadsnämnden. I lovärenden där delegation saknas ska tjänstemännen bereda lovärendet och skriva ett förslag till beslut. Förslaget ska sedan redovisas inför byggnadsnämnden, som därefter tar det slutliga beslutet. I denna uppsats har enbart lovä-renden där byggnadsnämnden och tjänstemännen har haft olika bedömningar granskats. Det har även granskats vilken laghänvisning och bedömning som ligger till grund för deras förslag eller beslut. Kommunen ska ge berörda grannar och sakägare tillfälle att yttra sig när det är en avvikelse från en detaljplan, områdesbestämmelser eller utanför detaljplan. Vid ett positivt lovbeslut ska kommunerna kungöra lovärendet i Post och Inrikes Tidningar. Båda dessa uppgifter måste ge-nomföras på rätt sätt för att hanteringen ska vara rättssäker och kvalitetssäker samt för att lo-värendet ska vinna laga kraft. Detta arbete ska undersöka hur kommunerna hanterar rättssäkerheten och kvalitetssäkerheten i lovprocessen för att ett lovärende ska vinna laga kraft. För att få vidare rådgivning, kunskap och information angående lagtolkning gällande granne-hörande och kungörelse togs kontakt med Ulrika Nolåker, Byggutbildarna, Ulf Jensen, profes-sor på Högskolan Väst och Eidar Lindgren universitetsadjunkt på Kungliga Tekniska Högsko-lan. I undersökningen studerades fyra kommuner i Västra Götalands län. Undersökningen delades upp i tre delar som bestod av intervju dels av tjänstemän och sakkunniga samt granskning av lovärenden. I kommunerna var det 1386 lovärenden som kom in och togs beslut under 2015. Av dessa var det 23 lovärenden där byggnadsnämnden inte tog beslut i enlighet med tjänste-männens förslag. Kommunernas lovärendeprocess saknar regelbundet arbetssätt både när det gäller grannehöran och kungörelse av lovärenden. Kommunerna använder en så kallad "tyst accept" vid granne-höran, vilket innebär att grannarna förlorar sin demokratiska rättighet att påverka åtgärden. Genom att hänvisa lagparagraf i ett beslut kvalitetssäkras beslutsunderlag. Att hänvisa till en lagparagraf är något som varken byggnadsnämnden eller tjänstemännen gör regelbundet. Kungörelsen i Post- och Inrikes Tidning gjordes mellan 12-28 dagar efter beslutet togs samt att det förkom lovärenden som inte var kungjorda överhuvudtaget. Endast tre av de 23 grans-kade lovärendena anses ha vunnit laga kraft. / Each municipality in Sweden must have a local building committee. The committee consists of elected politicians responsible for managing the permit process related to construction, dem-olition and ground processing. The committee manages the permit process by delegating the entire task or parts of it to employed officials. If there is no delegation the officials will write a suggested decision to be reviewed and decided by the committee. This essay investigates construction-, demolition- and ground processing permit where the of-ficials and the local building committee differ in their decisions and the assessment which led to these decisions. The examination included studies of four municipalities in the county of Västra Götaland: two smaller, Färgelanda and Munkedal municipalities, and two larger, Trollhättan and Uddevalla. The investigation consisted of two parts. One examination of the permit protocols, and a series of interviews with officials. During 2015 there were 1386 cases of permits within the four municipalities. 23 of these were cases of the committee not deciding in accordance with the proposition of the officials. A number of errors were also found, such as there not being a stated reason for the decision, or lack of any clear legal reference. This raises the question of whether or not the rule of law is followed during these circumstances. After consulting with Ulrika Nolåker from Byggutbildarna, the issues were expanded further when it was discovered that more errors occur during the municipal management of the con-cerned parties and the announcements of the cases. In order to receive further guidance, knowledge and information on how to interpret the laws handling concerned parties and an-nouncements, contact was made with Ulf Jensen and Eidar Lindgren, professor in real estate science at Högskolan Väst, and lecturer of real estate sciences at Kungliga Tekniska Högsko-lan, respectively. The conclusions of the examination is that the building committee puts a lot of responsibility on the officials through delegations. The cases when there is no delegation and the case is decided by the committee are few. The reasons why the proposition and the final decision not always matches is due to different factors such as different knowledge or different assessments. Neither the committee nor the officials are consistent with the law referencing in the decisions. The municipality cannot guarantee that every concerned party have been given the chance to give their opinion, when some of them use what’s called "silent agreement". Only three of the cases has the municipality received and opinion from every concerned party. None of the cases has been announced in the correct time and two has not been announced at all.