No description available.

No description available.

Rätten att bli bortglömd uppstod under 2014 i.o.m. EU-domstolens avgörande, Costeja mot Google. Rättigheten i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (GDPR) blev under 2018 lag i samtliga 28 EU-länder. En av de viktigaste förändringarna via GDPR är den breda definitionen av personuppgifter. Under GDPR kan alla data som identifierar en person betraktas som personuppgifter. Biometriska data, genetiska data och data som rör enskildas kulturella eller ekonomiska aspekter ligger nu inom lagens område. Rätten att bli bortglömd stadgas i art. 17 GDPR och har medfört nya spelregler angående den enskildas integritet på internet. Syftet med GDPR är huvudsakligen att stärka individers befintliga rättigheter och se till att enskilda får mer kontroll över sina personuppgifter, men också att harmonisera EU:s regler om skydd av personuppgifter och därmed skapa affärsmöjligheter och främja innovation. GDPR är en besvärlig och svårtolkad uppsättning av bestämmelser att tillämpa. Ur den registrerades perspektiv är det viktigt att behandlingen sker korrekt från första början. Den stödjande och rådgivande rollen hos datainspektionen är således av stort värde, då kränkningar sällan kan läkas i efterhand. Det åligger den personuppgiftsansvariga att, i varje enskilt fall när den registrerade utövar rättigheten att bli bortglömd, bedöma om personuppgiften ska raderas eller inte. Personuppgiftsansvariga företag har dock ett eget intresse att begränsa tillämpningsområdet angående rättigheten, då sökresultatens träffsäkerhet minskar när rättigheten tillämpas. Det kan härav frågas om det verkligen är förmånligt att personuppgiftsansvariga företag utgör den s.k. första ”instansen” eftersom dessa organisationer kan anses vara partiska. Ett effektivt rättsmedel, i enlighet med art. 47 i rättighetsstadgan, utgör en vital del av att säkerställa att rätten att bli bortglöm. Detta arbete granskar och ifrågasätter om ett s.k. effektivt rättsmedel föreligger i Sverige.  Bestämmelser om riksdagens överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet stadgas i svensk grundlag. Enligt grundlagen kan riksdagen inom ramen för samarbetet överlåta beslutanderätt som inte rör principer för statsskicket. Det är ostridigt att svenska offentlighetsprincipen utgör en av principerna för det svenska statsskicket. Det är även ostridigt att Sverige som medlem i EU fullt ut ska följa EU-rätten. Yttrandefriheten och den personliga integriteten är grundlagsskyddade rättigheter och kan ibland utgöra varandras motsatser. Yttrandefriheten skyddar våra demokratiska rättigheter att få yttra oss och ta del av information, medan rätten till personlig integritet skyddar oss från att inte förekomma i sammanhang där vi inte vill delta. GDPR stadgar att rätten till radering inte får strida emot bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet. Detta arbete reder ut förhållandet mellan rätten att bli bortglömd och grundlagarna angående yttrande- och informationsfrihet samt offentlighetsprincipen.  GDPR gäller för alla organisationer, överallt i hela världen som behandlar personuppgifterna för EU-medborgare. En fråga som har uppstått är hur långt räckvidden rätten till radering sträcker sig. Det finns en oro att rätten bara är värt någonting om den gäller universellt. Annars blir den enskildas förflutna lätt synlig, trots att hen utnyttjat rätten till radering, för amerikanska kollegor eller till och med av en EU-medborgare som kan förfalska sin IP-adress till ett land (en domän) utanför EU. En viktig aspekt som detta arbete analyserar är således om andra länder utanför EU har gjort någon form av inkorporering angående rättigheten eller om åtminstone samhället har ansett att rätten att bli bortglömd borde föras in i deras rättsordning. / The right to be forgotten was established in EU law in 2014 through the ruling of the European Court of Justice, Costeja v. Google. The right to be forgotten, expressed in article 17 GDPR, instantly became law in all 28 EU countries in 2018. One of the most important changes introduced through GDPR is the wider definition of personal data. Under GDPR any data that identifies a person may be considered personal data. Biometric data, genetic data, and data relating to individuals’ cultural or economic aspects are now within the scope of the law. The purpose of GDPR is primarily to strengthen the existing rights of individuals and to ensure that individuals gain more control over their personal data, but also to harmonize EU privacy rules and thereby create business opportunities and promote innovation.  GDPR’s provisions are difficult to interpret and apply. From the perspective of the registrant it is important that the treatment is done correctly from the beginning. The supportive and advisory role of the Swedish Data Protection Authority is of great importance since violations can rarely be healed afterwards. It is the responsibility of the data controllers for personal data in each case, when the registered person exercises its right to be forgotten, to determine if the personal data is to be deleted or not. Data controllers, as are companies, have their own interest in limiting the scope of the right to be forgotten, as the search results accuracy decreases when the right applies. Is it really beneficial to have companies as data controllers to constitute a so-called first “instance” when these organizations can be considered biased? An effective remedy is a vital part as ensuring that the right to be forgotten works. This work is a study of the so-called effective remedies in Sweden.  According to the Swedish Constitution the parliament may within the framework of the cooperation, transfer decision-making rights that do not relate to state institutions principles. It is unequivocal that the Swedish principle of public access to official records is one of the principles of Swedish state affairs, but it is also unequivocal that Sweden as a member of the EU must fully comply with EU law. Freedom of expression and personal integrity are constitutional rights and can sometimes constitute each other's opposites. Freedom of expression protects our democratic right to express ourselves and share information, while the right to personal privacy protects us from appearing in context where we don’t want to participate. GDPR recommends that the right to erasure should not violate rules on freedom of expression. This thesis clarifies the relationship between the right to be forgotten and the principles of freedom of opinion and information in Swedish law, as well as the publicity principle.  GDPR applies to all organizations, all over the world, which process personal data for EU citizens. A question that has arisen is how far the scope of the right to erasure extends. There is a concern that the right is only worth anything if it applies universally. Otherwise, the individual's past becomes easily visible, prone to using the right to delete, for American colleagues or even by a EU citizen who can forge his IP address to a country (a domain) outside the EU. An important aspect that this thesis analyzes is whether other countries outside the EU have made any kind of incorporation of the right to be forgotten or if society at least has considered if the right to be forgotten should be incorporated in their legal order.

Barn är sårbara och de behöver därför särskilt stöd och skydd. Att barnets bästa är något som ska tas i beaktande vid alla beslut som rör barn finns därför tydligt stadgat i både nationell och internationell rätt. Ett barn kan enligt svensk rätt inte ha fler än två rättsliga föräldrar. De barn som växer upp med fler än två föräldrar har därför en begränsad rätt till sina sociala föräldrar. Barnets rätt till sina sociala föräldrar aktualiseras framförallt ifall den ena rättsliga föräldern avlider eller om den rättsliga föräldern och den sociala föräldern skiljer sig. Faran är att barnet riskerar att tappa kontakten med en social förälder som betytt mycket under uppväxten. Med begreppet social förälder avses i denna uppsats en person som inte har ett genetiskt eller biologiskt band till barnet, men vars avsikt var att bli barnets förälder redan innan barnet föddes. Personen ska ha fullgjort föräldrafunktionen, det vill säga utövat vårdnadsansvar, under­hålls­­skyldighet och förmyndar­ansvar, allt sedan barnet kom till världen utan att ha några rättsliga förpliktelser. Utifrån nuvarande familjerättsliga reglering kan fyra möjliga alternativ urskönjas för att skydda barnets rätt till sina sociala föräldrar. De lösningar som lagstiftningen erbjuder för att skydda barnets rätt till sina sociala föräldrar är en möjlighet till umgänge, att utse en social förälder till ny vårdnadshavare ifall ordinarie vårdnadshavare avlider, att genomföra adoption samt att reglera vissa frågor genom avtal. Barn och sociala föräldrar har dock få och föga verkningsfulla juridiska lösningar att använda sig av om problem uppstår. Det finns all­varliga risker för barnet om det skiljs från sin sociala förälder och barnets bästa borde därför vara att ge barnet rätt till alla sina föräldrar. De lösningar som lag­stiftningen tillhandahåller är inte till­räckliga för att skydda barnets rätt till sina sociala föräldrar och svensk lagstiftning tillgodoser därför inte barnets bästa på ett tillfreds­ställande vis. Rätten består av en variation av rättsliga normer. Bland de rättsliga normerna återfinns såväl rättsregler som rättsprinciper. Dworkin analyserar i boken ”Taking rights seriously” från 1977 olika rätts­filosofiska problem. Han klassificerar rättsnormer i regler och principer för att sedan bland annat föra fram ”den mest välgrundade teorin”. Enligt Dworkin är en regel en antingen-eller-norm som antingen är tillämplig eller inte tillämplig och en ­princip en mer-eller-mindre-norm vars utmärkande egenskap är att den besitter en dimension av vikt. En fråga som återkommande diskuteras är om barnets bästa ska ses som en regel eller en princip. Barnet bästa är en rättsnorm med en mer-eller-mindre-funktion som besitter en dimen­sion av vikt och ska därför betraktas som en rättsprincip. Principer bygger på värderingar och återfinns på ett djupare plan i rättens struktur och är därmed inte lika föränderliga som regler. Dom­stolar har, enligt Dworkin, möjlighet att tillämpa principer trots att reglerna i ett fall kan vara entydiga. De principer som kan tillämpas av dom­stolarna är de principer som är en del av ”den mest välgrundade rättsteorin”. Vid en avvägnings­situation kan rättsregler underkastas rätts­principer. I dessa fall är det regelns underbyggande principer som får viktas mot andra principer i det aktuella fallet. Det är vid svåra fall som dom­stolarna ska göra denna principavvägning. Frågan om möjlighet till fler än två föräldrar har aktualiserats i en kanadensisk domstol. Domaren resonerade utifrån barnets bästa och menade att barnets bästa måste gå före lag­stiftningens ordalydelse. Domaren anlade ett barnperspektiv i domen och tog sin utgångs­punkt i det enskilda barnets förut­sättningar. Domen var en avvägning mellan olika principer. Prin­cipen om att behandla alla barn lik­värdigt och principen om barnet bästa vägde tyngre än under­byggande principer till de rätts­regler som begränsade antalet rättsliga föräldrar till två stycken. Med stöd av Dworkins teorier om domstolars möjlighet till skönsmässiga avgöranden finns det en öppning för svenska domstolar att besluta om fler än två rättsliga föräldrar om det är för barnets bästa. Om svenska domstolar gör en viktning mellan olika principer och låter principen om barnets bästa ligga till grund för sina beslut om vårdnad och umgänge kan barnets rätt till sina sociala föräldrar skyddas. Sammanfattningsvis har regleringen av barnets rätt till sina sociala föräldrar stora brister. Enligt oss skulle barn kunna få ett bättre skydd genom att domstolar låter principen om barnets bästa väga tyngst för att ge barn rätt till fler än två rättsliga föräldrar. / Children are vulnerable and need special support and protection. Therefore, both national, and international law clearly state that decisions concerning children should be made with respect to the best interest of the child. According to Swedish law, a child may not have more than two legal parents and may therefore have only limited legal right to a social parent. The legal right of a child to its social parent is primarily of concern in the event of death of one legal parent or if the legal parent and the social parent are divorced. There is a risk that the child loses contact with the social parent. The term social parent in this paper is a person without a genetic or biological tie to the child, but whose intention was to become the child's parent even before the birth. The person has completed the expected parental function ever since the birth without any legal obligations. Based on current family law, it is possible to identify four feasible options to protect the child's right to its social parent. These options are the opportunity to attend, to appoint a social parent to a new custodian in the event of death of an ordinary custodian, to conduct adoption and to regulate certain issues by agreement. However, children and their social parents lack effective solutions in case of legal issues. This poses a risks to the child if separated from its social parent and the best interests of the child would be to give the child a right to all of his or her parents. Swedish legislation is, as of today not designed to protect the child's right to its social parent, and does not adequately satisfy the best interests of the child. The laws consists of legal norms such as rules and legal principles. In 1977, Dworkin analyzed different legal-philosophical problems in the book "Taking Rights Seriously". He classifies legal norms as rules or principles in order to advance "a constitutional theory". According to Dworkin, rules are all-or-nothing-norms that are, or are not applicable, and prin­ciples are more-or-less-norms whose characteristic feature is the dimension of weight or impor­tance. In the light of Dworkin, the best interests of the child should be regarded as a legal norm with a more-or-less-function that has a dimension of weight or importance and therefore should be regarded as a legal principle. Principles are value based ​​and therefore on a deeper level in the legal structure with lesser mobility than rules. Judges have, according to Dworkin, the possibility to apply principles in cases even when the rules are seemingly unambiguous. In these hard cases, legal rules may be overruled by weighing the underlying principles of the rule against other principles relevant for the case. The issue of giving a child more than two legal parents has been settled by the Court of Appeal for Ontario in Canada. The judge argued that the best interests of the child was superior to the wording of the legal rule. The judge assumed a child's perspective based on the individual child's prerequisites and argued that the principle of treating all children equally and the best interest of the child had greater importance than the supporting principles of the legal rules limiting the number of legal parents to two. Based on Dworkin's theories on courts' discretion, there is a possibility for Swedish courts to make a ruling on more than two legal parents if it is for the best interests of the child. If Swedish courts, when accounting for different principles, allow the principle of the best inte­rests of the child to be the basis for their decisions on custody and rights of access, the child's right to his social parents can be safeguarded. In conclusion, the regulation regarding the child's right to its social parents has major shortcomings. According to us, children could be protected in court by claiming superiority to the principle of the best interests of the child, thus giving children the right to more than two legal parents.

Denna uppsats behandlar likt rubriken antyder gränserna för en aktieägares talerätt vid klander av bolagsstämmobeslut. Ledning och problemformuleringar tas till stor del från en, under uppsatsens skrivande, pågående domstolstvist mellan Bure Equity AB och Rushrail AB. Uppsatsen behandlar bland annat hur en aktieägares talerätt kan påverkas av: överlåtelseförbehåll, avförande ur aktieboken, retroaktivt införande i aktieboken efter tidigare avförande, och möjligheterna att erkännas talerätt genom en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL.   Undersökningen konstaterar att: överlåtelseförbehåll i allmänhet, och hembudsförbehåll i synnerhet, kan påverka talerättens gränser då hembudsförbehållets passiviserande verkan kan påverka aktieägarlegitimationen, avförande ur aktieboken utan anmälan från ny aktieägare inte ska kunna påverka aktieägarlegitimationen vilket innebär att talerättens gräns inte heller ska påverkas, retroaktivt införande i aktieboken inte ska påverka talerättens gränser, och att möjligheterna till en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL är mycket begränsade.   Majoriteten av uppsatsen är skriven i väntan på dom från HD.

Rätten till nödvärn finns för att särskilda intressen i samhället ska skyddas. Brott som begåtts i nödvärn anses vara försvarliga och rättssystemet medger att undantag kan tillåtas, men endast med hänsyn till behov och proportionalitet som genomsyrar det svenska rättssystemet. Nödvärnsrätten som den ser ut idag är dock inte helt problemfri, utan svårigheter i tillämpningen kan uppstå. Exempel på det sistnämnda är rätten till nödvärn vid brott i nära relationer. Det som huvudsakligen är problematiskt är sakförhållandet att brottsoffer i nära relationer inte sällan är uteslutna från skyddet som nödvärnsregleringen är avsedd att ge. Skyddets begränsade omfattning beror inte nödvändigtvis enbart på nödvärnsregleringens utformning, utan kan många gånger vara en effekt av de särtypiska brottsomständigheterna i nära relationer. Nödvärn som ansvarsfrihetsgrund finns för att skydda ett intresse som anses vara värt att försvara. Ordinärt straffbara gärningar blir istället försvarliga i nödvärn och detta skydd tillfaller envar. Brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer kan av olika anledningar många gånger ej nyttja denna nödvärnsrätt. Med detta som utgångspunkt är syftet med denna uppsats att utreda om det finns ett behov att ändra nödvärnsregleringen för att bättre skydda brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer.

Syftet med den här uppsatsen är att utreda vad hybrida missmatchningar är och hur dessa används av företag för att skatteplanera. År 2013 fick OECD ett uppdrag av G20-länderna som syftade till att motverka internationell skatteflykt. Arbetet går under namnet BEPS. En del av arbetet med BEPS är att neutralisera effekterna av hybrida missmatchningar. Hybrida missmatchningar innebär att multinationella företag utnyttjar asymmetrier i staters skattesystem i syfte att t.ex. erhålla dubbla avdrag eller göra avdrag för en kostnad utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning. BEPS resulterade i 15 åtgärdspunkter med tillhörande rekommendationer varav åtgärdspunkt 2 handlar om att motverka hybrida missmatchningar. Syftet är att neutralisera de skattemässiga effekterna av dessa. För att det ska vara möjligt krävs ändringar i staters nationella lagstiftning och OECD:s modellavtal. Därför har Finansdepartementet under sommaren 2017 lagt fram en promemoria, Nya skatteregler för företagssektorn, som grundar sig på rekommendationerna från BEPS-projektet. Promemorian består bl.a. av ett avdragsförbud för ränteutgifter vid vissa gränsöverskridande situationer för företag som är i intressegemenskap. Förslaget är tänkt att träffa två situationer, dels när företag gör avdrag för samma utgifter två gånger, dels när avdrag medges utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning. Vissa av de åtgärdspunkter som OECD presenterade i och med BEPS-projektet kräver ändring i modellavtalet och staters bilaterala/multilaterala dubbelbeskattningsavtal. Som ett led i BEPS-projektet har även ett förslag om ett multilateralt skatteavtal lagts fram. Eftersom avdragsförbudet syftar till att antingen neka avdrag eller ta upp en inkomst till beskattning, som egentligen inte skulle ha tagits upp, är frågan om modellavtalet och staters skatteavtal skulle tillåta detta. De flesta skatteavtal som Sverige ingått bygger på modellavtalet. Modellavtalet och dess tillhörande kommentarer anger inget hinder mot att avdrag nekas eller att inkomster tas upp till beskattning. Rätten till avdrag regleras i nationell lagstiftning.  Globaliseringen har resulterat i att det inte längre är möjligt för stater att utveckla sina skattesystem utan att ta hänsyn till andra stater. Det behövs ett enhetligt skattesystem i syfte att motverka företags skatteflykt genom hybrida missmatchningar. Därför är det föreslagna avdragsförbudet en del i att implementera BEPS i svensk lagstiftning och i längden att skapa ett mer enhetligt skattesystem i världen.

I det här arbetet behandlas den oskrivna ansvarsfrihetsgrunden social adekvans. Begreppet och dess tillämpningsområden beskrivs och analyseras sedan ur olika aspekter. Framställningen inleds med en beskrivning av brottsbegreppet. Här förklaras att brottsbegreppet har en objektiv sida som innefattar begrepp som rekvisit, effekt, adekvat kausalitet och gärningsculpa, vilka förklaras översiktligt. Brottsbegreppets subjektiva sida innehållande olika typer av uppsåt och oaktsamhet förklaras också. Framställningen fortsätter med att beskriva de skrivna ansvarsfrihetsgrunderna. De viktigaste bestämmelserna angående dessa finnes i BrB:s 24 kapitel och i Polislagen. Ansvarsfrihetsgrunderna skall i princip läsas in i alla brottsbeskrivningar och kan ses som ett negativt element i brottsbegreppet. Det finns objektiva och subjektiva ansvarsfrihetsgrunder. Huvudregeln är att de objektiva ansvarsfrihetsgrunderna friar från ansvar även då gärningsmannen inte visste att någon av dessa var tillämplig. Härefter kommer ett kapitel där en grundläggande beskrivning av social adekvans ges. Här fastslås bland annat att social adekvans är en så kallad oskriven ansvarsfrihetsgrund som i doktrinen kallats för en ”dogmatisk slasktratt”, eller en ”säkerhetsventil” för det straffrättsliga systemet. Social adekvans kan ses som ett samlingsnamn för ett antal icke kodifierade undantagsregler som på objektiv grund friar från ansvar. Domstolarna har alltså en viss möjlighet att anse en straffbelagd gärning vara laglig, trots att lagstöd för detta saknas. Exempel på hur social adekvans har använts i praxis ges, och likaså synen på begreppet i den något äldre doktrinen. Social adekvans viktigaste tillämpningsområden gås sedan igenom och förklaras. Idrott och lek, medicinska ingrepp och åtgärder, angrepp på egen rättssfär, rättslig nöd, handlande i annans intresse och lärares rätt till visst våld är de områden som behandlas. Institutet social adekvans analyseras sedan ur ett antal aspekter. Först diskuteras några begreppsliga frågor. En uppfattning som presenteras och undersöks är den att beteckningen social adekvans står för en juridisk slutsats och inte för ett argument eller skäl för att inte anse brott föreligga. En av övriga frågor som är föremål för diskussion är vilken syn HD tycks ha på begreppet. I det följande avsnittet analyseras institutets vaga och uttunnade relation till det rättsliga systemet och institutet jämförs också med det liknande institutet nåd. Social adekvans karaktär som objektiv ansvarsfrihetsgrund undersöks härnäst. Bland annat presenteras argument för att ett subjektivt moment, likt det som i vissa situationer kan finnas i samtycke, kan läsas in i social adekvans. Slutligen undersöks huruvida det är lämpligt och möjligt att kodifiera social adekvans. Detta synes vara mycket svårt då man på straffrättens område vill undvika generalklausuler.

Syftet med denna uppsats är att granska de olika rekvisiten i 4§ LVM för att avgöra dess tillgodoseende av rättssäkerheten för den enskilde. Rättssäkerhetsbegreppet är centralt i en lag som denna då tvångsvård är ytterst ingripande i den enskildes integritet samt är obligatorisk att tillämpa. Rättssäkerhetsbegreppet är tvetydigt och svårt att ge en klar definition, i detta fall är dock förutsebarheten samt den rättsliga likheten av vikt för den enskilde. Det är även viktigt att handläggarens utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke är så liten som möjligt för att öka den rättsliga likheten samt utmynna i en enhetlig tillämpning av LVM. Socialtjänstens ansvar gentemot enskilda med missbruksproblem är ytterst långtgående och är en viktig del av tvångsvården. Detta då socialtjänsten har till ansvar att starta en utredning då det anses påkallat samt en skyldighet att ansöka om tvångsvård hos länsrätten då kriterierna i 4§ LVM kan anses vara uppfyllda. Fullgör de enskilda handläggarna ej denna uppgift kan de komma att åtalas för tjänstefel. Syftet med LVM är att bryta en destruktiv utveckling hos de enskilda samt att ge dessa möjligheten att i ett långsiktigt perspektiv leva ett liv utan missbruk. I LVM finns, gällande ett flertal omständigheter, relativt tydliga regler om hur förfarandet kring tvångsvård samt hur vården skall utformas. Detta gäller dock inte rekvisiten i 4§ då dessa är ytterst knapphändigt förtydligade av lagstiftaren. I 4§ LVM finns generalindikationen vilken måste vara uppfylld för LVM:s tillämpning. Denna har till uppgift att utröna huruvida den enskilda har ett fortgående missbruk och om detta missbruk lett till att den enskilde är i behov av vård för att komma ifrån detta missbruk. Även den enskildes samtycke är av vikt då samtycket ofta talar mot att tvångsvård är nödvändig i det enskilda fallet. I de fall samtycket ej anses vara allvarligt menat kan tvångsvård ändock aktualiseras. För att komplettera generalindikationen finns specialindikationen, vilka är alternativa rekvisit. Dessa skall klargöra för de enskilda handläggarna när missbruket hos den enskilde anses ha en negativ påverkan på dess liv, vilken behöver brytas för att ge den enskilde möjligheten till ett liv utan missbruk. Här finns hälsoindikationen som tar sikte på de medicinska skador en enskild kan ådra sig till följd av ett missbruk. Den sociala indikationen berör den enskildes sociala situation och har till syfte att hjälpa den enskilda att behålla den förankring denne har till arbete och anhöriga exempelvis. Då det finns en risk att den enskildes liv äventyras till följd av dess levnadssätt eller då någon närstående kan komma att utsättas för fara finns skadeindikationen som ett skydd för såväl den enskilde som dess närstående. Denna skyddar även närstående på grund av att det straffrättsligt krävs ett fullbordat brott för att vidta någon straffrättslig åtgärd, enligt LVM räcker det med att det finns en fara för skada för att överväga tvångsvård. Såväl generalindikationen som specialindikationerna är ytterst sparsamt förtydligade av lagstiftaren och skapar därmed ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke hos de enskilda handläggarna vilket påverkar rättssäkerheten negativt då den rättsliga likheten samt förutsebarheten för de enskilda minskas. I en lag av denna karaktär är det önskvärt att rättssäkerheten kan garanteras, vilket i dagens utformning av 4§ LVM är svårt att göra. Vad gäller dessa rekvisit i LVM bör en utredning göras för att förtydliga intentionerna samt innebörden för att underlätta socialtjänstens arbete samt för att stärka rättssäkerheten på området. En detaljstyrd lag är dock inte önskvärd då det kan leda till att tvångsvård inte kan aktualiseras i många fall då missbruket ter sig olika från individ till individ. Dock kan tydligare riktlinjer samt direktiv öka rättssäkerheten utan att äventyra den enskildas möjlighet till vård enligt LVM då den är påkallad.

En undersökning av det juridiska institutet obehörig vinst och dess eventuella användning som rättsgrund i svensk rätt. Mot bakgrund av att obehörig vinst i delar av doktrinen på senare tid föreslagits såsom rättsgrundande faktum i ett antal HD-avgöranden undersöks denna praxis. Främst behandlas situationer av obehöriga nyttjanden av annans egendom samt misstagsbetalningar. Även komparativa inslag förekommer.