Introduktion: Svårt sjuka och skadade patienter kan få svårt att upprätthålla fri luftväg. Det blir den prehospitala sjukvårdpersonalens uppgift att säkerställa fri luftväg och stötta patientens andning vilket kan utföras med olika tekniker och hjälpmedel. Syfte: var att belysa prehospital luftvägshantering med fokus på utbildning och erfarenhet. Metod: Studien hade en kvantitativ ansats. En webbaserad enkät besvarades av prehospital sjukvårdspersonal verksamma i två regioner från Mellansverige. Insamlade data sorterades i webbaserade enkätverktyget Survey & Report. Resultat: Resultatet redovisade fem kategorier; demografiska data, ofri luftväg, hjälpmedel, självskattad trygghet och utbildning. Konklusion: Att vårda en patient prehospitalt med ofri luftväg är inte en vardaglig arbetsuppgift det är därför av största vikt att praktiska repetitionsutbildningar utförs kontinuerligt så att prehospital vårdpersonal är väl förberedda på detta arbetsmoment. Den praktiska träningen bidrar även till en ökad trygghet och kunskap i handhavandet av hjälpmedel som används för att skapa fri luftväg. Detta kan i sin tur leda till minskad morbiditet och mortalitet för patienterna. / Introduction: Severely ill and injured patients may find it difficult to maintain a free airway. It will be the task of the prehospital healthcare staff to ensure a free airway and support the patient's breathing which can be done with various techniques and airway management tools. Aim: the aim of the study was to illustrate prehospital airway management with focus on education and experience. Method: The study had a quantitative approach. Web-based questionnaire was answered by prehospital health care staff operative in two regions in central Sweden. Collected data were sorted in the web-based survey tool Survey & Report. Results: the result was presented in five subcategories: demographic, airway, blocked airway, airway management tools, self-assessed knowledge and education. Conclusion: To care for a patient in a prehospital environment with a blocked airway is not an everyday task. Therefore, it is imperative that practical training is carried out continuously so prehospital healthcare staff are prepared for this task. The practical training also contributes to increased safety and knowledge in handling airway management tools. This can lead to reduced morbidity and mortality for patients.

Bakgrund: Under en operation förlorar patienter sitt medvetande och sin förmåga att upprätthålla sin egen andning. Här är anestesisjuksköterskan oumbärlig och har till uppgift att säkerställa ventilation samt oxygenering för patienten. För att identifiera den svåra luftvägen görs en luftvägsbedömning preoperativt och denna ligger till grund för vilka luftvägshjälpmedel som ska finna nära till hands. Att kunna identifiera, bedöma och förebygga risker vid en svår luftväg är en viktig egenskap för anestesisjuksköterskor. Syfte: Att belysa anestesisjuksköterskors upplevelser av att ställas inför en svår luftväg. Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats användes. Åtta anestesisjuksköterskor intervjuades med en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades via en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det framkom fyra kategorier: Förberedelser påverkar, Känslor i arbetet, Teamarbetets betydelse, Tekniska svårigheter samt att ett tema framträdde: Erfarenhet: en grundsten för trygghet. Konklusion: Konklusionen av denna studie belyser vikten av snabb och korrekt hantering när en anestesisjuksköterska ställs inför en svår luftväg under generell anestesi. För att förebygga de utmaningar som anestesisjuksköterskorna ställs inför krävs en utarbetad handlingsplan, stark kommunikation, effektivt teamarbete samt en god arbetsmiljö. / Background: Patients lose consciousness and their ability to maintain their own breathing during surgery. The anesthetic nurse is essential since they are responsible for ensuring the patient´s ventilation and oxygenation. To identify a potentially challenging airway a preoperative airway assessment is conducted, informing which airway aid should be readily available. The ability to identify, evaluate and minimize risks linked with challenging airways is an essential skill for an anesthetic nurse. Purpose: To illuminate the experiences of anesthesia nurses when confronted with a difficult airway. Method: A qualitative approach with an inductive methodology was employed. Eight anesthetic nurse participated in semi-structured interviews. The interviews were analyzed using a qualitative content analysis. Results: Four categories emerged: Impact of preparation, Emotional aspects of work, Significance of teamwork, Technical challenges, with a recurring theme: Experience as a cornerstone for confidence. Conclusion: The conclusion of this study highlights how important it is to manage quickly and accurately when anesthetic nurses encounter difficult airways during general anesthesia. A well-prepared action plan, effective communication, teamwork and supportive work environment are essential in addressing the challenges faced by the anesthetic nurse.

Introduktion: I anestesisjuksköterskans ansvarsområde ingår det att tillgodose patienten trygg och säker vård under generell anestesi och hantering av luftvägen. En svår luftväg hos en patient innebär ofta stress och en känsla av otillräcklighet hos anestesisjuksköterskan. För att hantera patientens luftväg på ett patientsäkert sätt innebär det att anestesisjuksköterskan ska kunna identifiera, bedöma och förebygga risker som kan förekomma vid anestesi. Tillvägagångssättet av en preoperativ luftvägsbedömning genomförs genom att se på patientens anatomi samt att läsa tidigare anestesijournaler. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av att bedöma och hantera patientens luftväg. Metod: En kvalitativ metod utifrån induktiv ansats användes. Tio anestesisjuksköterskor intervjuades med öppna frågor. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framkom ur analysen: Vikten avpreoperativ luftvägsbedömning, Att bli överraskad av en oförväntad svår luftväg, Försvårande omständigheter vid luftvägshantering samt Att rätt teknik och erfarenhet har storbetydelse. Diskussion: De anestesisjuksköterskor som hade mer erfarenhet tenderade att mer sällan uppleva en svår luftväg vilket kunde bero på att de hanterade en oförväntad svår situation på ett tryggare sätt än en nyutbildad sjuksköterska. Även den kliniska blicken beskrevs mer uttalad vid längre erfarenhet. Författarna drar slutsatsen att yrket kräver erfarenhet över tid för att utarbeta en god klinisk kompetens. Slutsats: En luftvägsbedömning hos patienten är viktig och avgörande för att anestesisjuksköterskan ska kunna vara förberedd på att hantera en eventuell svår luftväg. Trots den preoperativa luftvägsbedömningen upplevde anestesisjuksköterskan att de kunde möta på överraskningar och få hantera en oförväntad svår luftväg. I de fallen var det en fördel att ha hjälpmedel till hands, kunna tillkalla hjälp och att vara erfaren.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskan i en prehospital miljö ställs inför utmaningar när en svår luftväg inte längre kan hanteras genom basal luftvägshantering. Denna situation kräver spetskompetens inom avancerad luftvägshantering och anestesi, samt särskilda hjälpmedel. Inom vissa regioner finns en prehospital förstärkningsenhet som har som uppgift att komplettera ordinarie verksamhet med spetskompetens när det finns behov av avancerad luftvägshantering. Syfte: Syftet med studien var att studera anestesisjuksköterskors strategier vid hantering av svår luftväg i en prehospital förstärkningsenhet. Metod: En kvalitativ studie med datainsamling via enkät tillämpades och analyserades med kritisk incident teknik (CIT). Sexton anestesisjuksköterskor i en prehospital förstärkningsenhet i Sverige besvarade enkäten. Resultat: Analysen ledde fram till fyra betydelsefulla strategier för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Förberedelse i att ställas inför en svår luftväg, mental förberedelse på väg ut på larm, möjligheten att lägga upp en primär samt en sekundär plan tillsammans med kollegan och att våga agera direkt var strategier som identifierades för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Detsamma gällde att ta beslut i tid, att flytta patienten så att omhändertagandet inte behövde anpassas i onödan av omständigheter som kanske gick att undvika, att skapa åtkomst och insyn till patientens luftväg och ha närhet till egen utrustning vid hantering av en svår luftväg. Kollegan, teamkänsla, kommunikation, igenkännande, förståelse för varandras uppdrag och kännedom om varandras arbetssätt och utrustning var framgångsfaktorer för att få ett bra och effektivt teamarbete runt den svårt sjuka patienten. Utrustning som normalt inte fanns i en akutambulans som videolaryngoskop, endotrakealtub förberedd med ledare, kapnograf och en bra sug var framgångsfaktorer för att hantera en svår luftväg prehospitalt. Slutsats: Resultatet kan komplettera specialistutbildningar och introduktionsutbildningar för att göra specialistsjuksköterskan bättre förberedd på luftvägshantering i en prehospital miljö. Kunskapen kan bidra till en större förståelse för hur den svåra luftvägen på olika sätt kan undvikas eller hanteras. Basal luftvägshantering skall ambulanssjuksköterskan behärska i sin akutambulans men för hantering av den svåra luftvägen behövs särskild spetskompetens, hjälpmedel och förmåga.