Den svenska fastighetsmäklaren är en näringsidkare som förmedlar en uppdragsgivares fastighet eller bostadsrätt. Till skillnad från andra näringsidkare marknadsför han inte sina egna produkter utan uppdragsgivarens privatbostad. Syftet med denna studie är att undersöka vilket ansvar mäklaren då kan ha sin marknadsföring. Ansvaret kan följa av regler i marknadsföringslagen men också av fastighetsmäklarlagen. Den förra är en allmän lagstiftning och den senare en speciallagstiftning. Arbetet undersöker i vilken omfattning det ena eller andra regelverket lämpligen kan tillämpas. Det undersöks också i vilken utsträckningen mäklaren möjligen kan bära ett strikt ansvar för sin marknadsföring. Undersökning kommer från de många intressanta frågeställningarna som bygger på en dom av förvaltningsrätten i Karlstad. Domstolen har fält en mäklare till ansvar med domskäl som antyder att frågan om mäklarens oaktsamhet inte tillmäts någon betydelse. Domstolen gick nämligen inte in på någon prövning av det besvärande eller friande omständigheterna som hade anförts av parterna.

Influencer marketing - en av världens snabbast växande och mest framgångsrika marknadsföringsmetoder. Det senaste årtiondet har internetanvändningen ökat bland befolkningen i Sverige och en av faktorerna till denna ökning är tack vare sociala medier. Idag använder nio av tio svenskar sociala medier, och dessa plattformar används även för marknadsföring i säljsyfte. Influencer marketing innebär att en näringsidkare betalar en influerare (ofta kallat det engelska begreppet: ”influencer”) för att få synas i den inflytelserika personens kanal. Att en näringsidkare marknadsfört sig genom en inflytelserik person för att nå ut till sin kundgrupp är inget nytt och det har funnits innan internet. Men i och med att denna marknadsföringsmetod är så pass ny har det varit diffust kring vilka rättsregler som aktualiserats vid influencer marketing och hur de ska tillämpas. Uppsatsen ämnar redogöra för vilka rättsregler som aktualiseras i sociala medier samt hur de tillämpas vid influencer marketing. Sammantaget visar uppsatsen slutsats på att vilka rättsregler som aktualiseras och hur de tillämpas vid marknadsföring via influerare beror på framställningen av inläggen, det vill säga om det är av kommersiell natur eller redaktionell natur. Dock att gränsdragningen mellan kommersiell och redaktionell natur kan vara en gråzon.

En stor del av den svenska befolkningen använder sociala medier dagligen och både redaktionella och kommersiella framställningar sprids på olika digitala plattformar. I samband med detta utvecklas ständigt nya marknadsföringsstrategier och influencer marketing är en av dem. Forbes meddelar att företag spenderar ungefär 255 miljoner dollar världen över på influencers varje månad. Influencer marketing förväntas att även fortsättningsvis växa som marknadsföringsstrategi på sociala medier och därför är det enligt oss angeläget att kasta ljus på somliga redaktionella konstruktioner med stor kommersiell effekt. Reklamlandskapet har förändrats och ett resultat av den fortskridande digitala utvecklingen är att även kommunikationssamhället ändras liksom marknadsföringsmetoderna. Marknaden har allt mer kommit att förflyttas till den digitala sfären och medieplattformar, därav har reklam i allt större utsträckning ökat på sociala medier. Allmänheten blir ständigt försedda med material på sociala medier och ibland kan det tyckas problematiskt att se vad det är för typ av budskap vi faktiskt tar del av. Vissa framställningar på digitala marknadskommunikationskanaler faller in under Marknadsföringslagen (2008:486), så länge det är framställningar med ett kommersiellt syfte. Problematiken på sociala medier är att många framställningar framstår som reklam kan emellertid vara redaktionellt innehåll och vice versa. Förekomsten av att dessa två typer av meddelanden sammanblandas är vanlig och gränsdragningen mellan marknadsföring enligt marknadsföringslagen och redaktionellt material kan tyckas svår med tanke på avsaknaden av vägledning men även gällande rätt på det specifika området. Uppsatsen ämnar granska marknadsföringslagens krav om kommersiellt syfte och ifall lagen förmår omfatta meddelanden på sociala medier vars budskap har för avsikt att påverka konsumenten. Detta är särskilt intressant då det i många fall inte framträder tydligt nog för konsumenten huruvida meddelandet är kommersiellt eller redaktionellt. I förarbete till MFL framförs explicit att lagens syfte bland annat ska tillgodose konsumentintressen. Lagstiftningen är teknikneutral och omfattar sålunda internet och sociala medier. Detta sätt att kommunicera och marknadsföra är en förhållandevis ny praktik och vi vill därför undersöka om MFL:s konsumentskydd är tidsenlig genom bland annat nuvarande lagstiftning, Kissie-domen och annan relevant praxis på ämnet.

När meddelanden som förmedlas till konsumenter är avsättningsfrämjande och har rent kommersiell karaktär anses de utgöra marknadsföring, och omfattas av reglerna i Marknadsföringslagen (2008:486) (MFL). Marknadsföring ska bl.a. följa regler om reklamidentifiering som stadgar att kommersiella meddelanden ska märkas på ett så tydligt sätt att en konsument redan vid flyktig kontakt inser att det är fråga om marknadsföring. Reglerna om reklamidentifiering ska underlätta för konsumenter att identifiera vilka meddelanden som utgör reklam, och mot bakgrund av denna vetskap kunna ta ställning till meddelandets trovärdighet och betydelse. Meddelanden som innehåller allmänna upplysningar, är opinionsbildande, eller på annat sätt har en annan än rent kommersiell karaktär, faller utanför tillämpningsområdet för MFL och omfattas istället av det grundlagsstadgade yttrandefrihetsskyddet. Frågan om när ett meddelande har rent kommersiell karaktär och därmed utgör marknadsföring, är särskilt komplicerad när meddelandet förmedlas i redaktionell text och publiceras av någon annan än näringsidkaren själv. Meddelanden som t.ex. utgör nyheter eller ger uttryck för en publicists personliga åsikter, skyddas av yttrandefrihet. Om den som publicerar ett meddelande gör det på uppdrag av en näringsidkare och mottar någon form av vederlag för publiceringen, får meddelandet dock anses utgöra marknadsföring. När meddelanden i redaktionell text utgör marknadsföring, uppkommer frågan om vilken märkning som ska användas för att uppfylla lagens krav på tydlig reklammarkering. Vilken märkning som krävs skiljer sig beroende på hur meddelandet är utformat och genom vilket medium det förmedlas. För kommersiella meddelanden som förmedlas i nyhetstidningar, på nätet eller i pappersform, synes det krävas att meddelandets layout skiljer sig från övrig redaktionell text, samt att meddelandet märks med ordet ”annonssida” eller motsvarande begrepp. För meddelanden som publiceras i sociala medier är det svårare att utröna vad som generellt utgör en tillräcklig reklammarkering, eftersom det varierar beroende på vilket socialt medium som används, och vilken kunskap den genomsnittlige mottagaren av meddelandet har. Ett krav som dock framstår som gemensamt för kommersiella meddelanden i sociala medier, är att det redan överst i inlägget eller i inledningen av en text ska framgå att inlägget utgör marknadsföring.