Individuella vårdplaner för cancerpatienter infördes 2009 i och med den nationella cancerstrategin och syftar till att ge varje patient en samlad bild av besök, behandling och sjukdom. I den här uppsatsen undersöks olika strategier för mottagaranpassning i fyra regioners Min vårdplan för patienter med bröstcancer. Med utgångspunkt i den systemisk-funktionella grammatiken görs en interpersonell analys av tilltal och omtal respektive modalitet, för att dels kunna beskriva vilka mottagare som pekas ut i texten och erbjuds identifikation, och dels undersöka hur avsändarna kommunicerar information av olika karaktär till mottagarna. För att besvara det senare grundar sig analysen även till viss del i indirekthet och artighetsstrategier. Resultatet visar att de fyra vårdplanerna alla har ett relativt konsekvent du-tilltal, särskilt i introduktionsavsnitt som fungerar relationsskapande. Ibland specificeras du:et genom efterställda attribut av typen ”[du] som har fått diagnosen bröstcancer”. Men ibland övergår tilltalet till ett mer distanserat omtal i information av mer känslig eller hotande karaktär, till exempel i beskrivningar av känslor, sociala påföljder eller biverkningar. I sådan information är det även vanligt att använda modalitet av lägre sannolikhets- och vanlighetsgrad, som ett sätt att förmildra det som påstås. Resultatet visar också en skillnad i hur uppmaningar uttrycks: instruktioner av viktigare, och kanske därmed mer hotande, karaktär uttrycks oftare inkongruent med du-tilltal och förpliktelsemodalitet, möjligen som ett sätt att rikta dessa viktiga uppmaningar till mottagaren och med modalitetsmarkörer förklara hur viktigt det är att uppmaningen följs. De största skillnaderna mellan de fyra vårdplanerna visar sig i omtal av kvinnor och män och därmed vem man signalerar att mottagaren av texten är. Det leder till en avslutande diskussion om för- och nackdelar med mottagaranpassning – kan inkludering bli exkluderande?