En uppsats om porslinsmålaren Franz Meders person och konstnärskap med fokus på tidenhos Gustavsbergs Porslinsfabrik 1887-1900. Uppsatsen utgår ifrån ett mikrohistoriskt och kontextualiserande perspektiv. Syftet med uppsatsen är att komplettera kunskapen kring Franz Meder och hans konstnärliga utveckling samt att belysa vilka faktorer som bidrog till utvecklingen.Frågeställningar som inkluderas i uppsatsen är bland annat vad teknikskiften på Gustavsbergs Porslinsfabrik betydde för hans konstnärskap, vad var grunden för hans motivval och hur värderades Meder av Gustavsberg monetärt. Uppsatsen avslutas med diskussioner kring världsutställningarnas påverkan på konsten och även Nationalmuseum som konstscen för porslin belyses. En kronologisk verkskatalog med hans verk inkluderas i uppsatsen.

Ombyggnation av porslinsfabriken i Gustavsberg till Cirkus Cirkörs "Allt är möjligt hus". Bibehållning av fabrikskaraktär, med rum i rummet och användande utav lera som material i uppbyggnad av innerväggar samt golvmaterial. Gemensamma öppna ytor delas med Gustavsbergs konsthall, Porslinsmuseum samt Bibliotek. Visuell kontakt till huvudrum i programmet från befintlig porslinsbutik.

In a sequence described in the next paragraphs, I remove the poorly insulated roof of Gustavsberg Porcelain Factory and make new use of its  foundation. The monolith cement slab, once supporting heavy industrial machinery, is now the site of lakes and other movements:The top floor area is split, and a new built volume, one story higher, overtakes the southern half resting on the factory’s basement, digging into it at its western and eastern ends. Striking horizontally, the fissure exposes a long central axis, taking advantage of the factory’s horizontality to articulate vastness . The building formation allows for long views and makes possible, for instance, an unhindered 100 meter sprint across the lot. The original brick facade now defines a large outdoor plain, encircling two bodies of water, a lawn, a wooded park, and a grassy knoll. The new clean facade built along the central fissure, through repetition of the domestic module triggers the illusion of a strangely familiar row of homes. Initiating a new archetypal episode, a kidnapped residential street now rests on transient glass and water. But stripped of adornment, exposed utilitarianism, the transplanted row comes to resemble its new environment. Inside grow a series of production spaces and display sequences. The building’s acquired industrial character now becomes a setting for creative inspiration and ensuing collaborative work, a resuscitation of the spirit of the derelict factory. / För att hantera gamla byggnaden och göra om den till en ny fabrik använde jag två teman i form av filtrering och förstärkning för att tillgodogöra ett ställe som hjälper i hantering av nutidens information som har ersättit den mer manuella arbertssätt. Fokus låg på dom yngre, barn även.  Jag tog den nuvarande byggnaden och drog bort taket på grund av dens olämpliga isolering och för att den hade bygts i slumpmässigt sätt under olika tidsperioder, ett slags lapptäcke. Insidan rensades, filtreras bort, för att göra stället lättare att förstå och mer solida element som fundamentet och tegelväggarna står kvar. Fabriken får en till våning för att frigöra halva ytan för att skapa en grässmata och vattenyta inramad av gamla tegelväggarna. Enkla ytor uppställs och förstärks i deras ensamhet på dess sätt i en grund för aktivitet: sport, lek, grupp aktiviteter, osv.  Fasaden står som en rad hus, en barnslig uppfattning av hem med syfte att skapa en känsla av identifiering heller ett minne som är ren och specifik. Vad vi har är ett hem som påminner om en fabrik, ett hem som hjälper att hantera information och hjärnans associationer. Vi har flyttat iväg till saker man inte kan ta i. Det här är nya fabriken och denna gång gjordes den för högra sidan av hjärnan.  Huset framställs som fragmenterad. Fasad och trappor dras iväg från insidan för att skapa en skyddad entre där man eventuellt kommer till en hall liknande ett hotel med rum att gå in till i jämna mellanrum. En serie av situationer uppställs: bibliotek, klassrum, presentations haller, svart box teater, studios i dess enkla former. Utrymmen ges för absorption och filtrering, där med hantering och skapandes med hjälp av en grund av information. Det nya ställs fram, presenteras med essentiella delar, och blir åter igen en grund för att flytta frammot, en repetition som är både nödvändig och oemotståndlig.  Till exempel, museum i fabriken kan bli ett samling av objekt, en tematisk kombination av artiklar heller objekt, liksom bokhyllor som inte nödvändigtvisst behöver böcker för att förmedla. I dess sätt strävar fabriken att lyfta fram tankar och hjälpa med att dela dom mellan varandra.

Undersökningen belyser främst historieskrivningen och konsthantverkets position eller snarare dess otydliga roll under 1900-talets modernism. Med funktionalismen hamnade konsthantverk som inte uppfyllde de estetiska kraven med betoning på funktion utanför modernismens historieskrivning. Genom ett historiografiskt stilperspektiv avhandlar undersökningen konstnären, formgivaren och keramikern Wilhelm Kåges (1889–1960) vasserie Surrea (1940). Syftet är att undersöka Surrea som ett keramiskt uttryck för de modernistiska strömningarna i Sverige. Som ett led i det analyseras de samtida tolkningarna av Surrea 1940 och historieskrivningen idag. En annan viktig del i undersökningen är ett försök i att vidga och flytta perspektiv från hur till varför något görs. Därför blir frågor som rör de bakomliggande mekanismerna i skapandet av surreabetydande: -Varför skapar Kåge en vasserie som bryter med de normativa nyttoestetiken? Var skapandet av Surrea präglat av tiden eller/och fanns det individuellakonstnärliga intuitioner? Genom analyser av de texter som uppstod i samband med lanseringen av Surrea framkommer en annan och tydligare berättelse än den som hittas i den samtidahistorieskrivningen. Undersökningen problematiserar detta genom en diskurs om ”den fria formen” som är en definition om konsthantverk som faller utanför modernismens ramar. De egenskaper som definierar den ”fria formen” är samtidigt de egenskaper som det modernistiska konsthantverket Surrea besitter.