This Master's thesis is a history of apprenticeship in New Zealand. Apprenticeship has traditionally been the main route for entry into the skilled trades. At one level apprenticeship is a way of training people to do a particular job. The apprentice acquires, in a variety of formal and informal ways, the skills necessary to carry out their trade. The skills involved with each trade, tied inextricably to the technology that is used, are seen as the 'property' of the tradesperson. Learning the technical aspects of the job, however, is only a part of what goes on during an apprenticeship. The apprentice is also socialised into the customs and practices of the trade, learning implicitly and explicitly the hierarchies within the workplace, and gaining an appreciation of the status of his or her trade. Apprenticeship must also be viewed in the wider context of the relationship between labour and capital. The use of apprenticeship as an exclusionary device has implications for both worker and employer. Definitions of skill, and the ways in which technological advances are negotiated, are both dependent on the social setting of the workplace, which is mediated by social arrangements such as apprenticeship. This thesis thus traces the development of apprenticeship policies over the years, and examines within a theoretical context the debate surrounding those policies. Several themes emerge including the inadequacy of the market to deliver sustained training, the tension between educators and employers, and the importance of a tripartite accord to support efficient and equitable training. Apprenticeship has proved to be a remarkably resilient system in New Zealand. This thesis identifies factors that have challenged this resilience, such as changes in work practices and technology, and the historically small wage differentials between skilled and unskilled work. It also identifies the characteristics that have encouraged the retention of apprenticeship, such as the small-scale nature of industry in New Zealand, and the latter's distinctive industrial relations system. It is argued that benefits to both employer and worker, and the strength of the socialisation process embodied in apprenticeship, will ensure that some form of apprenticeship remains a favoured means of training young people for many of the skilled trades.

A garantia da igualdade implica a proibição da discriminação. Algumas normas internacionais criaram exceções à proibição de discriminar com o objetivo de permitir a adoção de medidas especiais ou positivas de caráter transitório para acelerar o desenvolvimento e a representação de grupos e categorias que, por motivos discriminatórios, se encontrem em posição de desvantagem diante dos demais. Cabe ao Estado eleger os grupos beneficiários e as medidas de ação afirmativa adequadas para atingir o fim almejado. A constitucionalidade das medidas de ação afirmativa depende da análise em concreto de cada tipo quanto à compatibilidade com os demais direitos e garantias fundamentais por se tratar de medida de exceção quanto à proibição de discriminar. As políticas públicas que incluam medidas de ação afirmativa devem se pautar pelos princípios da razoabilidade e da proporcionalidade, para que a busca da igualdade material não implique o paradoxo de criar novas desigualdades. A política de reserva de vagas por meio de cotas não é o tipo de ação afirmativa mais adequada ao Brasil. As cotas raciais são incompatíveis com a realidade brasileira, carecendo de proporcionalidade na medida em que não se prestam ao fim colimado no tocante ao combate à discriminação e ao preconceito. A formulação de uma política participativa com incentivos à representatividade de grupos sub-representados por meio de metas e cronogramas sem qualquer viés racial tende a atingir melhores resultados sem que o Estado institucionalize a racialização por meio da discriminação reversa. / The equality safeguard implies a ban on discrimination. Some international standards have created exceptions to the ban on discrimination to enable the adoption of special or positive measures, transient in nature, and speed up the development and representation of groups and segments that, because of discrimination, would be at a disadvantage before others. It falls to the government to choose the beneficiaries as well as the appropriate affirmativeaction measures to achieve the desired outcome. The constitutionality of affirmative-action measures depends on a concrete analysis of the compatibility of each type with the other fundamental rights and safeguards since this is an exception to the ban on discrimination. Any policies that include affirmative-action measures must follow the principles of reasonableness and proportionality so that the search for material equality does not entail an inequality-creating paradox. The racial-quota policy is not the appropriate type of affirmative action for Brazil. Racial quotas are incompatible with the Brazilian reality and lack proportionality as they fail to counter discrimination and bigotry. Devising a participatory policy that encourages the representation of underrepresented groups through goals and timetables without any racial bias tends to achieve better results and the government does not have to institutionalize racialization through reverse discrimination.

I högskolelagen 1 kap 5 § stycke 4 finns bestämmelsen ”Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.”. Bestämmelsen infördes för att motarbeta den sociala och etniska snedrekryteringen på Sveriges högskolor och aktivt främja mångfald genom breddad rekrytering. Breddad rekrytering är olika slags aktiva åtgärder, bland annat användandet av alternativt urval i antagningsprocessen till högskolor och universitet. Under åren har det kommit ett antal rättsfall om användandet av positiv särbehandling vid antagning till högskolor och universitet, både baserat på etnisk tillhörighet i någon mån och baserat på kön, för att ge förmån till underrepresenterade grupper. I svensk gällande rätt står det numera klart att positiv särbehandling baserat på etnisk tillhörighet inte är tillåtet. Den här uppsatsen är indelad i två delar. Den första delen undersöker de rättsliga gränserna för jämlikhetsfrämjande åtgärder vid antagning till högskolor och universitet utifrån konstitutionell rätt, diskrimineringsrätt, utbildningsrätt och EU-rätt för att precisera hur ramarna ser ut enligt de olika rättsområdena samt klargöra vilket rättsområde som medger ett större utrymme och var det utrymmet åtstramas. Det framkommer att det konstitutionellrättsligt inte finns något hinder för att tillämpa positiv särbehandling för att främja underrepresenterade grupper. Enligt diskrimineringslagen är dock positiv särbehandling baserat på etnisk tillhörighet diskriminering eftersom det inte finns något undantag för att främja jämlikhet avseende etnisk tillhörighet (ett sådant undantag finns dock med syfte att främja jämställdhet mellan könen). Vidare medger inte heller högskoleförordningen, som har bestämmelser om antagningsregler, positiv särbehandling. I EU-rätten finns ett visst utrymme för positiv särbehandling, både avseende kön och etnisk tillhörighet, i EU-rättsliga direktiv. EU-domstolen har i flera rättsfall klargjort när positiv särbehandling är otillåtet, men har ännu inte uttalat sig om hur stor skillnaden får vara i meriter innan positiv särbehandling anses vara diskriminering. I den andra delen diskuteras om det borde införas en möjlighet att positivt särbehandla baserat på etnisk tillhörighet vid antagning till högskolor och universitet. I diskussionen används Critical Race-teori, vilket är en teori utvecklad i amerikansk kontext för att kritiskt analysera samhället och rätten. Med hjälp av Critical Race-teori kritiskt granskas argument för och emot positiv särbehandling, särskilt argument om rättvisa, jämlikhet och etnisk tillhörighet/ras. Jag argumenterar att det finns en tydlig dubbelhet i rätten, ställer visioner om faktisk rättvisa mot diskrimineringsförbud och diskuterar neutraliteten i dagens antagningssystem.