Bakgrund:  Postpartum depression (PPD) är ett tillstånd som kan uppkomma hos nyblivna mödrar, där mer än en av tio kvinnor drabbas. Olika typer av symtom kan uppstå som exempelvis skuldkänslor i sin föräldrarroll, sänkt stämningsläge och en känsla av hopplöshet inför sin livssituation. Uppkomsten av PPD är multifaktoriell men de psykosociala faktorerna är av hög signifikans och bör uppmärksammas mer än det görs idag. Trots att PPD har fått ett ökat intresse sedan 1990-talet existerar en stigmatisering gällande diagnosen. Att drabbas av PPD kan innebära stora påfrestningar på modern, på grund av detta är det av stor vikt att sjuksköterskor i sitt omvårdnadsarbete utgår ifrån ett personcentrerat perspektiv.  Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa kvinnors upplevelse av omvårdnad vid postpartum depression.  Metod: En litteraturöversikt har genomförts. Tio artiklar har granskats och analyserats och sammanställts i resultatet. Sökningar utfördes i databaserna Cinahl Complete och PsycINFO.  Resultat: Tre huvudteman kunde urskiljas: Hinder till att söka vård, brist på information och vårdrelationens betydelse. Många kvinnor som drabbats av PPD upplevde en rädsla över samhällets eventuella åsikter beträffande deras moderskap samt att msslyckas som mödrar.  resultatet framkom olka hinder till varför kvinnor som drabbas av PPD inte uppsökt vård. Dessa hinder grundade sig bland annat i en bristande relation till sjuksköterskan och en rädsla för att uppfattas som svaga.  Diskussion: Ett flertal kvinnor önskade en bättre kommunikation och ett bättre bemötande från vården samt utökad information om diagnosen PPD och dess symtom. Sjuksköterskor i sitt omvårdnadsarbete bör utgå ifrån ett personcentrerat perspektiv för att kunna bemöta den enskilda kvinnans behov. Resultatet diskuteras ur teoretikern Phil Barkers tidvattenmodell.

Hemorragia pós-parto (HPP) é tradicionalmente definida como perda sanguínea maior ou igual a 500 ml em partos vaginais e acima de 1000 ml em partos cesarianos e/ou queda de 10% do hematócrito comparado ao exame feito à admissão da parturiente e/ou sangramento importante que requeira hemotransfusão. Estima-se que 25 a 30% das mortes maternas são decorrentes da HPP. Além disso, este quadro pode causar impacto na qualidade de vida de mulheres e neonatos, devido às complicações, além da necessidade de intervenções. Objetivo: Estimar prevalência de HPP, efeito do tipo de parto e intervenções obstétricas sobre os valores hematimétricos (hematócrito e hemoglobina) em uma amostra de mulheres primíparas atendidas em hospital de ensino. Metodologia: A amostra constituiu-se de 100 primíparas, independente da via de parto. A coleta de dados foi realizada a partir de dados retrospectivos obtidos de prontuários (impresso e eletrônico), cartão de pré-natal, dentre outras fontes de consulta, respaldadas por formulário testado previamente em estudo piloto. Resultados: A prevalência de HPP na amostra de estudo foi de 16%. Através da análise simples (teste F), encontrou-se significância estatística para as seguintes variáveis: diabetes, síndromes hipertensivas, anemia diagnosticada durante a gestação, analgesia, tipo de parto e peso do recém-nascido. Porém através da regressão linear múltipla, observou-se significância apenas para as variáveis: diabetes e analgesia. Mulheres portadoras de diabetes apresentaram maiores perdas hemáticas; enquanto que mulheres que realizaram analgesia durante o trabalho de parto, apresentaram menores perdas. Dentre as complicações mais frequentes no período compreendido do puerpério imediato à alta hospitalar detectou-se: necessidade de ocitócito terapêutico adicional (20 UI); nível de hemoglobina < 9 mg/dl; lipotímia; necessidade de suplementação com sulfato ferroso (em dose terapêutica); 22 mulheres apresentaram algum tipo de sintoma (fraqueza, desânimo, entre outros); 62 mulheres apresentaram anemia no período puerperal. Houve correlação positiva (0,89) entre os níveis de queda do hematócrito e da hemoglobina, sendo que para queda de hematócrito >= 10%, a queda de hemoglobina foi de 2,99 mg/dl. Não foram constatadas outras associações significativas. Considerações finais: Acreditamos que a dosagem de hemoglobina e hematócrito 48 horas pós-parto é uma importante ferramenta para auxiliar no diagnóstico precoce e mais fidedigno dos quadros, devendo esta prática ser adotada como rotina nas instituições. Ressaltamos mais uma vez que análise laboratorial não exime o profissional de avaliação clínica rigorosa e minuciosa. Assim, esta prática vem complementar a assistência clínica no puerpério e em hipótese alguma se deve substituí-la. Dada a magnitude do problema e a escassez de estudos sobre a temática acreditamos que todos os trabalhos sobre a questão são louváveis e podem contribuir para a melhoria da assistência ao ciclo gravídico-puerperal. / Postpartum hemorrhage (PPH) is traditionally defined as blood loss greater than or equal to 500 ml in vaginal parturition and over 1000 ml in cesarean sections and/or 10% drop in hematocrit compared to examination by the admission of the mother and/or major bleeding requiring blood transfusion. It is estimated that 25-30% of maternal deaths are due to PPH. Moreover, this framework can impact quality of life of women, newborns, due to its complications, and the need for interventions. Objective: To estimate the prevalence of PPH and effect of type of delivery and obstetric interventions on the hematological values (hemoglobin and hematocrit) in a sample of primiparous women attended at a teaching hospital. Methodology: The sample consisted of 100 primiparous, regardless of mode of delivery. Data collection was performed with retrospective data obtained from medical records, pregnancy card, among other sources of information, backed-up by a form previously tested in a pilot study. Results: The prevalence of PPH in the study sample was 16%. Through simple analysis (F test), statistical significance was found for the following variables: diabetes, hypertensive disorders, anemia diagnosed during pregnancy, analgesia, mode of delivery and weight of the newborn. But through multiple linear regression, we found significance only for the variables: diabetes and analgesia. Women with diabetes had higher blood loss, whereas women who underwent analgesia during labor, showed smaller losses. The following complications were identified: need for additional oxytocin therapy (20UI), hemoglobin < 9 mg/dl, syncope, need for supplementation with iron (terapheutic dose), 22 women had some type of symptoms (weakness, prostration, etc), 62 women had anemia in the postpartum period. A positive correlation (0.89) between the levels of low hematocrit and hemoglobin, while those for the fall of hematocrit >= 10%, the drop in hemoglobin was 2.99 mg/dl. No association with other variables was found. Final considerations: We believe that dosage of hemoglobin and hematocrit 48 hours after delivery is an important tool for early diagnosis and the most reliable for detection of the frameworks, so, should this practice be adopted as routine in institutions. We emphasize once again that laboratoring testing does not relieve the professional of a rigorous and thorough clinical evaluation. Thus, this practice come to complement the clinical care in puerperium and in no way should replace it. Given the magnitude of the problem and the scarcity of studies on the subject believe that all study on the issue is commendable and may contribute to the improvement of care in pregnancy and childbirth.

Bakgrund: Psykisk ohälsa postpartum drabbar många kvinnor. Detta upplevs som påfrestande för många mödrar och medförälder. En intervention innebär att vårda på olika sätt. Då en intervention vid psykisk ohälsa postpartum kan upplevas känslosamt i olika aspekter vi anser att det är viktigt att belysa moderns och medförälderns upplevelse internationellt.   Syfte: Syftet med studien var att belysa olika aspekter av mödrars och medföräldrars upplevelser kring psykisk ohälsa postpartum.   Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på kvalitativ design där 25 artiklar ligger till grund för resultaten. Analysen utfördes med stöd av Bettany- Saltikov och McSherry (2016).    Resultat: I resultatet framkom fem tema: Att behöva vägledning för att återfå de basala funktionerna, Att sakna kunskap om sjukdomstillståndet skapar osäkerhet, Behovet av stödjande samtal och terapeutiska samtal för att bryta skammen, Föräldrarnas förståelse att hantera sina roller, Att vilja bli sedd och hörd vid POP. Interventionerna beskrivs som bristande i många fall, då fokus läggs på mödrarna, medans medföräldrar hamnar i skymundan. Mödrar och medföräldrar upplevde att det saknas vägledning för att återfå de basala funktionerna, trots insatta interventioner.    Slutsats: Familjen bör ses som en helhet vid insättning av interventioner vid psykisk ohälsa postpartum, då både modern och medföräldern drabbas. “Edinburgh Postnatal Depression Scale” behöver anpassas för fäder, som kan uppvisa andra symtom under depressiva episoder än mödrar, för att även kunna fånga upp fäder i ett tidigt skede. Informationen om psykisk ohälsa postpartum är i stor utsträckning utformad för kvinnor, samtidigt saknar fäder anpassad psykoedukation för att kunna vara stödjande för sin partner.

Introduction: In Major Depressive (MDD) and Bipolar Disorders (BD), there are well-documented changes in sleep and biological rhythms. However, how sleep and biological rhythm disruptions impact functioning and quality of life (QOL) in these populations, and how these disruptions affect perinatal mood and anxiety remains little-known. In this thesis, we aimed to compare sleep and biological rhythms in individuals with and without mood disorders, and to investigate whether these measures can account for worsened functional impairment and QOL in these populations. We investigated whether clinical variables combined with sleep and biological rhythms during pregnancy can be used to predict depressive and anxiety symptom severity postpartum. Finally, we investigated longitudinal changes in sleep, and biological rhythms over the perinatal period. Results: Subjective and objective sleep and biological rhythm disruptions, and light exposure differences are wide-spread in MDD and BD. Regression analyses showed that subjective and objective sleep and biological rhythm disruptions can explain 43% of variance in QOL scores, and 52% of variance in functional impairment in MDD, BD and healthy controls. Clinical and demographic variables, objective and subjective sleep and biological rhythm measures collected during pregnancy accounted for 50% of postpartum depression and 49% of postpartum anxiety symptom severity variance, in regression analyses. Numerous sleep and biological rhythm changes occurred across multiple domains from pregnancy to postpartum. Conclusion: Results suggest that sleep and biological rhythm disruptions occur across many domains in mood disorders, including sleep, light exposure, daily activity rhythms and melatonin. These disruptions are associated with worse QOL and functioning in BD, MDD and healthy controls. Biological rhythms and sleep changes across the perinatal period can be used to predict severity of postpartum depressive and anxiety symptoms. This work highlights the importance of sleep and biological rhythms as intervention targets across different outcomes, and across different mood diagnoses. / Thesis / Doctor of Philosophy (PhD) / Sleep and biological rhythms are often disrupted in individuals with depression and bipolar disorder. In this thesis, we aimed to compare sleep and biological rhythms in individuals with depression or bipolar disorder, against individuals without these disorders. We investigated whether sleep and biological rhythms contribute to functioning and quality of life in these individuals. As sleep and biological rhythms are disrupted in pregnancy and following childbirth, we assessed whether sleep and biological rhythms during pregnancy can be used to predict postpartum depression and anxiety severity. Finally, we investigated changes in sleep, biological rhythms and light exposure from pregnancy to postpartum. Results indicate that disruptions in sleep, biological rhythms, and changes in light exposure are widespread in mood disorders. These disruptions are linked to worse quality of life and functioning. Sleep and biological rhythms change from pregnancy to postpartum, and can be used to predict severity of postpartum depression and anxiety.

published_or_final_version / Nursing Studies / Master / Master of Nursing

The overall objective of this thesis is to investigate factors that influence the utilization of maternal services, infant feeding and postpartum contraception practices in rural Vietnam. Field studies were carried out in a rural district of Thanh Hoa, a province located in North Central Vietnam. Willingness-to-pay for maternal preferences was measured in a sample of 200 postpartum and 196 pregnant women, as well as 196 men using the payment card technique. An association was found between satisfaction with the quality of maternal services and willingness-to-pay. There were no significant differences in willingness-to-pay values between prenatal and postpartum groups, and between male and female subjects. The feasibility, reliability and validity of a 20-item scale for measuring perceived quality of maternal services provided at commune health centres, were examined based on a sample of 200 postpartum and 196 pregnant women. The instrument was found to have good inter-rater reliability and internal consistency. Maternal status of clients (prenatal vs. postnatal) was found to influence the perceived quality of maternal services. Determinants of the utilization of maternal services at the primary health care level were investigated in a sample of 200 postpartum women together with sixteen focus group discussions and 16 in-depth interviews. The results showed that client-perceived quality of services and socio-cultural, and economic factors, rather than geographical access, could affect the utilization of maternal services. Factors affecting infant feeding practices were measured in a longitudinal study of 463 women at weeks one, 16 and 24 postpartum. Within the first week after delivery, the initiation and exclusive breastfeeding rates were relatively high at 98.3% and 83.6% respectively, but the premature introduction of complementary food was a great concern. / Exclusive breastfeeding dropped from 83.6% at week one to 43.6% at week 16, and by week 24, no infant was exclusively breastfed. Home-cooked solid food was introduced by 4.8%, 40.9% and 74.3% at weeks one, 16 and 24, respectively. Logistic regression analysis showed that, together with socio-cultural determinants, factors related to the mother, such as education level and occupation, and infant related factors could influence the initiation and exclusive breastfeeding within six months postpartum. The practice of contraceptive use within six months postpartum was also examined in a prospective study of 463 postpartum women. The proportion of contraceptive users at weeks 16 and 24 were 17.4% and 43.4% respectively. At week 24, of contraceptive users, 57.3% used IUD, 25.1% used condom, and 13.6% used traditional methods. Logistic regression analysis found age, sufficient knowledge on contraceptives and husband/partner opinion can significantly affect the contraception decision. The results of the study indicated that good physical access does not necessarily increase the utilization of maternal services due to institutional, environment and individual barriers. Client-perceived quality of services, socio-cultural and economic factors are important determinants of the utilization of maternal services. In view of the observed low rates of exclusive breastfeeding and contraception, there is a risk of unwanted pregnancy for women within six months postpartum. To improve maternal and child health status, health workers need to be trained in terms of inter-personal communication and counselling skills, and be appropriately supervised by district health authorities. Mobilizing the participation of the community and family, especially men to share the workload with women, would play a crucial role in the improvement of childbirth, contraception and breastfeeding practice.

Postpartum depression is recognized as an important maternal and child health issue. Postpartum depression is the most common perinatal psychiatric disorder and one of the most common complications of childbirth. Studies show prevalence rates in women ranging from 10% to 25%. Postpartum depression affects the emotional wellbeing of mothers, infant behavior, mother-infant bonding, and marital relationships. However, the majority of women who experience postpartum depression do not seek care. The purpose of this analysis is to examine the demographic differences between women in Georgia who report symptoms of postpartum depression but do not seek care, versus women who report postpartum depression symptoms and seek care. Approximately 15% of respondents in this study reported postpartum depression. Of these women, approximately 80% did not seek care for their symptoms. This analysis found that women with the following characteristics were more likely to not seek care for depression: non-White and Hispanic women; women that were uninsured before their pregnancy; women that had their prenatal care paid for by Medicaid or the Military; and women who did not seek care for depression during their pregnancy. The results of this study may help to guide the implementation of public health interventions among postpartum women in Georgia.

Syfte: Att undersöka på vilket sätt postpartum depression identifieras hos nyblivna föräldrar och på vilket sätt screening med EPDS och påföljande stödjande samtal tillämpas av distriktssköterskor tjänstgörande på BVC i Uppsala län. Metod: Samtliga 98 distriktssköterskor som arbetar med BVC i Uppsala län inkluderades i enkätstudien. Svarsfrekvens utgjorde 60%. Enkäten bestod av 35 frågor. Resultat: Studien fann att EPDS-användning bland BVC-sjuksköterskor var hög, 51 av 59 använde EPDS och visade, bland de som hade besvarat enkäten, att det fanns en signifikant skillnad mellan EPDS-användning och vilken kommun distriktssköterskor arbetade i, och att det fanns ett signifikant samband mellan EPDS-användning och erhållen utbildning. Det fanns inget signifikant samband mellan EPDS-användning och tillgång till handledning. Riktlinjer för screening fanns på de flesta arbetsplatser, dock enbart för svensktalande mödrar. Screening av icke svensktalande mödrar var bristfällig och något strukturerat sätt att identifiera pappornas sinnesstämnings fanns inte. De flesta distriktssköterskor erbjöd mödrar stödjande samtal vid utfall efter screeningen. Avsatt tid och tidpunkten för EPDS-screeningen och avsatt tid för och antal av stödjande samtal varierade något. De flesta distriktssköterskor hade valt att utföra screeningen och stödjande samtalen på mottagningen. Dokumentationen av screeningen och de följande åtgärderna varierade. Slutsats: EPDS och påföljande stödjande samtal tillämpades rutinmässigt av de flesta BVC-sjuksköterskor i Uppsala län. Rutin för screeningen av icke svensktalande mödrar och fäder saknades på merparten av BVC.

Bakgrund: Postpartum depressioner (PPD), en förlossningsdepression, drabbar kvinnor i hela världen. En långvarig postpartum depression hos kvinnan kan ha avgörande konsekvenser för utvecklingen av hennes barn och relationen till hennes partner. Många kvinnor lider i tystnad då de inte vet att det finns en förklaring till känslorna de genomgår eller att de skäms för att inte klara av att leva upp till bilden av den ”perfekta mamman”. Syfte: Att beskriva upplevelser av postpartum depression hos vuxna kvinnor diagnostiserade med PPD. Metod: Sju vetenskapliga artiklar användes för att genomföra denna systematiska litteraturstudier med en induktiv ansats. Resultat: Utifrån frågan ”vilka gemensamma upplevelser genomgår kvinnor med PPD”? Framkom sju teman: misslyckande, stress, ensamhet, inre strid, förlust av kontroll, rädsla och skam. Slutsats: Hälso- och sjukvårdspersonal inom MHV (Mödrahälsovård) och BHV (Barnahälsovård) kan lättare upptäcka tidiga symtom och tecken hos nyblivna mammor med postpartum depression genom att förstå deras upplevelser av PPD, och därmed förhindra en långvarig depression.

Syftet med studien var att kartlägga svenska förlossningsklinikers PM angående urinretention postpartum, samt att studera om dessa överensstämmer med de rekommendationer som återfinns i litteraturen. Chefsbarnmorskan/avdelningschefen på alla svenska förlossningskliniker tillfrågades via e-post och telefon om de kunde skicka in sina PM angående urinretention postpartum. De insamlade dokumenten bearbetades genom kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. De flesta PM förespråkar att bedömning om urinretention föreligger ska ske inom fyra timmar postpartum. I hälften av förlossningsklinikernas PM anges både tappningskateter och ultraljud/bladderscan som diagnosmetod. Endast tre av 28 insamlade PM tar upp omvårdnadsåtgärder som underlättar för kvinnan att tömma blåsan. Åtgärder som föreslogs vid urinretention postpartum varierade beroende på mängd residualurin. Den vanligast förekommande urinmängden för tappning av urinblåsan var mellan 300 och 600 ml och tappningen upprepades var fjärde timme. Avbrytande av tappning när residualurinen understeg 100 ml. När större urinmängder uppmättes valde man att sätta en kateter à demeure. De mest förekommande riskfaktorerna för urinretention postpartum som omnämns i PM är förlängt förlossningsförlopp, epiduralbedövning, instrumentell förlossning och bristningar/perineotomi. Inga klara rekommendationer för handläggning av urinretention postpartum har återfunnits i litteraturen, och vår slutsats är att detta är anledningen till de stora skillnader man ser i PM.