Bakgrund: Postpartumdepression är en depression som inträffar efter förlossningen och det är något som drabbar 8-15 % av alla mödrar. Postpartumdepression utvecklas oftast successivt tre månader efter förlossningen och det är en sjukdom som har påverkan på hela familjen. Sjukdomen är behandlingsbar, men för många är sjukdomen tabubelagd. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att belysa mödrars upplevelser av postpartumdepression. Metod: En litteraturstudie har genomförts på tretton kvalitativa studier av mödrars upplevelser av postpartumdepression. Resultaten sammanställdes efter att studierna kvalitetsgranskats och analyserats. Resultat: Resultatet visade tre kategorier: känsla av kaos, stor omställning och söker förklaring och förståelse. Konklusion: Mödrars upplevelser av postpartumdepression var att det var en svår och påfrestande tid och mödrarna behövde stöd i sitt moderskap. Bättre information om sjukdomen, tidigare upptäckt av mödrar med postpartumdepression och god vård skulle kunna minska lidande.

Bakgrund: Att bli förälder kan upplevas omvälvande för de flesta, dock drabbas ca 13 % av mödrar av psykisk ohälsa i form av postpartumdepression efter förlossningen vilket påverkar mammornas förmåga att fungera i det dagliga livet samt deras kapacitet att ta hand om det nyfödda barnet. Utan adekvat stöd och stöttning riskerar sjukdomen orsaka långtgående negativa konsekvenser för mamman, barnet såväl som för den övriga familjen. Syfte: Att beskriva mödrars upplevelser av postpartumdepression. Vidare var syftet att beskriva de valda artiklarnas datainsamlingsmetod. Metod: Vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats eftersöktes i databaserna Medline, Cinahl samt PsychINFO. Valda artiklar granskades för att urskilja likheter och skillnader i resultatet. Huvudresultat: Mödrarnas berättelser åskådliggjorde hur individuella upplevelser av att bli förälder inte levde upp till tidigare förväntningar vilket bidrog till negativa känslor som skuld, skam och minskad livskvalité. Att hålla uppe en fasad och förneka sina svårigheter förekom för att bibehålla kontrollen. Omgivningens agerande samt stigmat beträffande psykisk ohälsa spelade stor roll för mödrarnas upplevelse och hjälpsökande. Valda artiklars datainsamlingsmetod beskrivs utförligt i samtliga artiklar. Slutsatser: Skuld och skam färgade mödrarnas vardag till följd av krossade förväntningar samt upplevelsen av att vara olämplig som förälder. Tillsammans med sina egna och andras stigmatiserade bild av psykisk ohälsa försvårades hjälpsökandet. Mödrarna försökte i hög grad hantera sina problem allena. Bemötandet vid hjälpsökandet var därav av största vikt för att mödrarna skulle fullfölja behandlingen och att de vågade dela med sig av sina känslor.

No description available.

No description available.

Postpartumdepression är den vanligaste psykiska störningen efter förlossning och den drabbar omkring 13 % av alla kvinnor som föder barn. Majoriteten av dessa depressioner är av lättare slag och läker ut spontant inom 3-6 månader. Kronisk depression hos nyblivna mammor kan störa det viktiga samspelet mellan mor och barn. Forskning om hjärnan pekar på vikten av det tidiga samspelet för spädbarnets känslomässiga utveckling på lång sikt. Det är således viktigt att upptäcka och behandla depression efter förlossning. Studier visar att psykologisk behandling som counselling, kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykodynamisk korttidsterapi kan reducera depressiva symtom. Syftet med detta arbete var att utvärdera kvinnornas åsikt om den samtalsbehandling de fått vid nedstämdhet och oro efter förlossning samt ta reda på vad som var hjälpsamt utifrån patientens perspektiv. En enkätundersökning har gjorts av dem som genom Kvinnohälsans screeningprogram blev aktuella för samtalsstöd. Undersökningen visade att majoriteten av kvinnorna var klart nöjda med samtalsbehandlingen och kunde rekommendera den. Det som var verksamt i samtalsterapin var att få tala om sina upplevelser med någon som lyssnar och ger bekräftelse samt att få vägledning med konkreta råd/tips och övningar för att må bättre.

Bakgrund: Postpartumdepression (PPD) är en diagnos som uppkommer inom de första 6 veckorna efter en förlossning. PPD är en av de vanligaste komplikationerna under postpartumperioden med en prevalens på 10–15%. Symtomen kännetecknas av nedstämdhet, känslor av otillräcklighet, irritation, sömnproblem, överdriven oro för barnet, känslor av värdelöshet och suicidtankar. PPD diagnostiseras med hjälp av Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). Diagnosen PPD medför ökad risk för isolering och nedsatt förmåga att ta hand om sitt barn. Samlad kunskap om mödrars erfarenheter av vården vid postpartumdepression möjliggör att sjuksköterskan kan ge adekvat och individanpassad vård.   Syfte: Syftet med studien var att belysa mödrars erfarenhet av vården vid postpartumdepression. Metod: Litteraturstudien baserades på 11 empiriska artiklar med kvalitativ ansats. Datasökningen genomfördes i Cinahl, PubMed och PsycInfo. Analysen genomfördes med inspiration av Fribergs (2022) femstegsmodell. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier som var: ”Bristande information och kompetens”, ”Vårdrelationens betydelse” och ” Barriärer till att söka vård”. Konklusion: Litteraturstudiens resultat visade att mödrarna önskade mer information om postpartumdepression, samtidigt som de saknade adekvat kompetens hos vårdpersonal. Bemötandet från vården var en viktig aspekt för att mödrarna skulle kunna öppna upp sig och erhålla rätt stöd. Som sjuksköterska, baserat på denna litteraturstudie, är det viktigt att anpassa bemötande, information och stöd efter den enskilda individen. Vidare forskning kan därför utgå från vårdpersonalens erfarenheter av att vårda mödrar med PPD. / Background: Postpartumdepression (PPD) is a diagnosis that occurs within the first 6 weeks after childbirth. PPD is one of the most common complications during the postpartum period with a prevalence of 10–15%. Symptoms are characterized by low mood, feelings of inadequacy, irritability, sleep problems, excessive worry about the child, feelings of worthlessness and suicidal thoughts. PPD is diagnosed using Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). The diagnosis of PPD entails an increased risk of isolation and reduced ability to care for the child. Comprehensive knowledge of mothers’ experience with care during postpartumdepression enables nurses to provide adequate and individualized care. Aim: The purpose of the study was to illuminate mothers’ experiences of care during postpartum depression. Methods: The literature study was based on 11 empirical articles with a qualitative approach. The data search was conducted in Cinahl, PubMed, and PsycInfo. The analysis was performed with inspiration from Friberg's (2022) five-step model. Results: The analysis resulted in three categories: "Lack of information and competence", "The importance of care relationships” and "Barriers of seeking care." Conclusion: The results of the literature study showed that the mothers wanted more information about postpartumdepression, while also lacking competence from healthcare professionals. Their reception from the healthcare system was a crucial aspect for the mothers to be able to open up and receive the right support. As a nurse, based on this literature study, it is important to adapt the reception, information and support for the individual person. Therefore, further research can build upon the experiences of healthcare professionals in caring for mothers with PPD.

Bakgrund: I Sverige drabbas 10-15 % av nyblivna mammor av depression efter förlossningen. Det är viktigt att identifiera mammorna. En postpartumdepression kan störa samspelet och anknytningen mellan mamma och barn. I Barnavårdscentralens (BVC) basprogram finns ett riktat besök med fokus på mammornas psykiska hälsa när barnen är 6- 8 veckor där mammorna erbjuds fylla i ett screening-formulär.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att identifiera mammor med tecken på depression.  Metod: En kvalitativ induktiv design valdes. Elva BVC-sjuksköterskor intervjuades utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Materialet analyserades sedan med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenheter av att identifiera mammor med tecken på depression beskrevs genom fem kategorier. Erfarenheten var att de behövde vara engagerade och kompetenta, vara strukturerade, ha ett lyhört förhållningssätt, med observans på samspel och förståelse för sociokulturella omständigheter.  Slutsats: BVC-sjuksköterskorna var mycket angelägna om att identifiera och nå mammorna. De försökte på flera olika sätt få dem att berätta vad som var problematiskt. De anpassade arbetssättet efter mammorna och var genuint intresserade av dem. Genom erfarenhet utvecklade BVC-sjuksköterskorna sin intuition och de var observanta på minsta tecken. BVC- sjuksköterskorna bedömde att screening-formuläret var ett bra verktyg, likaså var det en bra grund att samtala utifrån. BVC-sjuksköterskorna erfor att det är problematiskt att identifiera mammor med utländsk härkomst på grund av språksvårigheter.

No description available.

Postpartumdepression är ett tillstånd som drabbar ungefär var åttonde kvinna. Forskning visar att postpartumdepression kan medföra risker för både mamma och barn, vilket påverkar hela familjen. Specialistsjuksköterskan på barnavårdscentralen (BVC) har en viktig roll avseende att upptäcka tecken på postpartumdepression hos nyblivna mammor. Screening med Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) används för att identifiera tecken på depressiva besvär hos mamman. Med EPDS som grund har BVC-sjuksköterskan ett stödjande samtal med mamman. Syftet med denna studie var att undersöka BVC-sjuksköterskors upplevelser av att använda EPDS för att stödja nyblivna mammor. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex BVC-sjuksköterskor vid två olika familjecentraler. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Ur intervjuerna framkom kategorierna; stödjer ett bra vårdsamtal, ger förutsättningar för att stödja med EPDS och BVC-sjuksköterskorna upplever utmaningar i det stödjande arbetet. BVC-sjuksköterskorna upplever en trygghet i att använda EPDS, då det fångar upp mammor som mår dåligt och underlättar det stödjande samtalet, vilket möjliggör att en förtroendefull relation kan utvecklas. Ett behov av fortbildning framkommer, då BVC-sjuksköterskorna kan känna otillräcklighet avseende sin kompetens inom EPDS och det stödjande samtalet. Tidsbrist ses som en utmaning för BVC-sjuksköterskorna, då det är viktigt att kunna vara närvarande och ostressad i mötet med mammorna. BVC-sjuksköterskorna möter mammor från olika kulturer, vilket ger kunskap som ökar förståelsen för dessa mammors situation. BVC-sjuksköterskorna ger även uttryck för en avsaknad av tydliga riktlinjer gällande EPDS-screening för pappor, då de uppmärksammat att depressiva besvär även drabbar dem.

Bakgrund: Postpartumdepression (PPD) drabbar cirka 10–15% av de kvinnor som har fött barn. Tillståndet påverkar inte bara mammorna utan också barnet och hela familjen. PPD ger allvarliga symtom som påverkar förmågan att anknyta till barnet och som kan leda till långa depressiva perioder om åtgärder inte sätts in. Därför är det av stor vikt att kunna identifiera hur kvinnor upplever tillståndet, bemötande och stöd. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka kvinnors upplevelser av PPD, samt stöd och bemötande från vården. Metod: En litteraturstudie genomfördes med 17 artiklar från olika länder som valdes ut från databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna granskades och tre kategorier identifierades.  Resultat: En vanlig uppfattning hos kvinnor med PPD var att de var dåliga mammor. Många förnekade tecken på PPD och upplevde rädsla och förvirring över tillståndet. Tidigare erfarenhet av depression innebar större acceptans av symtomen. Socialt stöd och kunskapsstöd verkade det mest effektiva stödet utifrån kvinnornas perspektiv. Att kunna mobilisera dessa typer av stöd verkade kopplat till kvinnornas tidigare upplevelser och påverkan av omgivningen. Att söka vård var för vissa förknippat med negativa känslor eftersom fokus ofta istället låg på barnet och att vissa vårdgivare hade en förmyndarmentalitet, gav bristfällig information eller inte var tillräckligt lyhörda för vad kvinnorna själva upplevde. Däremot uppskattade kvinnorna bemötandet från vårdpersonal som visade förståelse och hade ett personligt förhållningssätt. Slutsats: Kvinnors upplevelser av PPD är associerat med en mängd negativa känslor. Uppfattningen att inte duga som mamma eller inte kunna leva upp till omvärldens förväntningar gör kvinnorna sköra och skamfyllda. Omvårdnaden behöver bli mer empatisk och förstående. Vidare forskning behöver fokusera på kvinnorna och behovet av mer specifik och individuellt anpassad information kring PPD och omställningen till mammarollen för att kunna förbättra upplevelsen av bemötande och stöd. Ytterligare behövs mer forskning om betydelsen av personlighetsdrag och kultur relaterat till förmågan att kunna mobilisera stöd. / Background: Postpartum depression (PPD) affects about 10-15% of women who give birth. PPD not only affects the mothers but also the child and the whole family. PPD leads to serious symptoms that affect the ability to attach to the child and can lead to long depressive periods if not treated. Therefore, it is of great importance to be able to identify how women experience the condition, the encounter and support.  Aim: The purpose of this literature study was to investigate women's experiences of PPD and support and encounter from care givers. Method: A literature study was conducted with 17 articles from different countries selected from the databases PubMed and CINAHL. The studies were reviewed and three categories were identified.  Results: A common opinion of women with PPD was that they were bad mothers. Many denied signs of PPD and experienced fear and confusion over their condition. Previous experience of depression meant greater acceptance of the symptoms. Social support and knowledge support seemed to be the most effective supports from a woman's perspective. Being able to mobilize these types of support seemed to be linked to women's past experiences and social circles impact. Seeking care was often associated with negative emotions because focus was often on the child, that some caregivers showed paternalism and provided inadequate information or were not sufficiently sensitive to what women experienced themselves. However, women appreciated the caregivers who showed understanding and had a personal approach. Conclusions: Women's experiences of PPD are associated with a variety of negative emotions. The perception of not being able to fit as a mother or not being able to live up to the expectations of the outside world makes the women fragile and ashamed. Care needs to be more empathetic and understanding. Further research needs to focus on the women and their need for more specific and individually adapted information about PPD and about the transition to the mother's role which improve the experience of encounter and support. Further, more research is needed on the importance of personality and culture related to the ability to mobilize support.