<p>In the search for companies to distinguish themselves from the mass, so called non-traditional trade marks have become increasingly popular, and in particular colour marks. It is now clear that abstract colour marks can be registered as trade marks, and the number of registered colour marks has increased considerably in recent years. However, it remains a lot more uncertain, mainly due to lack of case law, what the extent of colour marks’ scope of protection is. Are colours actually worth protecting? The purpose of this thesis is to examine the scope of protection of registered abstract colour marks from an EU perspective. Through this examination it will also be established whether colours are worth protecting.</p><p>The essential function of trade marks is to indicate the origin of products. Signs that are capable of being represented graphically and capable of distinguishing goods and services from one undertaking from those of other undertakings can be registered as trade marks. Colours can fulfil these criteria in certain circumstances, however, colours can practically never have distinctive character per se. Instead, they must have acquired distinctive character through use. Since it is quite difficult to register colour marks, a colour mark proprietor should be prepared to have the validity of his trade mark challenged if he issues proceedings for infringement.</p><p>There are a few national cases from EU Member States that have concerned infringement of colour marks, and in all of these the plaintiff was successful in claiming infringement. Through the decisions in these cases, general legal principles and statements made in literature, the scope of protection of colour marks has been examined. Infringement of a colour mark occurs in three different situations: where there is likelihood of confusion, where there is double identity and where there is dilution of a trade mark with a reputation.</p><p>Some of the most important findings are that confusingly similar colours include adjacent shades, but in order to prove likelihood of confusion, the infringing colour must probably be perceived by the public as an indication of origin and other signs that appear together with the colour must probably be taken into account, which limits the scope of protection to some extent. However, since colour marks must almost always have acquired distinctive character through use, consumers are used to perceiving that colour as a trade mark in relation to those types of goods/services, and are therefore more likely to do so also when the colour is used by the third party. Furthermore, there have to be an individual assessment in each case in order to determine whether surrounding signs exclude a likelihood of confusion, where all factors should be considered, including the distinctiveness of the colour mark and how clear and prominent the other signs are.</p><p>In situations of double identity, the infringing sign does not have to be used as a trade mark, which is advantageous for colour mark owners. Furthermore, identical colours can possibly include other shades if they are so similar that the difference is barely perceptible in a direct comparison.</p><p>Colour marks can often qualify as trade marks with a reputation, since the assessment of whether trade marks have a reputation is similar to the assessment of whether trade marks have acquired distinctive character through use. Trade marks with a reputation has an extended protection meaning that if a third party uses a sign that is identical or similar to a trade mark with a reputation, and that use without due cause takes unfair advantage of, or is detrimental to, the distinctive character or repute of the trade mark, then that use constitutes infringement. This applies both in relation to identical, similar and dissimilar products, however, it will probably only apply in relation to identical or similar products when it comes to colour marks, due to the extensive use of colours in the market. The extended protection could be relevant in particular in situations where likelihood of confusion cannot be proven, because the public does not perceive the infringing sign as a trade mark or because of surrounding prominent signs.</p><p>This examination shows that the scope of protection of colour marks is not great, it has some weaknesses. However, it is definitely not worthless either, which clearly shows in the fact that the plaintiffs were successful in claiming infringement in all of the infringement cases. By registering a colour as a trade mark, a company can to some extent stop others from using the same or similar colour, and it will also most likely have a discouraging effect. However, some carefulness should still be applied in relation to colour marks, since this is still a very new phenomenon and additional case law can take another direction. But considering how the situation looks today, colours are worth protecting as trade marks.</p>

<p>Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.</p><p>I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.</p><p>Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.</p>

<p>Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.</p><p>Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.</p><p>Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.</p><p>Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.</p>

<p>EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.</p><p>Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.</p><p>Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet.</p><p>Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt.</p><p>Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet.</p><p>Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.</p>

Under 2000-talet har två EU-rättsliga förordningar stiftats i syfte att reglera erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom EU. Först stiftades Bryssel I-förordningen. I enlighet med den förordningen kan en dom som meddelats av domstol i en medlemsstat verkställas i en annan medlemsstat. Dessförinnan skall domen förklaras verkställbar i den medlemsstat där verkställighet önskas. Den andra förordningen, EEO-förordningen, tillkom bara några år senare. I denna förordning har förfarandet varigenom en dom förklaras verkställbar i en annan medlemsstat avskaffats. Istället skall domen efter ansökan kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel av domstolen i den medlemsstat där domen har meddelats. Med ett sådant intyg får domen därefter verkställas fritt i samtliga medlemsstater utan något mellanliggande förfarande. Förordningarna reglerar inte hur själva verkställigheten skall gå till. Verkställigheten skall ske i enlighet med den nationella lagstiftning i medlemstaten där verkställighet begärs. För svenskt vidkommande skall betalningsdomar verkställas genom utmätning. Enligt svensk rätt får verkställigheten inte slutföras förrän betalningsdomen vunnit laga kraft. Enligt EEO-förordningen å andra sidan får verkställigheten slutföras omedelbart. Det finns en någorlunda stor sannolikhet att en utländsk dom vinner laga kraft innan en verkställighetsförklaring gör detsamma. Enligt svensk rätt skulle det i sådant fall vara tillåtet att verkställa domen fullt ut medan reglerna i Bryssel I-förordningen inte skulle tillåta annat än vidtagande av säkerhetsåtgärder i ett sådant skede. Det är också möjligt att den svenska regeln om begränsningar i verkställigheten strider mot diskrimineringsförbudet i Amsterdamfördraget eller den allmänna principen om likabehandling. / During the last decade two EC Regulations have been adopted in order to regulate and introduce uniform standards for procedures regarding recognition and enforcement of judgements in civil and commercial matters within the EU. The first regulation to be adopted was the Brussels I Regulation. According to its provisions a judgement delivered in one Member State can be enforced in an other Member State. Previously the judgement must be declared enforceable in the Member State where the judgement is to be enforced. A few years later the second regulation called the EEO Regulation was adopted. According to the EEO Regulation a declaration of enforceability is not required anymore. Instead a judgement can be certified as a European Enforcement Order for uncontested claims by the court or a competent authority in the Member State where the judgement was delivered. The enforcement procedure itself shall however be governed by the law of the Member State of enforcement. In accordance with Swedish law a judgement concerning payment claims should be enforced by distraint. According to Swedish law a Debtor’s property is allowed to be seized but not retailed until time for an appeal has expired. The EEO Regulation on the other hand allows the enforcement procedure to be finalized immediately. There is a high probability that the time for an appeal against a foreign judgement may expire before such time in which an appeal against the declaration of enforceability can be lodged expires. In that case the Swedish law would permit the executor to finalize the enforcement procedure while in according to the Brussels I Regulation, the enforcement procedure in such case should still be limited to protective measures. It is also quite possible that the Swedish provision infringes the non-discrimination rule in the Treaty of Amsterdam or The General Principle of Equality.

Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige. Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU. Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras. Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen. Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar. Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet. Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt. Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet. Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.

Le commerce électronique n'est plus un simple support promotionnel de la distribution des biens de consommation: il s'apparente de plus en plus à un marché parallèle à la distribution classique. Cependant, quel que soit le schéma emprunté, les rapports humains suscitent inévitablement des conflits et le commerce électronique ne fait pas exception à la règle. Ce nouveau vecteur n'a pas pour seule vertu le rapprochement des individus; de la même façon qu'il a affecté nos relations, il a eu un impact sur les litiges eux-mêmes. Le contexte particulier dans lequel s'inscrivent les transactions privées sur Internet, ont pour conséquence des litiges portant sur de faibles sommes d'argent et qui sont qui plus est - conditionnés par certains aspects techniques ou certaines particularités du monde en ligne. A cela s'ajoute une dimension internationale qui accentue encore la complexité du règlement des litiges, dans la mesure où elle implique pour les parties de délicates délibérations sur la question du forum et du droit applicable. La dispersion des parties ne facilite pas l'exercice de l'action en justice. Aussi l'arbitrage en ligne a-t-il pour ambition éthérée d'éluder la voie judiciaire et, plus encore, la voie judiciaire à l'étranger. La Toile, par la multitude de possibilités qu'elle offre, perturbe autant les repères de la justice classique qu'elle ne lui apporte des solutions jusqu'alors inexplorées. Par un recoupement de leurs caractéristiques, l'arbitrage fait ainsi écho au commerce électronique. En d'autres termes la gestion de la procédure arbitrale se fera à distance. Une attention toute particulière doit être accordée aux spécificités d'Internet et à l'impact que ce contexte particulier peut avoir sur le cadre traditionnel de l'arbitrage. La transition vers le monde virtuel ne se fait donc pas sans heurts. Si l'arbitrage en ligne est techniquement praticable, juridiquement il soulève nombre de questions. L'arbitrage classique exige de nombreuses conditions de fonds et de v fonnes que l'arbitrage en ligne par sa nature même ne peut totalement satisfaire. Malgré cette évidence, le droit, dans un souci de perfection et de maniabilité toujours plus poussé, tend peu à peu à passer outre cet écueil. Voilà ce à quoi nous essaierons de répondre modestement au travers cet exposé. / E-Commerce is no longer a channel in support of the standard fonu of trading consumption goods. It has become an alternative trading market for those consumption goods. However, whether trade takes place through e-trading or more traditional ways, human relationships are likely to entail conflicts. As a new fonu of trading, e-commerce fostered and strengthened the relationships between individuals, inc1uding lawsuits. Nonetheless, the types of lawsuits related to e-commerce differ from those related to the standard trade in several ways. For example, lawsuits related to etrading often involve relatively limited amounts of money because of the particular context in which trade takes place through the internet or some technical aspects of it. In addition, the international dimension of the trade further complicates the settlement of litigation since it implies sensitive deliberations about the place ofjurisdiction and the applicable law. In this case, the difficulty in conducting the legal practice is exacerbated by the fact that parties are far apart. Consequently, online arbitration has the noble goal of eluding the legal process, especially abroad. The World Wide Web, through its numerous possibilities, raises questions on the references of the c1assical justice and proposes solutions in ways that so far were unexplored. Since they share many of the same characteristics, on-line arbitration is similar to e-trading-that is, the on-line arbitration process is made from distance. Overall, a very particular attention must be paid to the specificities of the Internet and to its possible effects on the traditional arbitration framework. For the arbitration, the transition of trade toward the electronic world has created lots of vii difficulties. While online arbitration is technically practicable, it raises many legal issues. Online arbitration cannot totally fulfill the numerous conditions of content and fonn that standard arbitration requires. Nevertheless, the Law, with its growing concern for perfection and adaptability, is progressively overcoming this difficulty. Those are the issue that we will try to address in this study. / "Mémoire présenté à la Faculté des études supérieures en vue de l'obtention du grade de Maîtrise en droit (LLM)"

Magistro baigiamajame darbe nagrinėti jurisdikcijų kolizijos ir taikytinos teisės tarptautinėje privatinėje teisėje institutai internetinių deliktų apimtyje. Pirmojoje darbo dalyje nagrinėjama deliktų sąvoka, internetinių deliktų išskirtiniai bruožai, šaltiniai bei deliktinės atsakomybės apimtis. Antroji darbo dalis skirta jurisdikcijų kolizijai internetinių deliktų atveju: analizuojamos esamos jurisdikcijų kolizijos taisyklės bei jų pritaikymas internetiniams deliktams, jurisdikcijų kolizijos problemų internetinių deliktų ginčuose sprendimo variantai bei teismų praktika. Trečiojoje dalyje nagrinėtos taikytinos teisės taisyklės, jų problematika internetinių deliktų ginčuose bendrai ir kiekvieno delikto atveju atskirai. / This master's thesis analyses the institutes of collision of jurisdictions and law applicable in private international law in the scope of internet delicts. The first part of this thesis analyses the concept of delicts, distinctive features and sources of internet delicts, as well as the scope of delict liability. The second part of this thesis is dedicated to the collision of jurisdictions in the case of internet delicts: it analyses current rules of jurisdiction collision and their application to internet delicts, versions of solving jurisdiction collision problems in the disputes of internet delicts and case law. The third part analyses applicable law rules, their problems in the disputes of internet delicts in general and in separate cases of each delict.

A noção pátria de serviço público é concebida a partir dos conceitos de serviço público e de serviço de utilidade pública oriundos, respectivamente, da França e dos Estados Unidos da América. Esses conceitos foram introduzidos no Brasil por ação doutrinária à luz da Constituição de 1891. Parte do resultado dessas discussões foi positivada no texto constitucional de 1934. A partir daí o tema figurou em todas as Constituições subsequentes. A Constituição de 1988, assim como as que a precederam, não veicula um conceito material de serviço público expresso em uma fórmula. A estrutura constitucional do conceito de serviço público é bastante complexa. O atual texto constitucional trata de serviço público em variados sentidos, os quais são dimensionados de formas diversas de acordo com as atividades abarcadas. Esses sentidos e dimensionamentos foram construídos ao longo da história constitucional, razão pela qual sua compreensão exige a análise dos textos das Constituições precedentes. Em linhas gerais, serviço público aparece no texto constitucional em três sentidos, quais sejam: o material, o orgânico e o formal. O sentido material é dimensionado nas acepções ampla e restrita. É no interior desse sentido, no qual a expressão serviço público significa atividade, que estão situados os critérios orgânico, formal e material, oriundos da tradição francesa. No âmbito do sentido material situam-se as maiores dificuldades e divergências sobre o tema. No sentido orgânico, serviço público se refere aos órgãos e entidades do Estado. No sentido formal, serviço público é um regime jurídico atribuível às competências materiais de cunho prestacional e natureza econômica do Estado. É no âmbito desse sentido que se encontra a função do conceito de serviço público. Alternativamente ao regime jurídico dos serviços públicos, a Constituição de 1988 prevê o regime jurídico de direito privado. Nesse regime jurídico a potencialização da concorrência é o elemento central, o que exige o desenvolvimento de mecanismos que facilitem o acesso pelos particulares ao setor. Tal acesso é facilitado pelo uso da autorização. A competência pública exercida pelos particulares por meio de autorização configura-se como serviço de utilidade pública à brasileira. A partir dessa estrutura conceitual é possível melhor compreender a noção de serviço público no âmbito dos Estados-membros e municípios e os modos de ação desses entes federados no domínio econômico. / The Brazilian concept of public service is created from the French notion of public service and the American notion of public utility. These ideas were introduced into Brazilian Law by doctrine following the Constitution of 1891. Part of the results of the debates stirred by the use of the diverging concepts got incorporated to the text of the Constitution of 1934. From then on, every subsequent Constitution addressed the issue. The Constitution of 1988, like the ones that preceded it, does not present a substantive concept of public service. The constitutional structure of the concept of public service is thoroughly complex. The current constitutional text treats public services in different senses, which are managed according to the activities comprehended by it. These senses have been constructed throughout our constitutional history, and for that reason, their comprehension requires an analysis of the preceding Constitutions’ texts. In broad lines, public services appear in the Constitution in three senses, which are: the substantive, the organic and the formal. The substantive sense is measured in broad and strict meanings. It is in the core of the substantive sense, in which public service means activity, that the French-born organic, formal and substantive senses are situated. It is regarding the substantive sense that the greatest difficulties and divergences concerning the theme arise. In the organic sense, public service refers to the public organs and entities. In the formal sense, public service is a legal regime attributable to the positive substantive competencies and the economic nature of the State. It is in regards to the substantive sense that the function of the concept of public service takes place. Alternative to the public services’ legal regime, the Constitution of 1988 also includes a private law legal regime. In this alternative regime, the increase of competition figures as central element, which demands mechanisms to enable private access to the area. Such access is facilitated by use of authorization. The public competency exerted by private initiative through authorization is known as Brazilian public utility service. From that conceptual structure, it is possible to better understand the notion of public service in the scope of member-states and counties, as well as the courses of action adopted by these federate entities on economy.