No description available.

Bakgrund Hopp beskrivs som en multidimensionell dynamisk livskraft som karakteriseras av en självsäker men ändå osäker förväntan. Återhämtning fokuserar på människans möjligheter och uppmuntrar henne att blicka framåt och våga sätta nya mål. Det är en resa inte en destination där målet är att människan ska få kontroll över sitt liv. Sjuksköterskan har en given plats för att främja återhämtning hos personer med psykisk sjukdom genom personcentrerad omvårdnad och omvårdnadshandlingar. Syfte Syftet med arbetet var att beskriva hopp och andra faktorers betydelse för återhämtning hos personer med psykisk sjukdom. Metod En allmän litteraturöversikt valdes med deduktiv ansats fokuserad på latent innehåll. 15 vetenskapliga artiklar med både kvantitativa och kvalitativa metoder framtogs genom databassökningar i PubMed och CINAHL. Dessa artiklar analyserades och kvalitetsgranskades. Artiklarnas resultat tematiserades i resultatavsnittet. Resultat Tre teman identifierades ”Hopp och välmående”, ”Relationer och stöd” och ”Delaktighet och mening” Resultatet visar att återhämtning är en process som påverkas av flera olika faktorer. Hopp behövs för att återhämtningen ska kunna påbörjas men även att hopp påverkar människans välmående. Relationer ökade människans möjligheter till återhämtning då goda relationer till hennes familj ökade stödnätverk och sociala gemenskap. Stödinsatserna behövde anpassas efter vårdtagarens behov och inkluderade hennes anhöriga. Delaktighet och mening behövdes då flera vårdtagare önskade en sysselsättning, detta ökade både deras delaktighet men även mening. Personer med psykisk sjukdom saknar ofta motivation och behöver aktiveras av vårdpersonalen. Slutsats Återhämtning är en stor process som påverkas av olika faktorer som, hopp, välmående, relationer, stöd, delaktighet och mening. Om god återhämtning ska uppnås behövs sjukvårdspersonalen inom psykiatrin måste ha god förståelse om detta, för att på bästa sätt utforma vården efter vårdtagarens behov och möjligheter.

ABSTRACT    Background: Relatives have an important function in providing care to relatives who have an illness or disability. Every fifth person older than 18 years provides care to relatives. Related parties are defined as “a person with whom the individual considers himself to have a close relationship”. Providing nursing care to a relative with a mood disorder affects relatives. Mood syndrome is a common and serious illness that causes, among other things, ill health and premature death. People who have mental illness and their relatives can experience stigma, which affects them. An important task for specialist nurses in psychiatric care is to have a holistic perspective that is based on both the patient´s and relatives´ perspective in order to be able to support them in the best way.    Aim: To describe experiences of being close to a person who has or has had a mood disorder.   Method: Literature review based on 14 scientific studies compiled through content analysis with an inductive approach.   Results: The results are described on the basis of five main categories: Mental and physical impact, Family role in change, Stigma, Uncertainty about the future and Need for support. The results show that relatives of people who have or have had a mood disorder are mostly negatively affected in the situation they are in.   Conclusion: The results largely show that relatives are negatively affected and are in need of information and support from nurses in order to be able to provide care to relatives in the best possible way. Specialist nurses in psychiatric care who take part in this result can gain a greater understanding of relatives and then be better able to pay attention to and respond to them in their profession.   Keywords: Relatives, Psychiatric care, Mood disorders, Experiences / SAMMANFATTNING   Bakgrund: Närstående har en viktig funktion med att ge omsorg till anhöriga som har en sjukdom eller funktionsnedsättning. Var femte person äldre än 18 år ger omsorg till anhöriga. Närstående definieras “person som den enskilde anser sig ha en nära relation till”. Att ge omsorg till anhörig med förstämningssyndrom påverkar närstående. Förstämningssyndrom är ett vanligt och allvarligt sjukdomstillstånd som bland annat orsakar ohälsa och förtidig död. Personer som har psykiska sjukdomar och deras närstående kan uppleva stigmatisering vilket påverkar dem. En viktig uppgift för specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård är att ha ett helhetsperspektiv som utgår ifrån både patientens och närståendes perspektiv för att kunna stödja dem på bästa sätt.   Syfte: Att beskriva upplevelser och erfarenheter av att vara närstående till en person som har eller har haft förstämningssyndrom   Metod: Litteraturöversikt baserad på 14 vetenskapliga studier som sammanställts genom innehållsanalys med induktiv ansats.    Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier: Psykisk och fysisk påverkan, Familjeroll i förändring, Stigmatisering, Osäkerhet inför framtiden och Behov av stöd. I resultatet framkommer att närstående till personer som har eller har haft ett förstämningssyndrom mestadels påverkas negativt i den situation som de befinner sig i.      Slutsats: Resultaten påvisar till största del att närstående påverkas negativt och är i behov av att få information och stöd från sjuksköterskor för att på bästa sätt kunna ge omsorg till anhöriga. Specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård som tar del av detta resultat kan få en större förståelse för närstående och då bättre kunna uppmärksamma och bemöta dem i sin profession.   Nyckelord: Närstående, psykiatrisk vård, förstämningssyndrom, erfarenheter/upplevelser.

Introduktion/Bakgrund: Människor kan drabbas av psykisk ohälsa och när det inte längre är hanterbart av individen själv kan vården hjälpa till. Psykisk ohälsa kan leda till att människan inte har någon sjukdomsinsikt och måste då vårdas mot sitt samtycke. Under tvångsvård kan tvångsåtgärder bli aktuellt och detta kan ha en stor påverkan på patienters autonomi och integritet. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Metoden utformades enligt Roséns (2017) beskrivning av systematiska litteraturstudier. Databaserna Cinahl och PsycInfo användes för att samla in data utifrån sökord som passade syftet. Artiklarna som hittades relevansgranskades utifrån titel och abstrakt, lästes i fulltext och kvalitetsgranskades. Resultat: Tvångsåtgärder kan upplevas av patienter på många olika sätt, både negativt och positivt. Patienter beskrev sina upplevelser av tvångsåtgärder som exempelvis en rädsla, maktlöshet, ilska, ensamhet, att vara instängd eller en känsla av trygghet. Patienternas upplevelser sammanställdes och beskrevs under fyra huvudkategorier: Rädsla, Ensamhet, Maktlöshet och Trygghet. Slutsats: Patienternas upplevelser vid tvångsåtgärder är många och påverkar människan individuellt. Positiva och negativa upplevelser förklaras av patienterna, många känslor yttras och relationen mellan personal och patient kan påverkas. Ämnet är i behov av vidare forskning och preventivt arbete för minskandet av tvångsåtgärder inom den psykiatriska slutenvården.

Det finns idag en begränsad mängd forskning som beskriver hur patienter inom psykiatrisk slutenvård upplever delaktighet och hur vi specialistsjuksköterskor bör arbeta för att öka patientens delaktighet. Patientens delaktighet är viktig för att skapa god vård, bland annat kan det innebära ökat självbestämmande, bättre behandlingsresultat och minskat lidande för patienten. Författarna valde att göra en systematisk litteraturstudie enligt Bettany-Saltikov & McSherry (2016) och syftet med litteraturstudien var att undersöka hur patienter upplever delaktighet inom vuxenpsykiatrisk slutenvård. Datainsamling gjordes i databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. Utifrån resultatet framträdde två teman: Vårdande relation med subteman: Ömsesidig förståelse och samverkan samt Ömsesidigt kunskapsutbyte och Ojämn maktfördelning med subteman: Att styras av regler och rutiner, Att bli nonchalerad, Otydlighet och informationsbrist samt Individuella hinder. Resultatet diskuteras utifrån möjligheter och svårigheter i att göra patienten delaktig i sin vård och behandling. Slutsatsen betonar vikten av att det krävs mer forskning kring hur patienter blir mer delaktiga i psykiatrisk slutenvård. Författarna anser att implementering av personcentrerad vård kan var en möjlighet till förbättring.

No description available.

Bakgrund: Personer som har blivit vårdade enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård har långsamt ökat under de senaste åren. Vid denna typ av vård kan etiska begrepp som autonomi och delaktighet förbises om det är nödvändigt. Studier som har undersökt patienters erfarenheter av psykiatrisk tvångsvård visar på förekomst av negativa och traumatiska erfarenheter från vårdtiden. Kunskap om hur dessa erfarenheter har påverkat personerna under tiden efter vården anses därför vara av värde. Syfte: Beskriva personers erfarenheter under tiden efter psykiatrisk tvångsvård på en sluten psykiatrisk avdelning. Metod: En litteraturstudie har genomförts där kvalitativa artiklar har samlats från databaserna Cinahl complete och Psycinfo. Artiklarna granskades sedan enligt Fribergs trestegsanalys. Resultat: Faktorer som medicin, förändrade relationer, förändrad självbild, stigmatisering och en annorlunda syn på vården var erfarenheter som bidrog till ett sämre mående under tiden efter den psykiatriska tvångsvården. En mindre grupp såg medicinen som något positivt för dem och att tvångsvården var nödvändig och förändrade deras personlighet på ett bra sätt. Diskussion: Brist på kunskap utgjorde en försvårande faktor för tiden efter tvångsvården. Detta ledde till olika svårigheter för personerna vilket påverkade återhämtningsprocessen negativt. Att vården inte räckte till att hjälpa personens mående eller i vissa fall fick hen att må ännu sämre ledde till lidande under tiden efter psykiatrisk tvångsvård. Stigmatisering var en erfarenhet som framkom i flera studier, stigmatisering och psykisk ohälsa har en koppling till ökad suicidrisk. Sökord: Patienter, erfarenheter, psykiatrisk tvångsvård, efter utskrivning.

Bakgrund: Inom psykiatrin är tvångsvård en sista utväg vid allvarlig psykisk sjukdom när andra alternativ uteslutits och ska alltid ske med patientens bästa i fokus. Tidigare forskning om patienters upplevelser att tvångsvårdas har visat på chockartade och livsomvälvande upplevelser av att vara fråntagna sina rättigheter. Närståendes betydelse i vården har på senare tid diskuterats och forskning har visat på deras önskan om att bli sedda och respekterade av vårdpersonalen. Förhoppningen är att resultatet kan leda till att närstående till patienter inom den psykiatriska slutenvården blir mer involverade i omvårdnaden och att deras perspektiv tas i beaktande.  Syfte: Litteraturstudiens syfte är att belysa närståendes upplevelser av tvångsvård inom psykiatrisk slutenvård.Metod: Litteraturstudien baserades på tolv kvalitativa vetenskapliga artiklar och dataanalys genomfördes i enlighet med Popenoe m.fl. strukturerade guide för analys av litteraturstudier.  Resultat: Resultatet utmynnade i sex kategorier. Nödvändigt ont, redogör för närståendes ambivalenta känslor och deras rättfärdigande av tvångsvården. Bristfälligt bemötande sammanfattar närståendes upplevelser av vårdpersonalens handlingar och dess betydelse för god omvårdnad. Vikten av att erhålla information beskriver vilken information närstående önskade och besvikelsen av att vårdpersonal endast tillhandahöll formell information. Relationen närstående emellan belyser de svårigheter och känslor som närstående upplevde i att bibehålla kontakten patienten och att känna skuld för att vara ansvarig för tvångsvården. Oro för framtiden, handlar om den oro närstående upplevde kring tvångsvårdens inverkan på eftervård och framtid. Stigmatisering kring psykiatriska sjukdomar berör den påverkan detta har på den närståendes sociala nätverk.  Konklusion: Närståendes upplevelser av tvångsvård var främst av negativ karaktär. Resultatet präglades av brist på familjefokuserad omvård, vilket skulle kunna vara en tänkbar orsak till de många negativa upplevelserna som skildrades. / Background: Coercive care is a last resort when other options have been ruled out and must always take place with the patient's best interest in focus. Previous research into patients' experiences of coercive care has shown shocking and life- altering experiences of being deprived of their rights. The importance of relatives in care has recently been discussed and research has shown their desire to be seen and respected by the care staff. The aim is that the results can lead to relatives of patients in psychiatric inpatient care becoming more involved in nursing and that their perspectives are considered.  Aim: The aim of this literature review was to explore relatives’ experiences of coercive psychiatric inpatient care.Method: The study is based on twelve scientific articles and data analysis was carried out in accordance with Popenoe et al. structured guide for analysis literature reviews.  Findings: The results led to six categories. Necessary evil, accounts for the ambivalent feelings of relatives and their justification of coercive care. Inadequate attitudes summarize relatives' experiences of the care staff's actions and its importance for good care. The importance of obtaining information describes what information relatives needed and the disappointment when healthcare professionals only provided formal information. The relationship between relatives highlights the difficulties and feelings that relatives experienced in maintaining contact with the patient and the feeling of guilt for being responsible for the coercive care. Concern for the future, is about the concern experienced by relatives about the impact of coercive care. Stigmatization around psychiatric illnesses concerns the impact this has on the social network of relatives. Conclusion: Relatives' experiences of coercive care were mainly of a negative nature. The result was characterized by a lack of family-focused care, which could be a conceivable reason for the many negative experiences that were described.

Bakgrund: I Sverige ses en ökning av psykisk ohälsa bland barn och ungdomar vilket leder till ökade vårdköer inom barn- och ungdomspsykiatrisk vård. De vanligaste diagnoserna inom specialistpsykiatrin är idag uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning (ADHD), autismspektrumtillstånd (AST), ångest samt depression. Specialistsjuksköterskans funktion blir att alltmer följa upp läkemedelsbehandlingar i stället för att fokusera på omvårdnadsåtgärder. Yoga som komplementär behandlingsmetod visar enligt forskning ge lindring av psykiska symtom och har börjat användas på vuxna patienter inom sjukvården. Syfte: Att sammanfatta tidigare forskning om yoga som metod och komplementär behandling vid psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Metod: Integrativ litteraturstudie, med kvantitativ och kvalitativ ansats, av 15 artiklar. Litteratursökningar genomfördes under februari 2023 i tre utvalda databaser. Resultat: Yogainterventioner resulterade i minskad ångest och depressiva symtom, ökad känslohantering, förbättrad sömn, minskad stress och ökat lugn, förbättrad uppmärksamhet, minskad impulsivitet, förbättrad självkänsla och ökad livskvalité. Resultatet presenteras i fyra teman (hanterbarhet av känslor och symtom, avspänning, fokusering och impulskontroll samt välbefinnande) och tillhörande elva subteman. Slutsats: Evidens om positiva fördelar med yoga som komplementär behandlingsmetod för olika psykiska symtom hos barn och ungdomar sammanställdes och bekräftades.

Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar i Sverige och pågående pandemi kommer ställa höga krav på den psykiatriska vården framöver vilket vi anser är oroande då det idag råder brist på specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Kraven är höga på sjuksköterskan i vården och det är svårt att vidareutbilda sig idag. Tidigare forskning visar på svårigheter att definiera specialistsjuksköterskans kompetens samt att de känner frustration av att specialistkompetensen inte tillvaratas i det dagliga arbetet. Syfte: Specialistsjuksköterskor med inriktning psykiatrisk vårds erfarenheter av hur deras kompetens används i den kliniska vården. Metod: Deltagare till studien har rekryterats genom sociala medier via webb frågeformulär med semistrukturerade frågor. Svaren från 43 specialistsjuksköterskor som arbetar kliniskt i vården har analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i två slutkategorier; “Kompetensen tillvaratas om förtroende ges” och “Brist på tid och utrymme gör det svårt att använda kompetensen”. Slutsats: Organisation, chef och kollegors stöd framstår som en viktig förutsättning för att få använda sin kompetens som specialistsjuksköterska. Det saknas kunskap om vad som är specialistsjuksköterskans kompetens samt rutiner på många arbetsplatser. Vi har även tagit del av tidigare forskning i området och kan konstatera att det inte skett någon större förändring till de bättre. Vi föreslår vidare forskning i ämnet och tror att en intervjustudie kring specialistkompetensens betydelse för patienten hade gett ett bredare perspektiv i området.