För att säkerställa nuvarande och kommande generationers tillgång till rent vatten behöver vattentäkter skyddas med områdesskydd. När vattenskyddsområden bildas delas området in i skyddszoner beroende på behovet av skydd. Vid inrättande av vattenskyddsområden meddelas föreskrifter för vilka restriktioner som gäller inom skyddsområdet. Restriktionerna kan medföra rådighetsinskränkningar som kan innebära exempelvis förbud mot hantering av kemiska bekämpningsmedel. Sådana rådighetsinskränkningar ska enligt Sveriges grundlag ersättas, om pågående markanvändning inom berörd del av fastighet avsevärt försvåras. Sker dessa inskränkningar av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. De allmänna hänsynsreglerna är sådana regler som varje fastighetsägare ska underkasta sig och därmed är rådighetsinskränkningar som sker med hänsyn till dessa inte ersättningsberättigade. Föreliggande studie inriktar sig på att utreda i vilken utsträckning beslutsmyndigheterna vid inrättande av vattenskyddsområde föreskriver förbud eller tillståndsplikt med stöd av miljöbalkens allmänna hänsynsregler och därmed undviker sin skyldighet att betala ersättning. De föreskrivna åtaganden som främst har undersökts är hantering av bekämpningsmedel, hantering av växtnäringsämnen samt upplag av skogsprodukter. Studien har också ämnat utreda ifall kommuner respektive länsstyrelser agerar olika vid inrättande av vattenskyddsområden och ifall skyddsföreskrifterna meddelar olika beroende på vilken skyddszon det gäller. I denna uppsats tillämpas den kvantitativa metoden. Undersökningen av föreskrifterna för urvalet av vattenskyddsområden gjordes kvantitativt. Som ett komplement tolkas text kvalitativt. Studien utreder olika juridiska rättskällor som berör vattenskyddsområden och rådighetsinskränkningen de kan innebära. Rättskällorna som undersökts är författningar, förordningar, en SOU och rättsfall. Utredningen av dessa har gjorts för att få klarhet i den praktiska funktionen av lagen och för att säkerställa vad som gäller. Studien visar att beslutsmyndigheterna i stor utsträckning meddelar den föreskrift som kan medföra skyldighet att erlägga ersättning till fastighetsägaren. Detta fastän det enligt praxis är godtagbart att meddela föreskrifter som innebär att beslutsmyndigheten kan kringgå sin ersättningsskyldighet. Skyddsföreskrifterna i den primära skyddszonen sammanfaller i de flesta fall inte med skyddsföreskrifterna för den sekundära zonen. Enligt studien har vilken myndighet det är som inrättar vattenskyddsområdet inte har någon inverkan på hur föreskrifterna utformas. Kommunen och Länsstyrelsen agerar alltså lika vid inrättande av vattenskyddsområden. / To ensure the current and future generations' access to clean water, water supplies need to be protected with protection areas. When the water protection area is formed, the area is divided in different protection zoned depending on the need of protection. When establishing water protection areas, regulations are issued for which restrictions apply within the protection area. The restrictions may result in restrictions on availability that may, for example, impose a ban on the management of chemical pesticides. Such restrictions on access shall, in accordance with Sweden's constitution, be compensated if ongoing land use within the affected part of the property is made considerably more difficult. However, if these limitations are for health protection, environmental protection or safety reasons, what follows from the law regarding the right to compensation. The general rules of consideration are such rules that each property owner must submit to and restrictions that take place in consideration these are not eligible for compensation. The present study focuses on investigating if the decision-making authorities, when establishing a water protection area, prescribe a prohibition or a license requirement under the general rules of consideration and thereby avoids their obligation to pay compensation. The prescribed commitments that have primarily been investigated are the management of pesticides, the management of plant nutrients and the storage of forest products. The study has also intended to investigate whether municipalities or county administrative boards act differently when establishing water protection areas and if the protection regulations indicate different depending on which protection zone applies. In the present study, the quantitative method has been applied. The examination of the regulations for the selection of water protection areas was done quantitatively. As a complement, qualitative text has been interpreted. The study investigates various legal sources of law that concern water protection areas and the restriction of access they may entail. The sources of law examined are statutes, regulations, an official investigation and court cases. The investigation of these has been done to clarify the practical function of the law and to ensure how it works. The study shows that the decision-making authorities to a large extent announce the regulation that may entail an obligation to pay compensation to the property owner. This, although according to practice, is acceptable to issue regulations that mean that the decision authority can circumvent its obligation to pay compensation. In most cases, the protection regulations in the primary protection zone do not coincide with the protection regulations of the secondary zone. According to the essay, it is concluded that which authority it is that establishes the water protection area has no impact on how the regulations are designed. The municipality and the County Administrative Board thus act equally when establishing water protection areas.

The detailed development plan is one of the municipality's tools for developing or conserving land use within an area. Regulations in the detailed development plan specify and make the land and settlement suitable for the intended use. The purpose of this study is to examine and analyze how regulations in the detailed development plan affect the value of single-family properties. The study also aims to investigate the expertise of professionals in the field and their considerations made during valuation. The results presented are a consequence of three methods where the research questions were answered through a questionnaire survey, a comparative study, and interviews. These methods were chosen to generate both qualitative and quantitative data. The findings show a certain correlation between regulations in the detailed development plan and property prices, but in many cases, it is difficult to determine a definitive value because it often relies on the valuer's and buyer's knowledge or preferences. However, certain types of regulations have a clearer impact on property prices. The study also reveals similarities and differences in how professionals assess properties with regulations. One main similarity is that many prefer clarity, regardless of whether it's a general or more restrictive detailed development plan. The study has led to the following conclusions: there is a strong subjectivity in how the impact of property regulations is assessed. Among professionals, there is a difference between the private and public sector. Some argue that more general plans may better meet market needs, while others argue that the purpose of detailed development planning should be to promote sustainable land use rather than just influencing value. No key metrics in the valuation have been identified. / Detaljplanen är ett av kommunernas främsta verktyg för att utveckla eller bevara markanvändningen för ett visst område i kommunen. Egenskapsbestämmelser i detaljplan preciserar och gör marken lämplig för den användning och bebyggelse som planeras för platsen. Syftet med detta arbete är att studera och analysera hur egenskapsbestämmelser i detaljplan påverkarvärdet på småhusfastigheter. Arbetet syftar även till att undersöka vilka kunskaper yrkesverksamma inom området besitter, samt vilken hänsyn tillegenskapsbestämmelser som tas vid värdering. Det resultat som presenteras är en följd av tre metoder där frågeställningarna har besvarats med hjälp av en enkätstudie, en jämförande studie och en intervjustudie. Dessa metoder valdes för att generera både kvalitativa och kvantitativa data. Studiens resultat visar vissa samband mellanegenskapsbestämmelser och fastighetspriser trots att det i många fall är svårt att sätta ett definitivt värde på begränsningen. Studien visar även på att värdeförändringen i många fall baseras på värderarens och köparensförkunskaper eller personliga preferenser. Vissa typer av egenskapsbestämmelser har dock påvisats innebära en tydligare påverkan på fastighetspriset. Studien visar även att det finns likheter, såväl som skillnader, i vilken syn yrkesverksamma har på fastigheter som, i olika grad, belastas av egenskapsbestämmelser. En likhet är att många yrkesverksamma föredrar tydlighet, oavsett om det är en generell- eller mer restriktiv detaljplan. Arbetet har lätt fram till följande slutsatser: det råder en stark subjektivitet i hur påverkan av egenskapsbestämmelser värderas. Bland de yrkesverksamma som intervjuats återfinns det en viss skillnad mellan privat och offentlig sektor. Vissa av respondenterna argumenterar för att mer generella planer kan möta marknadens behov på ett bättre sätt. Medan andra argumenterar för att syftet med detaljplanering ska vara att främja en hållbar markanvändning snarare än att påverka värdet. Inga nyckeltal för prispåverkan i värderingen har kunnat påvisas.

No description available.

En av de grundläggande rättigheterna som tillerkänns den enskilde är egendomsskyddet. Denna rättighet är stadgad i regeringsformen. Ingrepp i den enskildes egendomsskydd medges om det syftar till att tillgodose ett angeläget allmänt intresse samt om inskränkningen klarar det test på proportionalitet som skapats genom praxis. Kravet på förvärvstillstånd i jordförvärvslagen är en typ av ingrepp i den enskildes egendomsskydd. Att den enskilde inte fritt kan förfoga över sin egendom genom att sälja den till vem han vill utgör ett sådant ingrepp. För att ingreppet ska anses vara proportionerligt krävs det att enskild ersätts genom att staten löser in fastigheten till det pris som avtalats. Inlösen vägras om priset skulle betydligt överstiga egendomens värde. Det är länsstyrelsen som har bevisbörda på att priset betydligt överstiger egendomens marknadsvärde med hänsyn till dess avkastning och marknadsvärdet på andra nyttigheter, till exempel eventuell jakträtt. Staten, genom länsstyrelsen, kräver att köpare sedan tidigare äger mark inom området för att kunna erhålla förvärvstillstånd. Detta är av länsstyrelsen själv uppställt krav som inte tydligt framgår vid en genomläsning av tillståndslagstiftning. I denna uppsats presenteras vilka konsekvenser en sådan marknadsbegränsning får på frågan om värdering av fastighet vid inlösen. Frågan ställs huruvida länsstyrelsen agerar i enlighet med lagen när, vid vägrat förvärvstillstånd fastigheten ej löses in till det pris där även eventuell jakträtt åsätts det marknadsmässiga värde som bedöms på en marknad som ej är begränsad. Frågan besvaras i uppsatsens avslutande kommentarer. / One of the fundamental rights conferred on the individual is the property protection. This fundamental right is enacted in the Swedish Constitution (Regeringsformen). Interference with a person’s right to his own property is allowed if it aims to meet a public interest and if it passes the test of proportionality created through practice. The requirement for an authorization to acquire property according the Swedish Land Acquisition Act (Jordförvärvslagen) is a type of interference with a person`s right to his own property. When the individual cannot freely dispose over his property by selling it to whoever he wants, is an example on such interference. In order to such a procedure be considered proportionate it requires that the Government (through the County Administrative Board) remunerates the individual at the price the parties (seller and buyer) agreed on. The Government`s obligation to remunerate falls if the price would significantly exceed the property`s value. It is the County Administrative Board that has the burden of proof that the price significantly exceeds the property`s market value with respect to its return and the market value of other utilities, such as hunting rights. The County Administrative Board requires that buyers already own property in the area in order to obtain such approvals. This is by the Board itself set up requirement that is not apparent when studying the state of law. This paper presents the implications of such a market restriction on the question on the valuation of the property at redemption. The question is whether the County Administrative Board acts in accordance with the state of law when, after not allowing the acquisition, the property is not redeemed at the price where even possible hunting rights are assigned the market value as assessed in a market that is not limited. The question is answered in the final comments of this paper.