No description available.

Sociala medier är ett ungt och oprövat område där rättsläget ännu inte är helt klart. Det föreligger viss problematik huruvida marknadsföring på sociala medier ska betraktas å ena sidan som redaktionell text och således falla under vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Eller å andra sidan som kommersiell text och därmed falla under marknadsföringslagen (2008:486), MFL. Föreliggande uppsats har för avsikt att försöka klargöra när främst marknadsföringslagen blir aktuell och tillämplig vid framställningar som publiceras på sociala medier. Detta kommer vi att undersöka genom att se vilka krav som ställs på reklamidentifiering enligt MFL och slutligen hur ansvaret mellan parterna vid dold marknadsföring ska fördelas. Utgångspunkten kommer att vara mål PMT 11949-16 (Kissie-målet) samt lagstiftning, praxis, förarbeten och riktlinjer för att med hjälp av en rättsdogmatisk metod försöka klargöra rättsläget för marknadsföring på sociala medier, så kallad influencer marketing. Efter analys av ovan anförda material kan vi konstatera att gränsdragningen mellan kommersiellt och redaktionellt material är fortsatt svårt att fastställa på sociala medier. För att en framställning ska anses vara kommersiell måste ett uttryckligt avtal föreligga mellan influencern och näringsidkaren. Att det föreligger höga krav på framställningar på sociala medier vilket innebär att en tydlig och särskiljande reklammarkering ska dra till sig uppmärksamhet. Denna reklammarkering ska även placeras först. Slutligen har vi i uppsatsen kommit fram till att annonsören alltid har ett huvudansvar och att influencern har ett medverkansansvar. Angående eventuella mellanhänder kan frågan om ansvar bli aktuell om mellanhanden aktivt medverkat i marknadsföringen. Till sist kan plattformen inte anses ha ett ansvar enligt gällande rätt.

Influencer marketing has rapidly become a popular marketing method where so-called influencers get compensated to promote businesses on their social media platforms. The idea is that by advertising through an influencer, a company reaches an already positive audience with a high inclination to consume the products or services being advertised. It is common that the influencers themselves design the advertisements, with personal appeal to his or her followers, and in a form that makes the marketing blend among other, non-commercial, content on the social media platform. Consequently, the advertisement may border on hidden marketing.   According to the requirement of advertising identification in the Marketing Act (2008: 486), paragraph 9, all marketing must be designed and presented so that it is clearly identifiable as marketing. However, the requirement is generally held and it has been noted within the judicial system that it is difficult to apply on influencer marketing. It is unclear how advertisements in social media should be designed to fulfil the demands of the law. Some of the legal aspects of influencer marketing are yet to be straightened out. Thus, the purpose of this thesis is to clarify the following: i) how is the requirement constructed and how compatible is it with influencing marketing, ii) whose interests are taken account of and ii) could the requirement be held in a more distinct way to make it easier to abide by?   The thesis concludes that the legal requirements could be clearer and therefore easier to comply with. One suggestion is to insert a more action-directing wording in the advertising identification paragraph in the Marketing Act, which safeguards the principle that marketing may not be presented as non-commercial content. Another is to renounce that principle and instead impose an explicit claim on advertising markings, which does not imply any closer regulation of the content of commercial messages. The thesis ends with a discussion about whether different aspects of the current legal regulation are favourable and non-favourable for the different parties involved, noting that the business sector has the greatest appreciation of the current legal position.

Hidden advertising is becoming increasingly common in today’s digital environment. This underscores the importance of reviewing the allocation of responsibility for how advertising should be labeled on social media platforms. The purpose of this essay is to examine the distribution of responsibility in cases of improper marketing concerning advertising identification/advertising labels on social media in the context of influencer marketing, based on the swedish marknadsföringslag (2008:486), the Digital Services Act (DSA), and ethical rules such as the International Chamber of Commerce (ICC) rules of advertising and marketing communication. The focus will be on the requirements and responsibilities regarding advertising labels for influencers, advertisers, and platforms. Additionally, the essay has also described and examined potential solutions and problems for how primary responsibility could be applied to influencers when marketing on social media platforms.

När meddelanden som förmedlas till konsumenter är avsättningsfrämjande och har rent kommersiell karaktär anses de utgöra marknadsföring, och omfattas av reglerna i Marknadsföringslagen (2008:486) (MFL). Marknadsföring ska bl.a. följa regler om reklamidentifiering som stadgar att kommersiella meddelanden ska märkas på ett så tydligt sätt att en konsument redan vid flyktig kontakt inser att det är fråga om marknadsföring. Reglerna om reklamidentifiering ska underlätta för konsumenter att identifiera vilka meddelanden som utgör reklam, och mot bakgrund av denna vetskap kunna ta ställning till meddelandets trovärdighet och betydelse. Meddelanden som innehåller allmänna upplysningar, är opinionsbildande, eller på annat sätt har en annan än rent kommersiell karaktär, faller utanför tillämpningsområdet för MFL och omfattas istället av det grundlagsstadgade yttrandefrihetsskyddet. Frågan om när ett meddelande har rent kommersiell karaktär och därmed utgör marknadsföring, är särskilt komplicerad när meddelandet förmedlas i redaktionell text och publiceras av någon annan än näringsidkaren själv. Meddelanden som t.ex. utgör nyheter eller ger uttryck för en publicists personliga åsikter, skyddas av yttrandefrihet. Om den som publicerar ett meddelande gör det på uppdrag av en näringsidkare och mottar någon form av vederlag för publiceringen, får meddelandet dock anses utgöra marknadsföring. När meddelanden i redaktionell text utgör marknadsföring, uppkommer frågan om vilken märkning som ska användas för att uppfylla lagens krav på tydlig reklammarkering. Vilken märkning som krävs skiljer sig beroende på hur meddelandet är utformat och genom vilket medium det förmedlas. För kommersiella meddelanden som förmedlas i nyhetstidningar, på nätet eller i pappersform, synes det krävas att meddelandets layout skiljer sig från övrig redaktionell text, samt att meddelandet märks med ordet ”annonssida” eller motsvarande begrepp. För meddelanden som publiceras i sociala medier är det svårare att utröna vad som generellt utgör en tillräcklig reklammarkering, eftersom det varierar beroende på vilket socialt medium som används, och vilken kunskap den genomsnittlige mottagaren av meddelandet har. Ett krav som dock framstår som gemensamt för kommersiella meddelanden i sociala medier, är att det redan överst i inlägget eller i inledningen av en text ska framgå att inlägget utgör marknadsföring.