Genom att funktionellt och materiellt svara på behovet om en varvsverksamhet på Beckholmen i Stockholm har världen och arkitektens skapande uppstått och formulerats. Metoden har varit mångsidig och komplex, liksom världen. Narrativet blir enkelt, liksom tanken, då den är klar. Arkitektens arbete handlar, åtminstone i detta skede, om att utveckla sin självständighet, självmedvetenhet och världsuppfattning. Den rent organisatoriska uppdelningen av rummet på tomten kunde utföras med hjälp av uppställande och utsorterande av rimliga alternativ med avseende på funktion tills en “bästa lösning” funnes inom den utsatta tid som ansågs vara nödvändig. I detta stadium är arkitekturen ett svar på en önskan om en delvis väderskyddad plats att arbeta inom. Men om denna arkitekt ska kunna arbeta måste arkitekturen sträva efter att ge tillfredställelse i hela sitt möjliga spann. Därmed krävs från arkitektens sida att hon är lyhörd, ödmjuk, modig och läraktig. Inom detta projekt har hon närmat sig byggnadskonsten på flera sätt. Hon har tillägnat sig kunskap om material och byggteknik, främst stålbyggnad, främst genom studier av böcker och genom att titta på befintliga konstruktioner.  Det finns flera sätt att förhålla viljan till materialen, deras sätt att reagera på sin omgivning och byggtekniken. Man kan uppställa oemotsägliga lagar, bygga en strikt verktygslåda inom vilken man kan lugnt kan sätta ihop delar, eller så kan man tillåta känslan att förföras av det obskyra, låta människans vilja vara vild och ostoppbar. Inget av alternativen är absoluta och båda kan argumenteras emot, naturligtvis. Men är man medveten om sina begränsningar anser jag att man kan rättfärdiga båda handlingarna. I första hand är det enklast att acceptera vedertagna konstruktiva och klimatiska principer, att låta grundläggande, avgörande idéer som energibesparing och underhållsmöjligheter bejakas av byggnaden. De rum som arkitekten visar på genom sina byggnader bör stå i relation till varandra på ett sådant sätt att de representerar alla världar (detta bör vara arkitektens ambition). Detta tankesätt hjälper mig som arkitekt att utforma rummen, ge dem sin rätta karaktär. Varvsbyggnaden innehåller både centraliserade, sammanbindande, enskilda, upprepande, extroverta och introverta rum. Metoden för att hitta hierarkierna mellan rummen är att arbeta med flöden och möjliga visuella och rumsliga kopplingar genom ritningar och diagram. Det rum som genom sitt läge utgör varvsbyggnadens centrum är ett extrovert rum och genom sin funktion, sina brukare ett yttre rum, där utomstående ska knyta verksamheten till andra typer av verksamheter. Med hjälp av detta rums olika attribut; ljus, entrésituation, akustik, skala i relation till andra rum och till människan, material och färg, kan arkitekten välja att göra besökaren mer eller mindre betydelsefull, göra henne större eller mindre i förhållande till verksamheten och rummet, göra henne mer eller mindre uppmärksam på olika aspekter av sin egen existens.Så långt kan man komma med tanken och ordet, och säkert mycket längre. Detta projekt har genom sin process hanterat både abstrakta och kroppsliga relationer mellan subjektet och världen och kommit fram till egna principer, idén om arkitekturen i detta fall har växt fram under projektets gång, tack vare att känslan och tanken hos arkitekten, under betydligt längre tid än detta projekts omfattning, börjat ta form och uttryck. Det skrämmande och det vackra med byggnaderna som byggs är att de alla i och med sin existens är rättfärdigade. Det ansvar jag hoppas kunna axla som arkitekt en dag är att förkroppsliga subjektets frihet. Nästa steg är att lägga stor vikt vid och utforska kommunikationen i ett tidigt skede av handlingen. / The creation of the architect and the world has arisen and been formulated through a functional and material answer to the need of a shipyard on Beckholmen in Stockholm. While the method has been complex, similar to the nature of the world, the narrative is always simple, like the thought when it is clear. The work of the architect, at any rate in this phase, is all about developing her independence, self-knowledge and conception of the world. The organizational division of the space on the site could be decided by rationally listing several alternatives and sorting out the most fitting regarding the inquired function.  Architecture in this stage is only an answer to a wish for a weatherproofed place to work in, and the idea would be that in answering to that question it would suggest the work being done here to be enough in itself, self-righteous. But if his architect should be able to work, architecture must strive to satisfy all, within its all-embracing sphere. T be able to do that, the architect must be happy, keenly alive, humble, brave and ready to learn. Within this project I have drawn nearer the art of architecture in several different modes of procedure. I have acquired knowledge of material and building methods, mainly within the area of steel construction, from literature and studies of existing structures.The rooms that the architect shows trough her buildings should relate to each other in such a way that they represent all worlds (this should be the ambition of the architect). By finding the natural hierarchies in the building, the architect can give them an appropriate character. The shipyard building contains centralized, connecting, particular, repeating, extrovert and introvert rooms.  With the attributes of a particular room; its relations to other rooms and the whole, its openings, light, color, material and scale, the architect can make the user more or less important, more or less conscious of different aspects of herself.

Det här projektet handlar om att låta industri vara industri och samtidigt lyfta fram de kvalitéer som gör att vi uppskattar det. Programmet består av:   en skrovhall, i vilken upp till 40 m långa båtar ska kunna rullas in med travel lift verkstäder med traverser med en krokhöjd på 5 resp. 10 m. en lyftkran på ett spår.   GV-dockan, en av de enorma anläggningar som bidrar till att göra Beckholmen till en unik plats får en representation ovan mark i form av en väldig kolonnad som bär upp kranspåret. För att säkerställa stabilitet i sidled har verkstäderna kopplats in på ömse sidor om kolonnaden. De lägre verkstäderna har placerats nära dockan och de högre på andra sidan. Skrovhallen blir en utställningsmonter för de båtar som repareras där. Translucenta, ställbara plexiglaslameller säkerställer lämpligt arbetsljus. Uppställningsytan organiseras för att möjliggöra prydlig uppställning av båtar och annat. / This project is all about letting industry be industry and enhancing the features that make us appreciate industrial buildings. The program consists of the following:   A repair hall. Ships measuring up to 40m will be carried into the hall with a travel lift Workshops with overhead cranes with heights ranging from 5 to 10m A crane on a track   The GV-dock, one of the enormous constructions that contribute to Beckholmen’s unique character, will get an aboveground representation in the shape of a huge colonnade that will carry the crane track. To ensure lateral stability, the workshops are connected to the colonnade on both sides. The lower workshops are situated  next to the dock and the higher ones on the other side. The repair hall acts as a display case for the boat currently on repair. Translucent, adjustable Plexiglass blinds prevent the building from being flooded with too much light. The space to the west of the workshops is divided by lines in order to allow for a neat organization of the boats and machines waiting to be repaired.

Reparationsvarv. Beckholmen kan på grund av sin historia anses vara en ofta hänsynslöst behandlad ö. Hänsynslös mot öns natur och egna ordning, för att ständigt fylla ny funktion och nya ändamål. Idag är ön starkt märkt av denna behandling, och i kontrast till tidigare, ansedd som en oerhört känslig plats, både i sin natur och exponering för staden. Staden själv ser olika värden i Beckholmen, vilka står i stark strid med varandra. Att vilja bevara Beckholmen som en ö med skärgårdsframtoning, som en förlängning av Djurgården, i kontrast till det kulturhistoriska värdet i Beckholmens tidigare varvsverksamhet som bör fortskrida och utvecklas, gör det nödvändigt att på något sätt välja sida i frågan. Vi har fått i uppgift att rita ett reparationsvarv på denna ö, och för mig kändes det mest naturliga att låta den dramatik och förändring som funnits genom historien fortskrida. Även om platsen kan anses för liten för sitt program, så är Beckholmen en unik möjlighet, och ursäkt, för att lägga en helt ny industribyggnad mitt i Stockholms hjärta. Mitt i vyn i Stockholms inlopp, skulle varvsindustrin visa att staden än idag hålls upp av människor som arbetar. Industrier och dess arbetare måste inte förpassas till förorten, utan dessa är kvaliteter som visar en levande stad, där liv man inte förväntar sig får synas och ta plats. Jag föreslår en permanent byggnad på Beckholmen. Permanent i den bemärkelsen att den ska definiera platsen med sin volym, men vara fri i sina rum. Flexibiliteten gör industrin anpassningsbar och tålig för förändring, men med fasta punkter att förhålla sig till. Tornet finns dels för volymens balans, men främst för bostäder för varvets personal. I liknelse med fyren står tornet synligt för södra Stockholm, utan att skämmas varken för sig själv eller sitt innehåll. / Beckholmen is an island, not always carefully threated by history. To fulfill new purposes and functions, the island has always been altered for new needs. Today is Beckholmen strongly marked by this treatment, and has transformed to be known as a very sensitive and fragile place, both in nature and exposure for Stockholm. Strong wills with different ambitions want to decide about Beckholmen’s future. There are different approaches amongst for example the city, Stadsbyggnadskontoret and Djurgårdsförvaltningen, about what qualities are most worth embracing. We have been asked to draw a ship yard for reparations at Beckholmen. The most natural approach for me was to let the island’s eventful history continue in to the future. Beckholmen is a unique possibility to build a brand new industrial building in the heart of Stockholm, and let it be shown that the city is carried by people who works. Why does an industry have to be deported to the suburbs, when it’s rather an indication of a living city?   I purpose a permanent building at Beckholmen. Permanent to define the site with its volume, but with flexible spaces within. The flexibility makes the industry adaptable to changes, but with some fixed part to relate. The tower is partly for the balance of the volumes, but mainly for residence of the shipyard staff. Alike a lighthouse it stands there visible for south of Stockholm, without being ashamed for either itself, or what it contains.