<p>Denna uppsats är en studie av Eyvind Johnsons användande av sagoformen i romansviten <em>Romanen om Olof</em> (1934-37), och behandlar de fyra sagor som infogats i verket. Utgångspunkten är Johnsons eget påstående att sagorna är "på sitt sätt det mest realistiska i boken". Studien syftar till att redogöra för hur sagorna fungerar som verklighetsskildringar, och på vilket sätt de är realistiska. Sagorna sätts i samband med Johnsons eget liv; eftersom detta ligger till grund för <em>Romanen om Olof</em> är den biografiska kontexten av stor vikt då man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna. En enkel översikt över sagobegreppet och Johnsons sagors relation till den muntliga folkdiktningen presenteras även.</p><p>Att Johnsons sagor är realistiska har en dubbelbottnad innebörd; dels är de realistiska på så vis att de skildrar romanpersonernas andliga verklighet, något som för Johnson är omöjligt att göra i någon annan form. De är även realistiska på så sätt att de fungerar som omvägar till den sanning som är så pass känslomässigt laddad, att den blir för svår att konfrontera i klarspråk. Uppsatsen avslutas med en analys av den första sagan i ordningen, Sagan om dimman och lungsoten. Denna analys är ett försök att konkretisera de slutsatser som gjorts genom uppsatsen.</p>

Denna uppsats är en studie av Eyvind Johnsons användande av sagoformen i romansviten Romanen om Olof (1934-37), och behandlar de fyra sagor som infogats i verket. Utgångspunkten är Johnsons eget påstående att sagorna är "på sitt sätt det mest realistiska i boken". Studien syftar till att redogöra för hur sagorna fungerar som verklighetsskildringar, och på vilket sätt de är realistiska. Sagorna sätts i samband med Johnsons eget liv; eftersom detta ligger till grund för Romanen om Olof är den biografiska kontexten av stor vikt då man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna. En enkel översikt över sagobegreppet och Johnsons sagors relation till den muntliga folkdiktningen presenteras även. Att Johnsons sagor är realistiska har en dubbelbottnad innebörd; dels är de realistiska på så vis att de skildrar romanpersonernas andliga verklighet, något som för Johnson är omöjligt att göra i någon annan form. De är även realistiska på så sätt att de fungerar som omvägar till den sanning som är så pass känslomässigt laddad, att den blir för svår att konfrontera i klarspråk. Uppsatsen avslutas med en analys av den första sagan i ordningen, Sagan om dimman och lungsoten. Denna analys är ett försök att konkretisera de slutsatser som gjorts genom uppsatsen.

Uppsatsen undersöker hur Olofs inre utveckling i Romanen om Olof från 1934-1937 av Eyvind Johnson kan läsas med hjälp av sagorna. I uppsatsens första del ges en beskrivning av syfte och frågeställning, metod och en översikt av tidigare tolkningar av sagorna i Romanen om Olof. Metoden utgår ifrån Jungs arketyp- och individuationsbegrepp. I uppsatsens andra del görs en tolkning utav sagorna med hjälp av Jungs arketyper, vilka sedan sätts i samband med Olofs individuationsprocess.

Föreliggande arbete syftar till att med utgångspunkt i teorier om maskulinitet, performativitet och homosocialt begär undersöka maskulinitet i Eyvind Johnsons tetralogi Romanen om Olof. De frågor som riktas till texten kretsar kring hur maskulinitet konstrueras och upprätthålls i romanserien. Det forskningsläge uppsatsen förhåller sig till kan indelas i forskning om Johnsons författarskap samt forskning om maskulinitet i litteraturen. Den teoretiska bakgrund som föregår själva undersökningen är disponerad i tre avsnitt. Det första avsnittet ägnas åt begreppet performativitet och fokuserar främst synen på genus som en aktivitet. Härpå diskuteras begreppet homosocialt begär; ett begrepp som använts av bland andra Eve Kosofsky-Sedgwick och som syftar på den inom manliga gemenskaper ofta glidande skalan mellan det homosociala och det homoerotiska. Sedgwick betraktar även i detta avseende hur manliga gemenskaper förhåller sig till kvinnan och det uppfattat kvinnliga. Slutligen behandlas i ett avsnitt begreppet maskulinitet och hur det av R.W. Connell skilts från begreppet man. I undersökningens första del betraktas sättet på vilket den fjorton år gamla Olof förhåller sig till andra män. Framträdande är i detta avseende olika diskursiva praktiker som Olof i samspel med såväl arbetskollegor som vänner söker tillägna sig förtrogenhet med: det formaliserade traderandet av skrönor samt en synbart överkompenserande maskulin jargong. Avsaknaden av alternativa diskurser är slående. Olofs förhållande till vännen Fredrik diskuteras i termer av homosocialt begär, men också Olofs förhållande till fadern betraktas. Härpå diskuteras i ett avsnitt hur arbetarnas maskulinitet manifesteras i mötet med representanter för andra samhällsklasser. Olof söker på olika sätt hävda oberoende från sina arbetsgivare, vilket bland annat sker genom att han deltar i arbetarnas organisering. Detta är i Romanen om Olof en främst manlig angelägenhet. Slutligen fokuseras sättet på vilket Olof förhåller sig till romanseriens kvinnor. Störst utrymme ägnas åt Olivia, en kvinna vars i Olofs ögon labila femininitet försvårar hans iscensättande av manlighet, samt åt modern, i vars förhållande till Olof den senares ständiga försök till distansering från hemmet är framträdande. Undersökningen har visat att Olofs utveckling till att bli en vuxen människa inte är könsneutral. Han försöker ständigt konstruera en stabil manlighet, vilket i många avseenden misslyckas. Olof söker ivrigt gemenskap med andra män, men den diskursiva begränsning som är vanlig bland romanseriens hegemoniska maskuliniteter leder tillsammans med Olofs försök att distansera sig från hemmet även till att han åter erfar känslomässig isolering.