Abstract  Sången är ett viktigt instrument för att synliggöra barns röster, då de under sångstunderna på ett naturligt sätt blir delaktiga i aktiviteten. Enligt läromålen ska förskolan vara en plats som ger utrymme för barns röster och implementerar deras tankar och idéer i lärandeaktiviteter. Barnkonventionen lyfter att barns yttrandefrihet ska komma i den form barnet behagar såsom exempelvis via tal, skrift eller i konstnärligform. Tidigare forskning visar att barns röster är begränsade inom sångaktiviteter och att förskollärare på grund av bristande kunskaper drar sig för att hålla i sådana aktiviteter. Denna studies syfte är att undersöka sångrepertoaren och hur denna får lov att ta plats på tre förskolor. Genom följande frågeställningar har syftet besvarats. Hur ser förskolornas sångrepertoarer ut? I vilken utsträckning och i vilka situationer förekommer sång? Vad menar pedagogerna styr deras val av sånger och det utrymme de tar? Hur speglas barns intresse och inflytande i sångrepertoaren? En kvalitativ metod har använts där intervjuer med förskollärare har genomförts för att skapa sig en bild av sångens plats i förskolan samt vad som påverkar utformningen av sångrepertoaren. Teoretiska utgångspunkter som har använts i analysen av empirin är den didaktiska triangeln och en vetenskaplig definition av begreppet inflytande.  Utifrån frågeställningarna visar resultaten att sången delvis sker spontant och delvis inplanerat och att barns intresse till viss del formar sångrepertoaren. Dessutom påverkas utrymmet sången ges av förskollärarnas musikkompetens och utöver det spelar prestige, det vill säga trygghet i det egna musicerandet, roll.

Syftet med utvecklingsarbetet är att utifrån ett normkritiskt perspektiv granska ochutveckla en del av verksamheten på en förskola, i syfte att synliggöra och vidga normer. Utvecklingsarbetet skedde tillsammans med delar av ett arbetslag från en förskola i en större stad i Sverige och materialet som granskades är de sånger som vanligtvis sjungs av pedagogerna i projektet.Frågeställningarna som ställs är: hur ser pedagogerna på normer och likabehandling, vilka normer som kan identifieras i materialet samt vilka lärdomar och möjliga effekter som kan dras av projektet. Teorier om normer, kulturell dominans och normkritiskt pedagogik har varit centrala för studien samt begreppen barnkultur och barns kultur. Metoder för utvecklingsarbetet har varit deltagarorienterad ansats med semistrukturerade fokusgrupper som främsta metod. Resultaten visar att pedagogerna har en medvetenhet och till viss del har en kritisk ingång till normer och önskar en utveckling med en kollektiv, gemensam process. Sångrepertoaren förstärker svenska språket och aktivitet som norm och har en snäv representation av upphovsskapare. Pedagogerna kan ses som den dominerande gruppen som har makten att välja vad som ska ingå i sångrepertoaren. Alla barn blir inte representerade och exempelvis blir barn som pratar fler språk än svenska osynliggjorda i sångrepertoaren. En effekt av projektet var de samtal som pedagogerna höll med barn från barngruppen kring vad de skulle vilja sjunga om. Barnens intressen visade sig vara nutida barnkultur och populärkultur. Pedagogernas bakgrund skulle då inte vara avgörande för att kunna inkludera barnens intresse i sångrepertoaren. Genom att samtala med barnen kan deras intressen synliggöras vilket kan leda till att sångrepertoaren blir bredare och barnen blir mer delaktiga i verksamheten.