Avhandlingen kretsar kring frågan om hur ett förhistoriskt bildskapande var av betydelse. Studien är riktad mot den materiella bilden och syftet är att diskutera betydelser av hällbilders materialitet och hur relationen mellan människor, hällbilder och platser var meningsfull. Utgångspunkten för undersökningen definieras som konceptuell, där en definition av begreppen bild och materialitet ligger till grund för studiens teoretiska och metodiska utformning. Studiematerialet utgörs av den sydskandinaviska hällbildstraditionen, med ett fördjupat fokus på området kring Motala Ström utanför dagens Norrköping. Undersökningen består av tre delar. I den första delen genomförs en diskursanalys, där frågan om hur hällbilders betydelse skall förstås diskuterats i relation till tidigare forsknings syften och resultat. Ett samband visas mellan hällbildsforskningens vetenskapliga illustrationspraktik och sätten hällbilder ansetts vara av betydelse. Ambitionen att avbilda hällbilder så exakt som möjligt är bunden till tolkningen av hällbilder som avbilder. Upptagenheten med avbilden har resulterat i att betydelsen av hällbilders materialitet generellt har varit åsidosatta. En utblick mot hur andra historiska och förhistoriska bildtraditioner varit av betydelse visar att avbildens symboliska betydelse inte alltid kan förutsättas vara den primära. Tvärtom tycks bildens betydelse vara flexibel och föränderlig, särskilt när dess materialitet möjliggör en upplevelse under lång tid. I den andra delen fördjupas studien genom en undersökning av Motala Ström-områdets hällbilder. Hällbildernas materiella kvaliteter definieras i relation till tre skalnivåer, landskapet, platsen och hällen. De materiella kvaliteterna har generella likheter, men varierar även från plats till plats. Upplevelsen av likformighet och variation präglar hällbildernas alla delar. Materialiteten är essentiell för upplevelsen av hällbilder som föreställande. Den nutida upplevelsen av bilder ligger till grund för en kategorisering av hällbilder i föreställande bilder och icke-föreställande former. Kategorierna form och bild ligger till grund för en kvantitativ sammanställning av inventerade hällbilder i socknarna Östra Eneby och Borg. Områdets hällbildsförekomster är strukturerade på ett tydligt sätt i landskapet. De allra flesta lokaler består av ett fåtal hällbilder (färre än 30) och präglas av formmässighet. Ett tjugotal lokaler består av fler än 79 hällbilder, och de präglas av variation och bildlighet. Den nutida upplevelsen av föreställandegraden hos hällbilder har relevans för betydelser under den aktiva hällbildstiden, då hällbilderna brukades på olika sätt i landskapet. På de stora platserna fungerade bilden som ett instrument att tänka med och en konceptualisering av tillvaron, medan de små formaliserade platserna uttrycker en praktik som markerade närvaro i landskapet. Hällbilders placering studeras vidare genom en fenomenologiskt inspirerad undersökningsmetod, där platsbesök bearbetas genom sytematisk fotografering och rendering av 3D-modeller. Tolv lokaler undersöks och det visas att hällbilders materialitet på ett direkt sätt strukturerar upplevelsen, där de antingen skapar en visuell tillgänglighet eller saknar visuell potential. Ett intentionellt bruk diskuteras, där möjligheten att upptäcka bilderna eftersträvats på stora platser och varit mindre viktig på små platser. Det har skapats visuella noder i landskapet, kreativa punkter där världen konceptualiserades. Kring noderna finns en större mängd mindre koncentrationer där estetiska teman upprepats som en del i ett inmutande och markerande i av landskapet där visuella normer upprätthölls.   Avhandlingen avslutas med att hällbildernas sociala och kronologiska sammanhang diskuteras. De sydskandinaviska hällbilderna dateras vanligen till bronsåldern (1 700-500 f.kr.), och produktionen anses ha pågått från början av perioden fram till inledningen av äldre järnålder. Slutet av den aktiva hällbildstiden föreslås som den mest arkeologiskt relevanta eftersom den motsvarar landskapets lämningar. Den aktiva hällbildstidens slut präglas av relationen mellan en materialiserad bildtradition och ett omfattande bildskapande i olika material. Till skillnad från den äldre bronsålderns bildskapande, som var ikonografiskt och repetitivt, så expanderar bildens möjligheter i slutet av aktiv hällbildstid. Bildens format, material och betydelse förändras och varieras. Bilden utvecklas inte enbart i sten utan också i brons och keramik och dess betydelse går från att vara strikt ikonografisk till att bli instrumentell. Hällbilderna spelar en stor roll i utvecklingen av en ”pictoral turn” som uttrycker sociala förändringar i samhället då bronsåldern övergår i äldre järnålder. Bildskapande blir i en del i utvecklingen av ett mer heterogent och regionaliserat samhälle. / The thesis revolves around the central question of how pre-historic images were meaningful. The focus is put on the material image, with the aim to discuss the meaning of south Scandinavian rock art as a relation between materiality, people and places. The empirical focus consists of the south Scandinavian rock art tradition, with a deepened analysis of the rock art area around the river Motala Ström, in south east Sweden. Initially, a connection between the practice of illustrating rock art and the interpretation of its meaning is presented as characteristic for previous research. The ambition to depict rock art as exactly as possible, has led to an archaeological focus on depiction as the primarily meaning of the images. An outlook, consisting of a historical and theoretical perspective on images, shows that the symbolic meaning of depiction cannot be presumed as most valid per se.   The material qualities of rock are defined in relation to three levels of scale; the landscape, specific places and the rock panels. These levels constitute the materiality of rock art and cannot be separated from its meaning. The material qualities have general similarities, but they also vary from place to place. A quantitate compilation of the documented samples of rock art in perishes Östra Eneby and Borg, shows that they are structured according to a principle of variation and likeness in the landscape. The placing of rock art is studied further by a phenomenological method, which reveals the construction of visual nodes in the landscape were imagery was used in creative ways to conceptualize the world. Around these visual nodes, a vast number of small concentrations of rock art is scattered in the landscape. The small places express an attitude towards the landscape, were aesthetical themes and ideals was maintained. The end of the active production of rock art is defined as the most relevant for an archaeological study, due to the material setting of the contemporary landscape. The presence of rock art represents the final stage of production. The end of the rock art tradition is characterized by a relation between a materialized art history and an extensive practice of making images in different materials. The image is materially expanded, being made not only in stone by also in bronze and ceramics. The meaning of images is transformed, from being strictly iconographical to becoming an instrument for thought. Rock art played a major part in the development of a “pictoral turn”, which expresses social changes in the society of the late Bronze Age and Early Iron Age.

<p>In this paper I discuss the theory of altered states of consciousness. Some of the rock art of the san-people in southern Africa and the lakota people in South Dakota, USA have been inspired by experiences during trance. The question is if some of the rock art in southern Scandinavia also have been inspired by trance experiences, and if archaeological scientists by investigating this theoretical view might find a better understanding as far as the Bronze Age in Southern Scandinavia is concerned.</p>

In this paper I discuss the theory of altered states of consciousness. Some of the rock art of the san-people in southern Africa and the lakota people in South Dakota, USA have been inspired by experiences during trance. The question is if some of the rock art in southern Scandinavia also have been inspired by trance experiences, and if archaeological scientists by investigating this theoretical view might find a better understanding as far as the Bronze Age in Southern Scandinavia is concerned.

The timeframe of the south Scandinavian rock art tradition extends from c.1700/1600 to 300 /200 BC. The chronological boundaries of the rock art phenomenon thereby coincide roughly with the timeframe of the Nordic Bronze Age, and rock art figures have come to be understood and interpreted as a Bronze Age phenomenon. It is argued that a dominant Bronze Age narrative has come to direct the discourse and fieldwork alike towards a focus on the origin , rather than the use, of rock art. The rock carver’s intention with the image, explicitly or implicitly, has come to equate with its meaning. The aim of the thesis is to approach rock art figures from a different perspective, with the aim of understanding how south Scandinavian rock art has been used and interpreted over time. The question of what archaeological evidence the use of rock art may have left behind is taken up, and the archaeological excavations carried out at rock art sites in southern Scandinavia​ are summarized and discussed. The survey shows that finds and features date to some extent from the Bronze Age, yet most of the dateable evidence comes from periods after the tradition of creating new images had ended, especially the Early Iron Age. This phenomenon is of particular interest given the explicit uses of the past-perspective of the thesis. It is argued that some of the rock art sites were still being used during later prehistoric periods. Other examples of later period´s uses of rock art sites are presented and discussed, such as runic inscriptions on rock art panels as well as the use of rock art and cup-mark sites during historic times. ​ A study of the chronological development of the rock art tradition in the Himmelstalund-region in the county of Östergötland is also presented, based on recently developed ship chronologies of rock art. The study shows that the earliest ship figures, which are found in the Himmelstalund area, were probably made in the Bronze Age period I/II. Yet the majority of the dateable ship figures date from the Bronze Age period II–III, after which the number of dateable ships declines in period IV, a development becoming even more prominent in period V-VI.  Another theme discussed in the thesis is archaeology’s own uses of rock art and how this has affected the interpretations of the material. The thesis shows it is feasible to combine a discussion on the prehistoric use of rock art sites and images with a critical view of interactions between archaeological and antiquarian practice and the source material. It has also shown the potential for a broadened discussion, where we regard the use of rock art, during the Bronze Age as well as during later periods, as integral and essential to rock art research​.

Sydskandinaviska hällristningar har varit av stort intresse för arkeologin under en längre tid. Cirkelmotiv och skepp är några av de vanligaste hällristningsmotiven och detta har resulterat i att en mängd studier har publicerats genom åren. Olika forskare försöker att komma närmare ristningarna på olika plan. Det rör sig om olika symboliska ingångar, men också de mer objektiva ingångarna som datering och utbredningar. Istället för en fördjupning i hällristningarnas betydelser, ägnar sig denna studie åt att studera hur forskningen ser ut inom detta fält. Olika forskares arbeten presenteras vilka skiljer sig i metodiker och teoretiska ingångar. En del är publicerade i fel tid, vilket menas att de avviker från den dåvarande forskningstrenden. Resultatet av det kan variera. En del tenderar att hamna i skuggan av de som följer trenden, men blir relevanta efter sin tid. Studien försöker således att se till vad som händer med forskningen som avviker och även vad de teoretiska ingångarna grundar sig i. / South Scandinavian rock carvings have been of great interest to archaeology for a long time. Circular motifs and ships are some of the most common motifs and this has resulted in a number of studies being published over the years. Different researchers try to get closer to the carvings on different levels. These are various symbolic inputs, but also the more objective inputs such as dating and distributions. Instead of an in-depth look at the meanings of the rock carvings, this study devotes itself to studying what research looks like in this field. The works of various researchers are presented, which differ in methodologies and theoretical inputs. Some are published at the wrong time, which means that they deviate from the current research trend of their time. The result of it may vary. Some tend to be overshadowed by those who follow the trend, but become relevant after their time. The study thus tries to see what happens with the research that deviates and also what the theoretical inputs are based on.

Denna uppsats undersöker Storsudret, Gotlands sydligaste udde, i ett övergripande perspektiv av landskapet och dess geografiska egenskaper, samt Sundre socken för en lokal analys av fornlämningar och människorna i området. Sydvästligast ligger Hoburgen, en klint eller klippa som har satt spår i den gotländska kulturen på flera olika sätt. Baserat på studerandet av kartor, analys av ett osteologiskt material samt etymologiska kopplingar till Hoburgen målar detta arbete en nyanserad bild av platsen och människorna däri. Genom att studera dessa aspekter kommer vi närmare att förstå människornas relation till platsen genom tiderna och varför man valt att återkomma och återbruka forna tiders gravplatser. / This thesis examines Storsudret, Gotland’s southernmost peninsula, through an overview perspective of the landscape and its geographical features, as well as Sundre parish for a local analysis of ancient monuments and the people in the area. The south-westernmost point is Hoburgen, a cliff that has left an imprint in the Gotlandic culture in various ways. Through the study of maps, analysis of osteological remains, and etymological connections to Hoburgen, this thesis demonstrates a nuanced picture of the place and the people within. By studying these aspects, we come closer to understand people’s relationship to the landscape throughout the ages and why they chose to return to it and reuse ancient burial sites. / Gotland under det 3:e årtusendet f.Kr.