Bakgrund: Fysisk yoga är globalt populärt. Denna yoga har flera fysiologiska effekter, bland annat smärtlindring. Yogans effekt på neuropatisk smärta är inte tydlig. Enstaka studier visar positivt utfall för smärtlindring i yogagruppen i jämförelse med kontroll. Syftet med studien var att undersöka om och i så fall hur yoga ger en effekt på nociceptiv och neuropatisk smärta. Metod: Studien är en litteraturöversikt. Sökningarna utfördes i PubMed, Scopus samt AMED. Bara RCT-studier inkluderades. PICO formatet formade inklusionskriterierna, patienten skulle ha nociceptiv smärta och/eller neuropatisk smärta, interventionen skulle vara yoga, kontrollen skulle vara ingen eller andra behandlingar och utfallsmått skulle vara VAS smärtskattningsskala eller motsvarande. De inkluderade studierna granskades med PEDro-Scale och skulle vara över 6 poäng totalt. Resultat: Sökningen resulterade i 396 träffar, varav 71 var relevanta. Åtta studier inkluderades i den slutgiltiga granskningen. Fem av studierna visade statistisk signifikant smärtlindring i yogagruppen i jämförelse med kontrollgruppen, två av dem studerade exklusivt neuropatisk smärta och en exkluderade neuropatisk smärta. Sex av de totala studierna exkluderade ej radikulopati. Sju av studierna utfördes på patienter med ländryggssmärta. Konklusion: Yoga visade en smärtlindrande effekt vid neuropatisk och nociceptiv smärta i denna studie. I denna studie var yogans smärtlindrande effekt kortsiktigt och upp till ett halvår. Neuropatisk smärta studeras exklusivt med låg frekvens inom området. Därav krävs vidare forskning inom området för att säkerställa vilken effekt yoga har på neuropatisk smärta över lag.

Bakgrund: Menstruationscykelns lutealfas är den fas i menscykeln som på senare tid uppmärksammats mer. I lutealfasen höjs progesteronivåerna och livmodern förbereds för att ta emot ett befruktat ägg, det är även i denna fasen premenstruellt syndrom (PMS) är förekommande. PMS har visats kunna bero på känslighet för de neurosteroider som bildas när progesteronet bryts ner. Det har också visats att symtom på detta som kan förekomma är förändrad koordination, ökat posturalt svaj och försämrad ledstabilitet. Idag finns det fortfarande oklarheter kring hur många idrottande kvinnor som upplever en påverkan på balans/koordination under lutealfasen. Syftet med studien var att identifiera om det är förekommande att kvinnliga idrottare upplever försämring av balans och koordination under lutealfasen i menscykeln. Material och metod: Idrottande kvinnor, med en regelbunden menstruationscykel i åldrarna 15-25 år tillfrågades att besvara en enkät innehållande 13 frågor om lutealfasen och upplevda symtom. Resultat: Det framkommer att det till viss del förekommer balans/koordinationsförändringar under lutealfasen hos dem som upplever PMS. Idrottande kvinnor upplever även förändring av prestation i idrottandet under lutealfasen. Konklusion: Eftersom det visats förekomma förändring av balans/koordination under lutealfasen är det en viktig aspekt för fysioterapeuter, tränare och idrottare att veta om när det gäller träning.

Syfte: Syftet var att sammanställa evidens och bedöma evidensstyrka för effekter av muskelstärkande träning på smärta hos individer med osteoporos och kotkompressioner.  Metod: En systematisk sökning genomfördes i de valda databaserna Cohrane Liberly, CINAHL, PubMed, Pedro och Scopus. Nio studier uppfyllde samtliga inklusions- och exklusionskriterier. Studiernas kvalitet bedömdes med granskningsmall av Fowkes & Fulton (1991) med tillägg av två områden ifrån SBU:s metodbok, och bedömningen av den sammanställda evidensen utfördes med stöd av GRADE.  Resultat: Smärta undersöktes i de två dimensionerna kroppsfunktion (smärtintensitet) och aktivitet-/delaktighetsnivå. Resultatför kroppsfunktion visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i två av fyra studier. Resultat för aktivitet/delaktighet visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i fyra av åtta studier. Den sammanställda metodologiska kvalitet och evidensstyrkan bedöms däremot ha för låg tillförlitlighet gällande resultaten för effekten av muskelstärkande träning på smärta i båda dimensionerna hos individer med osteoporos och kotkompression.         Konklusion: Denna systematiska kritiska litteraturöversikt visade låg evidensstyrka för att muskelstärkande träning påverkar smärta hos individer med osteoporos och kotkompression, trots att några studier enskilt presenterar en signifikant skillnad mellan interventionsgrupp och kontrollgrupp rörande minskning av skattad smärta.

<p>Sammanfattning: Alltfler människor blir alltmer fysiskt inaktiva och riskerar därmed att drabbas av vällevnadssjukdomar. Personer med reumatoid artrit (RA) är</p><p>mer fysiskt inaktiva än befolkningen i stort. Trots den medicinska utvecklingen får personer med RA nedsatt ledrörlighet, muskelfunktion och balans. Att öka deras fysiska aktivitetsnivå skulle kunna förbättra dessa parametrar samt minska deras risk att drabbas av</p><p>vällevnadssjukdomar i framtiden.</p><p>Syfte: Syftet var dels att kartlägga nivån av självskattad fysisk aktivitet, hälsa och tilltro till egen förmåga</p><p>hos personer med nydebuterad RA dels att undersöka samband fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga.</p><p>Metod: I en tvärsnittsstudie skickades enkäter ut till 88 personer med nydebuterad RA. Samtliga hade insjuknat mellan 2003 och 2005 och deltog i tidig artrit mottagningen på Reumatologiska kliniken på Universitetssjukhuset</p><p>i Örebro. Resultat: 61 personer (69 %) svarade på enkäten.</p><p>50 % riskerar försämrad hälsa och risk att drabbas av vällevnadssjukdomar på grund av låg nivå av fysisk aktivitet. Låga, men i några fall signifikanta samband hittades mellan fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Ju mer fysiskt aktiv man skattade att man var desto bättre hälsa upplevde man inom områdena rollfunktion – fysiska orsaker, smärta, allmän hälsa, social funktion och den psykiska dimensionen (r=0.27-0.37). Ju högre man hade graderat sin fysiska aktivitetsnivå desto högre tilltro hade man till att kunna hantera andra</p><p>symptom som till exempel trötthet, nedstämdhet och besvikelse (r=0.28-0.39).</p><p>Sökord: Reumatoid artrit, fysisk aktivitet, hälsa, egen förmåga</p>

<p>Syftet med denna studie var att beskriva hur fysiskt aktiva personer som fått diagnosen TIA var. Frågeställningarna rörde vilka aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig åt, hur de upplevde sin hälsa, begränsande faktorer, eventuell förändring av aktivitetsvanor, samt om deltagarna fått råd om fysisk aktivitet. Som metod valdes enkätundersökning och 195 enkäter skickades till personer som sökt Universitetssjukhuset Örebro 2007 och fått diagnosen TIA. Resultat: Svarsfrekvensen, efter externt och internt bortfall, blev 74 %. Mer än hälften av de 144 studiedeltagarna var fysiskt aktiva mindre än 30 minuter/dag. Den vanligaste aktiviteten var promenader, vilket 72 % ägnade sig åt. Yngre personer ägnade sig oftare åt tre eller fler aktiviteter jämfört med äldre personer. De deltagare som var regelbundet fysiskt aktiva skattade sin hälsa som god till utmärkt, medan de med stillasittande fritid skattade sin hälsa som någorlunda eller dålig. De mest begränsande faktorerna var sjukdom och smärta. Av studiedeltagarna uppgav 98 personer att de inte fått råd om fysisk aktivitet och hälften av deltagarna hade inte förändrat sina aktivitetsvanor. Slutsats: Studien visar att många personer som fått diagnosen TIA är fysiskt inaktiva. Begränsande faktorer, som, sjukdom, smärta och hög ålder, medför att råd om fysisk aktivitet bör vara individanpassade. Att ge råd om fysisk aktivitet på lämplig nivå, utifrån den enskilde personens förutsättningar är ett centralt kunskapsområde för sjukgymnaster. Därför bör dessa patienter ges möjlighet att träffa sjukgymnast.</p>

Sammanfattning: Alltfler människor blir alltmer fysiskt inaktiva och riskerar därmed att drabbas av vällevnadssjukdomar. Personer med reumatoid artrit (RA) är mer fysiskt inaktiva än befolkningen i stort. Trots den medicinska utvecklingen får personer med RA nedsatt ledrörlighet, muskelfunktion och balans. Att öka deras fysiska aktivitetsnivå skulle kunna förbättra dessa parametrar samt minska deras risk att drabbas av vällevnadssjukdomar i framtiden. Syfte: Syftet var dels att kartlägga nivån av självskattad fysisk aktivitet, hälsa och tilltro till egen förmåga hos personer med nydebuterad RA dels att undersöka samband fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Metod: I en tvärsnittsstudie skickades enkäter ut till 88 personer med nydebuterad RA. Samtliga hade insjuknat mellan 2003 och 2005 och deltog i tidig artrit mottagningen på Reumatologiska kliniken på Universitetssjukhuset i Örebro. Resultat: 61 personer (69 %) svarade på enkäten. 50 % riskerar försämrad hälsa och risk att drabbas av vällevnadssjukdomar på grund av låg nivå av fysisk aktivitet. Låga, men i några fall signifikanta samband hittades mellan fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Ju mer fysiskt aktiv man skattade att man var desto bättre hälsa upplevde man inom områdena rollfunktion – fysiska orsaker, smärta, allmän hälsa, social funktion och den psykiska dimensionen (r=0.27-0.37). Ju högre man hade graderat sin fysiska aktivitetsnivå desto högre tilltro hade man till att kunna hantera andra symptom som till exempel trötthet, nedstämdhet och besvikelse (r=0.28-0.39). Sökord: Reumatoid artrit, fysisk aktivitet, hälsa, egen förmåga

Abstract Background: Plantar fasciitis is the most common heel injury and is a long-term pain syndrom in the attachment of the plantar fascia to the calcaneus bone. The condition is treated mainly in primary care, but there is currently no treatment guideline for the treatment of plantar fasciitis in Sweden. The purpose of this study was to investigate which treatment that occurred in primary care in Dalarna, Gävleborg and Västmanland counties, which treatments that were most common alone and in combination with each other. The aim was also to investigate if the four most commonly used treatment methods as physical therapists said they had used were supported in the literature, and if there was any difference between county employees and private physical therapists in the choice of treatment method. Method: 100 physiotherapists in primary care in Dalarna, Gävleborg and Västmanland counties, received a questionnaire by mail. 80 of the 100 physiotherapists were county employees and 20 were private employees. They were asked about what treatment methods they used for plantar fasciitis, both individual treatments and combination treatments. A comparison was made between county employees and private employees' choice of treatments and the four individual most frequently used treatments were examined on the basis of recent research. Results: 65 physiotherapists answered the survey, of which 61 of them treated patients with plantar fasciitis. The four most frequently used treatments were taping, stretch of the plantar fascia, advice about start using insoles and advice about changing of shoes. The first three treatments named above were also those most commonly used in combination with each other. This was true for physiotherapists in county as well as in private employment. There is some evidence that these three treatments relieve pain particularly in short term. Conclusion: The four most frequently used treatments were taping, stretch of the plantar fascia, advice about start using insoles and advice about changing of shoes. The conclusion drawn from the evidence currently available to taping, stretch of the plantar fascia and insoles is that it should be a part of the treatment plan for patients with plantar fasciitis. Further research is needed where larger studies and follow-up studies over a longer time is made. Studies of the most common combination treatments should be made, to mimic how they are used in everyday clinical practice. / Sammanfattning Bakgrund: Plantar fasciit är den vanligaste hälskadan och är ett långvarigt smärttillstånd i plantaraponeurosens infästning i calcaneus. Tillståndet behandlas framförallt inom primärvården där det idag saknas en behandlingsriktlinje för behandling av plantar fasciit. Syftet med studien var att undersöka vilka behandlingsmetoder som förekom inom primärvården i Dalarnas-, Gävleborgs- och Västmanlands län, vilka behandlingar som var vanligast och vilka som förekom i kombination med varandra. Syftet var även att undersöka om de fyra vanligast använda behandlingsmetoderna som sjukgymnasterna uppgav sig använda hade stöd i litteraturen samt om det var någon skillnad mellan landstingsanställda och privata sjukgymnasters val av behandlingsmetod. Metod: 100 sjukgymnaster inom primärvåden i Dalarnas-, Gävleborgs- och Västmanlands län, 80 landstingsanställda och 20 privatanställda, fick en enkät per e-post. Där frågades de om vilka behandlingsmetoder som användes vid plantar fasciit, både enskilda behandlingar och kombinationsbehandlingar. En jämförelse gjordes mellan landstingsanställdas och privatanställdas val av behandlingsmetoder och de fyra enskilt mest frekvent använda behandlingarna granskades utifrån senaste forskningen. Resultat: 65 sjukgymnaster svarade på enkäten varav 61 av dem behandlade patienter med plantar fasciit. De fyra mest frekvent använda behandlingarna var tejpning, stretch av plantarfascian, råd om inlägg samt råd om byte av skor. De tre förstnämnda behandlingsmetoderna var även de som var vanligast i kombination med varandra och vanligast för både landstingsanställda och privatanställda sjukgymnaster. Det finns visst stöd i litteraturen för dessa tre behandlingsmetoder som smärtlindrande, framförallt på kort sikt. Konklusion: De fyra mest frekvent använda behandlingarna var tejpning, stretch av plantarfascian, råd om inlägg samt råd om byte av skor. Slutsatsen dras utifrån den evidens som för närvarande finns att tejpning, stretch av plantarfascian samt råd om inlägg i dagsläget rekommenderas ingå i behandlingen av plantar fasciit. Ytterligare forskning behövs dock där större studier samt uppföljningsstudier under längre tid görs. Även studier av de vanliga kombinationsbehandlingarna bör göras, för att efterlikna hur de används i den kliniska vardagen.

Syfte: Depression är en av våra vanligaste folksjukdomar. Studier visar att fysisk aktivitet ger likvärdig positiv effekt som annan behandling. Syftet med studien var att undersöka och beskriva upplevelser och erfarenheter av fysisk aktivitet och träning samt underlättande och hindrande faktorer hos personer med depression   Design och metod: Kvalitativ, explorativ och deskriptiv design. Fem semistrukturerade intervjuer utfördes. En kvalitativ innehållsanalys användes.   Resultat: För att presentera den data som insamlats i intervjuerna formulerades sex kategorier med 23 underkategorier. Resultaten tyder på såväl kortsiktiga som långsiktiga positiva upplevelser under och efter träning. Det visade även på upplevda hindrande och underlättande faktorer för att påbörja och vidmakthålla träningsvanor. Exempelvis kunde socialt stöd, uppföljning, struktur och träningsvana fungera underlättande. Försvårande faktorer var exempelvis stresskänslighet och depressionens inverkan. Slutligen framkom potentiella förbättringsmöjligheter inom hälso- och sjukvård, såsom mer frekventa träningstillfällen.    Konklusion: Fysisk aktivitet påverkar det upplevda måendet positivt för informanterna i studien. Det finns faktorer som underlättar och försvårar möjligheten att vara fysiskt aktiv. Studien tyder på att det går att förbättra nuvarande behandlingar med bland annat mer kontinuitet och frekventa träningstillfällen samt socialt stöd och uppföljning. En förhoppning är att studien kan bidra med ytterligare kunskap om vad som behövs för att öka möjligheten för personer med depression att kunna ta del av fysisk aktivitet som en behandlingsmöjlighet. / Purpose: Depression is one of the most common diseases in modern time. Studies show that physical activity has equivalent effect on the condition as compared to other treatments. The purpose of the study was to investigate how physical activity and exercise is experienced by people suffering from depression.   Design and method: Qualitative design, descriptive and explorative. Five semi-structured interviews. Qualitative content analysis was conducted.   Results: To present interview data, six categories with 23 subsequent subcategories were identified. Results indicate short and long term positive experiences during and after exercise. Facilitating and hindering factors regarding initiating and maintaining exercise habits were also shown.  Facilitating factors included social support, structure, previous exercise habits and monitoring. Hindering factors included sensitivity to stress and the disease itself. Finally, potential improvement possibilities within healthcare emerged, such as greater frequency of exercise occasions offered.   Conclusion: Physical activity had a positive effect on the well-being of the informants. There are facilitating and hindering factors to being physically active while depressed. The study shows potential improvements that could be made to current healthcare procedures such as greater continuity and frequency of exercise opportunities, as well as social support and monitoring. Hopefully this study can provide further knowledge of the factors needed to facilitate people suffering from depression taking part in physical activity as treatment for the condition.

Syftet med denna studie var att beskriva hur fysiskt aktiva personer som fått diagnosen TIA var. Frågeställningarna rörde vilka aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig åt, hur de upplevde sin hälsa, begränsande faktorer, eventuell förändring av aktivitetsvanor, samt om deltagarna fått råd om fysisk aktivitet. Som metod valdes enkätundersökning och 195 enkäter skickades till personer som sökt Universitetssjukhuset Örebro 2007 och fått diagnosen TIA. Resultat: Svarsfrekvensen, efter externt och internt bortfall, blev 74 %. Mer än hälften av de 144 studiedeltagarna var fysiskt aktiva mindre än 30 minuter/dag. Den vanligaste aktiviteten var promenader, vilket 72 % ägnade sig åt. Yngre personer ägnade sig oftare åt tre eller fler aktiviteter jämfört med äldre personer. De deltagare som var regelbundet fysiskt aktiva skattade sin hälsa som god till utmärkt, medan de med stillasittande fritid skattade sin hälsa som någorlunda eller dålig. De mest begränsande faktorerna var sjukdom och smärta. Av studiedeltagarna uppgav 98 personer att de inte fått råd om fysisk aktivitet och hälften av deltagarna hade inte förändrat sina aktivitetsvanor. Slutsats: Studien visar att många personer som fått diagnosen TIA är fysiskt inaktiva. Begränsande faktorer, som, sjukdom, smärta och hög ålder, medför att råd om fysisk aktivitet bör vara individanpassade. Att ge råd om fysisk aktivitet på lämplig nivå, utifrån den enskilde personens förutsättningar är ett centralt kunskapsområde för sjukgymnaster. Därför bör dessa patienter ges möjlighet att träffa sjukgymnast.

Bakgrund: Personer på äldreboende uppnår sällan allmänna rekommendationer för fysisk aktivitet. Detta kan medföra förlust av viktiga funktioner, något som fysisk aktivitet till viss del kan motverka. Syfte: Att utforska äldre personers uppfattning om fysisk aktivitet på ett äldreboende med inriktning ”sport och spa”. Syftet var även att undersöka de upplevda möjligheterna till fysisk aktivitet för personer på äldreboendet. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Två kvinnor och tre män mellan 67-97 år intervjuades. Deltagarna rekryterades via bekvämlighetsurval. Intervjumaterialet bearbetades med en kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman. Resultatsammanfattning: Utifrån frågeställningen uppfattning av fysisk aktivitet framkom följande tre kategorier: ”fysisk aktivitet nu och tidigare”, ”negativa effekter av fysisk aktivitet” samt ”positiva effekter av fysisk aktivitet”. Uttalanden gällande frågeställningen upplevelsen av möjlighet till fysisk aktivitet gav upphov till fyra kategorier: ”boendets resurser”, ”yttre förutsättningar”, ”individens förutsättningar” och ”grad av autonomi”. Slutsats: Stora variationer förekom i uppfattningen av fysisk aktivitet. Allt ifrån den egna vardagsmotionen till en mängd olika organiserade aktiviteter beskrevs. Fysisk aktivitet associerades även med biologiska och psykologiska effekter av träning. Möjligheten till att vara fysiskt aktiv påverkades av individens motivation och grad av autonomi. / Background: Elderly in nursing homes rarely achieves general recommendations for physical activity (PA). This may result in the loss of important functions, which PA can partially reduce. Purpose: To explore older people's perception of PA in a nursing home with the focus "sport and spa". The purpose of this study was also to investigate the perceived opportunities for PA for the elderly in a nursing home. Method: A qualitative study using semi-structured interviews were used. Three men and two women, between 67-97 years old, were interviewed. Qualitative content analysis was conducted. Results: Based on the informants􏰀perception of physical activity, the following three categories emerged: "physical activity now and earlier", "adverse effects of physical activity" and "positive effects of physical activity". Four categories described the experience of the possibility of physical activity among the informants, "the property's resources," "external conditions", "individual circumstances" and "degree of autonomy". Conclusions: Everyday exercise to a variety of organized activities were associated with PA. The concept of PA was also reported to include biological and psychological effects. The ability to be physically active was influenced by the individual's motivation and degree of autonomy.