Av globaliseringen följer en ökad handel mellan stater och inom multinationella koncer-ner där så kallade internprissättning sker. Genom internprissättningen ser företagen en möjlighet att överföra vinster till lågbeskattade länder. För att förhindra detta har regler som ska se till att marknadsmässiga villkor styr prissättningen upprättats. De svenska bestämmelserna för internprissättning utgår från korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL som ger uttryck för armlängdsprincipen. Principen innebär att företag ska avtala om liknande villkor som oberoende företag skulle gjort i samma situation. Trots att principen är internationellt vedertagen uppstår dubbelbeskattning på grund av länders olika tolkning-ar. För att undanröja denna risk har tillvägagångssätt för förhandlingar om internpris-sättning mellan företag i berörda länder upprättats. När ett armlängdspris ska beräknas finns ett antal metoder. I OECD:s riktlinjer återfinns de metoder som i första hand bör användas. Att riktlinjerna är tillämpliga i Sverige fram-får av Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 107. Av lag, förarbeten och praxis fram-går ett antal principer som gäller för internprissättning. Korrigeringsregeln har företräde framför generella regler kring inkomstberäkning. För att en korrigering ska ske krävs att en prisavvikelse kan konstateras och att inkomsten har påverkat det beskattningsbara resultatet negativt. Vidare kan en prissättning som varierar över ett eller flera beskatt-ningsår vara affärsmässigt motiverad och därmed inte föranleda korrigering. Strider företagets internprissättning mot armlängdsprincipen och resultatet korrigerats uppkommer frågan om det finns förutsättning för att påföra skattetillägg. Skattetillägg ska utgå om en oriktig uppgift lämnats och det inte finns faktorer som gör att företaget befrias . En oriktig uppgift föreligger om företaget brustit i sin uppgiftsskyldighet, det vill säga att redovisa de uppgifter Skatteverket behöver för att fatta ett riktigt taxerings-beslut. Det finns endast ett fåtal avgöranden där RR prövat frågan om oriktig uppgift vid internprissättning. Däremot har frågan om oriktig uppgift prövats i stor omfattning för andra områden inom skatterätten. För att fastställa när ett företag lämnat en oriktig uppgift måste det klargöras när företagets uppgiftsskyldighet är fullgjord och när Skatte-verkets utredningsskyldighet aktualiseras. När företaget redovisat samtliga relevanta omständigheter men gjort en felbedömning av situationen har de lämnat ett oriktigt yrkande och ska inte drabbas av skattetillägg. Skattetillägg ska inte heller påföras när Skatteverket brustit i sitt ansvar att utreda ett ärende eller när uppgifterna som företaget lämnat uppenbarligen inte kan läggas till grund för taxering. ii Från och med 2008 års taxering kan Skatteverket begära dokumentation gällande före-tagens prissättning mot företag i intressegemenskap. I dokumentationen ska företaget förklara och motivera vald prissättning samt redogöra för de faktorer som är av betydel-se vid bedömningen av dess överensstämmelse med armlängdsprincipen. Dokumenta-tionsreglerna kan ses som en formalisering av vad som innefattas i uppgiftsskyldigheten gällande internprissättningen. Dokumentationen lämnas in först efter begäran från Skat-teverket. Med beaktande av den rådande uppgiftsskyldigheten kan företaget välja att bifoga dokumentation till självdeklarationen, trots den administrativa börda det skulle medföra. Vid genomgång av avgöranden från Regeringsrätten visar det sig att Skatteverket har haft svårt att bevisa felaktig prissättning på grund av intressegemenskap. Det beror på att RR tillämpat en restriktiv tolkning av korrigeringsregeln. Domstolens praxis bygger på vad som framförts i förarbetena, i vilka det framgår att regeln ska tillämpas med för-siktighet. Vid utredningen om oriktig uppgift framkom att en felaktigt vald prissätt-ningsmetod inte i sig bör föranleda skattetillägg om uppgiftsskyldigheten är uppfylld. Vidare torde det endast i undantagsfall föreligga en oriktig uppgift exempelvis då före-tagets värdering av en tillgång markant skiljer sig från Skatteverkets värdering. / Due to the globalisation there are a greater number of cross-border transactions between associated companies. To protect their tax base, countries such as Sweden have implemented rules against profits being transferred to low-taxed states. One of these measures is to monitor the transfer pricing of multinational enterprises. The widely accepted arm’s length principle states that a company trading with associated com-panies, should set prices in the same manner as it would when negotiating with in-dependent enterprises. In Swedish taxation law this principle is stipulated in chapter 14 sections 19-20 of the Income Tax Act (1999:1229). Despite the acceptance of the arm’s length principle all over the world multinational enterprises face the possibility of being subjected to double taxation. This is due to the differences in how countries interpret the principle. However, through bi- or unilateral agreements the double taxa-tion can be remedied. To calculate a price at arm’s length there are a number of methods available. The OECD has created Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations that suggest which of the methods that are applicable when under-taking a transaction. According to the Supreme Administrative Court’s ruling RÅ 1991 ref. 107 the Guidelines can be used in Sweden when determining the correctness of a company’s transfer pricing. A number of principles for determining if a transfer price is in accordance with the arm’s length principle can be found in the legislation, preparatory work and case-law. The legislation within chapter 14 sections 19 Income Tax Act super-sedes the generals laws on matters involving cross-border trade for income tax. If an adjustment of the taxable profit is to be made there need to be a discrepancy in the price set by the company and a price which two independent enterprises would have used. Furthermore the discrepancy has to have a negative effect on the result. Finally sound business reasons could justify a transfer price that varies over one or several years. If a company’s transfer pricing is held to be in conflict with the arm’s length principle the taxable result can be corrected. The next question that follows is if the information submitted to the Swedish tax authority is incorrect. When filing the tax return the com-pany has to provide all the relevant information that is needed to make a correct tax assessment. Otherwise incorrect information has been submitted. If this is the case a tax surcharge could be imposed. However, it requires that the tax authority has done a proper investigation of the case and that there are no other liberating factors. A wrong-ful valuation or interpretation of a regulation should not be considered incorrect infor- iv mation. The question whether incorrect information has been submitted in the tax return is often a difficult question to answer. Although the Supreme Administrative Court has dealt with a large number of cases concerning this matter, there are only a few of them which involve transfer pricing. Since 2008 the Swedish tax authority can request documentation on the enterprise’s transfer pricing towards associated companies. It should contain descriptions of the multinational enterprise. In addition the chosen method should be motivated and rele-vant comparable transactions ought to be stated. The enterprise’s liability to provide the tax authority with all the relevant information still applies. Therefore the documentation requirements could be seen as a formalisation of what information that is needed to prove a price on arm’s length. The difference is that the documentation does not have to be submitted until after the tax return is filed. To counter the risk of being penalised with a tax assessment a sufficient documentation could be handed in along with the tax return. When studying Swedish transfer pricing case-law you find that the tax authority has had difficulties over the last years proving inaccurate transfer pricing. This is due to the restrictive interpretation of the regulation and that caution to avoid hurdling sound business reasons has been taken. It can be said that neither a wrongly chosen method in itself nor a faultily valued asset is to be seen as incorrect information. However when applying a wrong method this could lead to that insufficient information is submitted in the tax return, which could lead to tax surcharges.

<p>Av globaliseringen följer en ökad handel mellan stater och inom multinationella koncer-ner där så kallade internprissättning sker. Genom internprissättningen ser företagen en möjlighet att överföra vinster till lågbeskattade länder. För att förhindra detta har regler som ska se till att marknadsmässiga villkor styr prissättningen upprättats. De svenska bestämmelserna för internprissättning utgår från korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL som ger uttryck för armlängdsprincipen. Principen innebär att företag ska avtala om liknande villkor som oberoende företag skulle gjort i samma situation. Trots att principen är internationellt vedertagen uppstår dubbelbeskattning på grund av länders olika tolkning-ar. För att undanröja denna risk har tillvägagångssätt för förhandlingar om internpris-sättning mellan företag i berörda länder upprättats. När ett armlängdspris ska beräknas finns ett antal metoder. I OECD:s riktlinjer återfinns de metoder som i första hand bör användas. Att riktlinjerna är tillämpliga i Sverige fram-får av Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 107. Av lag, förarbeten och praxis fram-går ett antal principer som gäller för internprissättning. Korrigeringsregeln har företräde framför generella regler kring inkomstberäkning. För att en korrigering ska ske krävs att en prisavvikelse kan konstateras och att inkomsten har påverkat det beskattningsbara resultatet negativt. Vidare kan en prissättning som varierar över ett eller flera beskatt-ningsår vara affärsmässigt motiverad och därmed inte föranleda korrigering. Strider företagets internprissättning mot armlängdsprincipen och resultatet korrigerats uppkommer frågan om det finns förutsättning för att påföra skattetillägg. Skattetillägg ska utgå om en oriktig uppgift lämnats och det inte finns faktorer som gör att företaget befrias . En oriktig uppgift föreligger om företaget brustit i sin uppgiftsskyldighet, det vill säga att redovisa de uppgifter Skatteverket behöver för att fatta ett riktigt taxerings-beslut. Det finns endast ett fåtal avgöranden där RR prövat frågan om oriktig uppgift vid internprissättning. Däremot har frågan om oriktig uppgift prövats i stor omfattning för andra områden inom skatterätten. För att fastställa när ett företag lämnat en oriktig uppgift måste det klargöras när företagets uppgiftsskyldighet är fullgjord och när Skatte-verkets utredningsskyldighet aktualiseras. När företaget redovisat samtliga relevanta omständigheter men gjort en felbedömning av situationen har de lämnat ett oriktigt yrkande och ska inte drabbas av skattetillägg. Skattetillägg ska inte heller påföras när Skatteverket brustit i sitt ansvar att utreda ett ärende eller när uppgifterna som företaget lämnat uppenbarligen inte kan läggas till grund för taxering. ii Från och med 2008 års taxering kan Skatteverket begära dokumentation gällande före-tagens prissättning mot företag i intressegemenskap. I dokumentationen ska företaget förklara och motivera vald prissättning samt redogöra för de faktorer som är av betydel-se vid bedömningen av dess överensstämmelse med armlängdsprincipen. Dokumenta-tionsreglerna kan ses som en formalisering av vad som innefattas i uppgiftsskyldigheten gällande internprissättningen. Dokumentationen lämnas in först efter begäran från Skat-teverket. Med beaktande av den rådande uppgiftsskyldigheten kan företaget välja att bifoga dokumentation till självdeklarationen, trots den administrativa börda det skulle medföra. Vid genomgång av avgöranden från Regeringsrätten visar det sig att Skatteverket har haft svårt att bevisa felaktig prissättning på grund av intressegemenskap. Det beror på att RR tillämpat en restriktiv tolkning av korrigeringsregeln. Domstolens praxis bygger på vad som framförts i förarbetena, i vilka det framgår att regeln ska tillämpas med för-siktighet. Vid utredningen om oriktig uppgift framkom att en felaktigt vald prissätt-ningsmetod inte i sig bör föranleda skattetillägg om uppgiftsskyldigheten är uppfylld. Vidare torde det endast i undantagsfall föreligga en oriktig uppgift exempelvis då före-tagets värdering av en tillgång markant skiljer sig från Skatteverkets värdering.</p> / <p>Due to the globalisation there are a greater number of cross-border transactions between associated companies. To protect their tax base, countries such as Sweden have implemented rules against profits being transferred to low-taxed states. One of these measures is to monitor the transfer pricing of multinational enterprises. The widely accepted arm’s length principle states that a company trading with associated com-panies, should set prices in the same manner as it would when negotiating with in-dependent enterprises. In Swedish taxation law this principle is stipulated in chapter 14 sections 19-20 of the Income Tax Act (1999:1229). Despite the acceptance of the arm’s length principle all over the world multinational enterprises face the possibility of being subjected to double taxation. This is due to the differences in how countries interpret the principle. However, through bi- or unilateral agreements the double taxa-tion can be remedied. To calculate a price at arm’s length there are a number of methods available. The OECD has created Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations that suggest which of the methods that are applicable when under-taking a transaction. According to the Supreme Administrative Court’s ruling RÅ 1991 ref. 107 the Guidelines can be used in Sweden when determining the correctness of a company’s transfer pricing. A number of principles for determining if a transfer price is in accordance with the arm’s length principle can be found in the legislation, preparatory work and case-law. The legislation within chapter 14 sections 19 Income Tax Act super-sedes the generals laws on matters involving cross-border trade for income tax. If an adjustment of the taxable profit is to be made there need to be a discrepancy in the price set by the company and a price which two independent enterprises would have used. Furthermore the discrepancy has to have a negative effect on the result. Finally sound business reasons could justify a transfer price that varies over one or several years. If a company’s transfer pricing is held to be in conflict with the arm’s length principle the taxable result can be corrected. The next question that follows is if the information submitted to the Swedish tax authority is incorrect. When filing the tax return the com-pany has to provide all the relevant information that is needed to make a correct tax assessment. Otherwise incorrect information has been submitted. If this is the case a tax surcharge could be imposed. However, it requires that the tax authority has done a proper investigation of the case and that there are no other liberating factors. A wrong-ful valuation or interpretation of a regulation should not be considered incorrect infor- iv mation. The question whether incorrect information has been submitted in the tax return is often a difficult question to answer. Although the Supreme Administrative Court has dealt with a large number of cases concerning this matter, there are only a few of them which involve transfer pricing. Since 2008 the Swedish tax authority can request documentation on the enterprise’s transfer pricing towards associated companies. It should contain descriptions of the multinational enterprise. In addition the chosen method should be motivated and rele-vant comparable transactions ought to be stated. The enterprise’s liability to provide the tax authority with all the relevant information still applies. Therefore the documentation requirements could be seen as a formalisation of what information that is needed to prove a price on arm’s length. The difference is that the documentation does not have to be submitted until after the tax return is filed. To counter the risk of being penalised with a tax assessment a sufficient documentation could be handed in along with the tax return. When studying Swedish transfer pricing case-law you find that the tax authority has had difficulties over the last years proving inaccurate transfer pricing. This is due to the restrictive interpretation of the regulation and that caution to avoid hurdling sound business reasons has been taken. It can be said that neither a wrongly chosen method in itself nor a faultily valued asset is to be seen as incorrect information. However when applying a wrong method this could lead to that insufficient information is submitted in the tax return, which could lead to tax surcharges.</p>

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime. / I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.

I artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och i artikel 50 EU:s rättighetsstadga regleras dubbelprövningsförbudet, principen om ne bis in idem. Det innebär att en person inte får bli prövad eller straffad två gånger för samma brott. I svensk rätt tillämpas dock ett system där den skattskyldige både kan påföras skattetillägg och dömas för skattebrott då han har lämnat en oriktig uppgift i sin deklaration. Detta har ansetts förenligt med Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga då skattetillägget ansetts vara en administrativ avgift. Huruvida detta strider mot dubbelprövningsförbudet har diskuterats flitigt i både praxis från domstolarna och i doktrin. HD har dock NJA 2013 s. 502 fastställt att det svenska systemet med dubbla förfaranden inte längre kan anses förenligt med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och i artikel 50 EU:s rättighetsstadga. Med anledning av detta har regeringen kommit med en proposition om att införa en spärreglering och ett samlat sanktionsförfarande för att på så sätt ändra det svenska systemet så att det inte längre strider mot Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. I propositionen föreslås att även parallella förfaranden ska förhindras, vilket även HD ansåg i sin dom. Dock har det genom Europadomstolens praxis inte varit helt tydligt ifall dubbelprövningsförbudet även förhindrar parallella förfaranden. Syftet med denna uppsats är alltså att utreda om det gör det. Efter att ha granskat praxis ifrån Europadomstolen och EU-domstolen kan det konstateras att artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och artikel 50 i EU:s rättighetsstadga inte utgör ett skydd mot lis pendens. Parallella förfaranden är förenligt med dubbelprövningsförbudet, dock sker en överträdelse i de fall då det ena förfarandet inte avslutas efter att det andra förfarandet meddelat ett slutligt beslut. / Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights stipulates the principle of ne bis in idem. It means that a person may not be tried or convicted twice for the same crime. In Swedish law, however, a system where the taxpayer can both be imposed penalties and convicted of tax crimes is at hand. This has been considered compatible with the European Convention and the EU Charter of Fundamental Rights as tax surcharge was regarded as an administrative fee. Whether this is contrary to the double examination prohibition has been discussed extensively in both the courts and in literature. The supreme court, however, in NJA 2013 p. 502 established that the Swedish system of dual procedures can no longer be regarded as compatible with Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights. For this reason, the government has proposed a locked-regulation and a single sanctioning procedure to modify the Swedish system so that it no longer conflicts with the European Convention and the EU Charter of Fundamental Rights. It is proposed that parallel proceedings should be avoided, as the Supreme Court has considered in its judgment. However, the European court has not been entirely clear whether the double examination prohibition also prevents parallel proceedings. The purpose of this paper is therefore to investigate if it does. After reviewing the case law of the European Court and the European Court of Justice it can be noted that Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of EU Charter of Fundamental Rights not constitute a safeguard against lis pendens. Parallel proceedings are compatible with the double examination prohibition, however, is made an offense in cases where the first procedure is not ended after the second procedure announced a final decision.

<p>Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott.</p> / <p>According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.</p>

In 1972 the regulations on tax surcharge were introduced. In the new system the sur-charge are imposed by the Tax Authority (skatteverket) and not the Court. Since 1995 the European Convention on Human Rights constitute law in Sweden, which means that Sweden is forced to guarantee its citizens the human rights in the Convention. Article 6 in the Convention states that everyone, in the determination of his civil rights and obligations or of any criminal charge against him, is entitled to a fair hea-ring within reasonable time. The Article also expresses the right for anyone charged with a criminal offence to be presumed innocent until proved guilty according to law (the presumtion of innocence). Article 4 in the seventh amendment states that nobo-dy may be tried or punished again (the principle of ne bis in idem). Another impor-tant principle when enterpreting the Convention is the principle of proportionality, which means that measures should be proportionate in relation to the legal aim. In 1985 the question of the tax surcharge and its compatibility with the rights in the European Convention arose for the first time, when the Swedish citizen Max von Sydow complained to the European Commission that his right to a fair trial had been infringed. However, the court never gave a decision due to settlement out of court. In 2002 the European Court of Human Rights stated in Janosevic v. Sweden and Västberga Taxi AB and Vulic v. Sweden, that the regulations on tax surcharge had in-fringed the complainants’ right to access to court and to a fair trial within reasonable time. In consequence, some changes were done in order to make the regulations on tax surcharge conform to the requirements in the Convention. An analyze is made to investigate whether the changes have improved the situation or if Sweden still is on the verge of infringement of the Convention. My analyses re-veals that the changes only led to marginal improvements. The areas where Sweden could still be in breach of the Convention are the length of the proceedings in the matter of tax surcharge, the lack of subjective elements and the situation where tax surcharge sometimes are imposed when a criminal penalty is simultaniously applied.

Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott. / According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.

I dagsläget kan enligt den svenska rättsordningen en skattskyldig på samma grund påföras skattetillägg och lagföras för någon form av skattebrott utan att dubbelbestraffning anses föreligga. Såväl den svenska lagstiftningen som Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller förbud mot dubbelbestraffning. Under flera decennier har till Europadomstolen förts mål som behandlar dubbelbestraffning och domstolen har framarbetat flera metoder att använda vid bedömningen av om ett förfarande strider mot dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade domstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Domen meddelades i stor kammare och domstolen uttryckte att den såg ett behov av att förtydliga hur bedömningen skulle ske. I och med denna dom tog diskussionerna kring den svenska ordningens förenlighet med Europakonventionen fart. I Norge motsvarar sanktionssystem på skatteområdet i stor utsträckning det svenska. Regeringen har där lämnat ett förslag om förändring av lagstiftningen då Høyesterett funnit att den norska rättsordningen strider mot Europakonventionen. Mot denna bakgrund avser författaren att utreda huruvida den svenska rättsordningen på skatteområdet strider mot Europakonventionen samt om det finns ett behov av ny svensk lagstiftning och vilka huvuddrag denna i sådana fall skulle innehålla. Författarens slutsats är att rättsläget har förändrats i och med Zolotukhin-domen och att det, som framgår av domen, är huruvida de faktiska omständigheterna är identiska eller i det närmaste identiska som ska vara avgörande för bedömningen. Med anledning av detta anser författaren att det svenska sanktionssystemet på skatteområdet strider mot Europakonventionen och att det därmed finns ett behov av en ny lagstiftning på området. För att uppnå en rättsordning som är rättssäker och i enlighet med Europakonventionen samtidigt som påföljdernas straffmässiga och preventiva effekt upprätthålls anser författaren att utformningen av en ny lagstiftning bör utvecklas i likhet med det norska förslaget. Skatteverket ska, utifrån tydliga riktlinjer, bedöma huruvida rekvisiten för skattebrott är uppfyllda och, om det finner att så är fallet, överlämna ärendet till polisen för väckande av åtal. Om Skatteverket inte anser att det rör sig om grov vårdslöshet eller uppsåt, eller om domstolen eller polisen inte instämmer i bedömningen och återför ärendet till skattemyndigheten, kan skattetillägg påföras. Påförande av skattetillägg bör inte vara möjligt på enbart objektiva grunder, dock ska tolkningen av de subjektiva omständigheterna göras restriktivt.

<p>I dagsläget kan enligt den svenska rättsordningen en skattskyldig på samma grund påföras skattetillägg och lagföras för någon form av skattebrott utan att dubbelbestraffning anses föreligga. Såväl den svenska lagstiftningen som Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller förbud mot dubbelbestraffning. Under flera decennier har till Europadomstolen förts mål som behandlar dubbelbestraffning och domstolen har framarbetat flera metoder att använda vid bedömningen av om ett förfarande strider mot dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade domstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Domen meddelades i stor kammare och domstolen uttryckte att den såg ett behov av att förtydliga hur bedömningen skulle ske. I och med denna dom tog diskussionerna kring den svenska ordningens förenlighet med Europakonventionen fart. I Norge motsvarar sanktionssystem på skatteområdet i stor utsträckning det svenska. Regeringen har där lämnat ett förslag om förändring av lagstiftningen då Høyesterett funnit att den norska rättsordningen strider mot Europakonventionen. Mot denna bakgrund avser författaren att utreda huruvida den svenska rättsordningen på skatteområdet strider mot Europakonventionen samt om det finns ett behov av ny svensk lagstiftning och vilka huvuddrag denna i sådana fall skulle innehålla.</p><p>Författarens slutsats är att rättsläget har förändrats i och med Zolotukhin-domen och att det, som framgår av domen, är huruvida de faktiska omständigheterna är identiska eller i det närmaste identiska som ska vara avgörande för bedömningen. Med anledning av detta anser författaren att det svenska sanktionssystemet på skatteområdet strider mot Europakonventionen och att det därmed finns ett behov av en ny lagstiftning på området. För att uppnå en rättsordning som är rättssäker och i enlighet med Europakonventionen samtidigt som påföljdernas straffmässiga och preventiva effekt upprätthålls anser författaren att utformningen av en ny lagstiftning bör utvecklas i likhet med det norska förslaget. Skatteverket ska, utifrån tydliga riktlinjer, bedöma huruvida rekvisiten för skattebrott är uppfyllda och, om det finner att så är fallet, överlämna ärendet till polisen för väckande av åtal. Om Skatteverket inte anser att det rör sig om grov vårdslöshet eller uppsåt, eller om domstolen eller polisen inte instämmer i bedömningen och återför ärendet till skattemyndigheten, kan skattetillägg påföras. Påförande av skattetillägg bör inte vara möjligt på enbart objektiva grunder, dock ska tolkningen av de subjektiva omständigheterna göras restriktivt.</p>

<p>In 1972 the regulations on tax surcharge were introduced. In the new system the sur-charge are imposed by the Tax Authority (skatteverket) and not the Court. Since 1995 the European Convention on Human Rights constitute law in Sweden, which means that Sweden is forced to guarantee its citizens the human rights in the Convention. Article 6 in the Convention states that everyone, in the determination of his civil rights and obligations or of any criminal charge against him, is entitled to a fair hea-ring within reasonable time. The Article also expresses the right for anyone charged with a criminal offence to be presumed innocent until proved guilty according to law (the presumtion of innocence). Article 4 in the seventh amendment states that nobo-dy may be tried or punished again (the principle of ne bis in idem). Another impor-tant principle when enterpreting the Convention is the principle of proportionality, which means that measures should be proportionate in relation to the legal aim.</p><p>In 1985 the question of the tax surcharge and its compatibility with the rights in the European Convention arose for the first time, when the Swedish citizen Max von Sydow complained to the European Commission that his right to a fair trial had been infringed. However, the court never gave a decision due to settlement out of court. In 2002 the European Court of Human Rights stated in Janosevic v. Sweden and Västberga Taxi AB and Vulic v. Sweden, that the regulations on tax surcharge had in-fringed the complainants’ right to access to court and to a fair trial within reasonable time. In consequence, some changes were done in order to make the regulations on tax surcharge conform to the requirements in the Convention.</p><p>An analyze is made to investigate whether the changes have improved the situation or if Sweden still is on the verge of infringement of the Convention. My analyses re-veals that the changes only led to marginal improvements. The areas where Sweden could still be in breach of the Convention are the length of the proceedings in the matter of tax surcharge, the lack of subjective elements and the situation where tax surcharge sometimes are imposed when a criminal penalty is simultaniously applied.</p>